Ny novell?
Det blir en ny novell, men för att jag ska kunna börja behöver jag massvis med idéer om vad den ska handla om! Kommentera på bra, kan vara helt galna idéer, oseriösa som seriösa ;) kör bah ;)
Kapitel 26. 9 år senare (Hanna 27 år)
Det var den pirrigaste dagen i mitt liv. Jag hade knappt sovit något alls natten till idag, kanske slumrat till lite, men aldrig riktigt sovit. Hur kunde han göra det? Var han inte alls nervös? Det var förmodligen en fantastisk dag som väntade, det skulle bli det underbaraste jag gör i hela mitt liv. Min dotter hade bara för någon månade sen fyllt fyra år. Det var också blland det underbaraste som fanns, att sen en människa växa framför ögonen på en. Men ändå läskigt. Vad skulle hända min dotter när hon var 17? Usch, jag ville inte tänka tillbaka på min lilla tripp till Göteborg, som slutade i ensamhet och ett brutet ben. Men då kom han tillbaka. Han var där igen, allt var bra. Tills han lämnade mig, igen. Vi hade underbara stunder tillsammans, men också stunder som jag fortfarande kom ihåg klart i minnet, som inte var lika underbara. Men alla par hade små tjafs. Det var längesen nu. Länge sen jag hade såna skuldkänslor över att det var JAG som gjorde att hans fans övergav honom, och det var ju på sätt och vis mitt fel. Men nu var han näst intill bortglömd. Det kom lite nya låtar ibland, men inte alls samma hysteri som för 8-9 år sen. Visst hade han konserter, och han hade fått en bredare publik, men han var hemma oftare nu är då.
Jag blundade fortfarande där jag låg i sängen, ville inte inse att jag snar skulle gå upp. Utan att kolla på klockan kollade jag mot byrån som stod framför sängen i våran, rätt så stora lägenhet. Där hängde en vit, underbart fin kläånning, och en ljust rosa färgad som inte ens var hälften så stor. Det såg ut som prinsessklänningar. Och prinsessor det var precis vad jag och min dotter Evelina var idag. Vi skulle behandlas som prinsessor hela dagen. Få håret fixat, bli fint sminkade och bära prinsessklänningar. Brevid mig skulle han gå längs altargången. Mannen som om några timmar var min för evigt. Mannen som en gång lärt mig åka snowboard.
När jag låg där och filoficerade om våra klänningar, och hur fina vi skulle vara, ringde väckarklockan och betättade att klockan var 7:30 och att det var dags att gå upp. Ulrik vaknade med ett ryck.
- Godmorgon älskling. Sa jag
- Godmorgon älskling, är du redo för att påbörja resten av våra liv?
Okej, det blev SKIT kort, men jag tycker inte att jag behöver skirva mer för att ni ska förstå hur det slutade? :)
Kapitel 25.
Mamma hämtade upp oss alla i våran bil. Det var lite trångt kan man säga! Jag och Ulrik tröck in oss i bakluckan där alla mina kläder låg. Jag tror vi kysstes mestadels av den 30 minuter långa resan från perrången till skidorten. Jag kände igen mig, vi var i Lindvallen! Vi bodde i en stuga tillsammans allihopa, i Vasabyn som låg närmast backen. Eftersom stugan var för 8 personer, och vi "bara" var 6 så fick Ulrik och jag ett eget rum. Ett litet mysigt rum som bestod av en garderob och två våningsängar. Vi plockade in lite av våra kläder i garderoben och sen skulle vi iväg och hyra skidor. Vi skulle hinna åka lite på kvällåkningen och sen skulle vi vara här en vecka, så brist på tid i backen var det inte.
Ulrik åkte snowboard och när jag kom fram till "kassan" la dom fram en snowboard till mig också. Jag vände mig om och kollade på Ulrik
- SKA JAG ÅKA SNOWBOARD?!
- Ja, jag tänkte försöka lära dig åka, men om du inte vill kan du ta skidor istället. Sa han och log
- Nej, jag har alltid velat åka snowboard, men när jag provade en gång hade jag ingen lärare, eller inte en som dig i alla fall!
- Jag kan ju försöka lära dig sa jag, haha.
- Ja, det blir nog bra!
Jag tog min bärda och snowbord skorna.
Vi hade satt på oss alla kläder och gick direkt till backen för kvällsåkning. Okej, då kör vi.
Ulrik visade hur jag skulle sätta fast mig i brädan, och vi började i en backe, som inte ens var en backe, utan bara den lilla lutningen i slutet av barnbacken. Vi gick upp, kanske två meter och Ulrik gick och höll i mig och lämnade sin bräda kvar i backen. Jag åkte bara rakt fram, kunde inte förstå mig på hur jag skulle styra. Men efter ett tag tog vi till och med liften upp! Jag lärde mig otroligt snabbt, eller i ala fall snabbare än vad jag trodde! Jag trodde att det skulle ta hela veckan innan jag ens kunde ta liften själv!
Efter ett par åk, med Ulrik på en bräda och jag på en egen (!) sa lift killen till oss. Liften skulle stängt för en kvart sen, men det var bara vi här och lift snubben hade tyckt att vi var så söta (?) så vi fick vara kvar lite extra, men nu ville han gå hem!
- Men kan vi få gå upp för backen? Sa Ulrik till liftkillen, som hette Martin såg jag på hans namnlapp på jackan
- Ja, absolut!
- Shyst! Sa ULrik och knäppte av sig brädan
- Skämtar du? Sa vi gå upp för backen?
- Eh, ja, varför inte? Eller vill du inte åka mer?
- Jo, men vi kan ju inte gå upp som två fån.
- Jo, det kan vi visst det, kom nu! Sa ULrik och började gå. Tur att vi var i en barnbacke som inte lutatade så mycket, annars hade jag sldrig orkat gå upp!
Vi gick upp och åkte ner. Men vi orkade bara två/tre gånger, sen gick vi hem.
I stugan väntade middag och varm choklad. Allt var perfekt igen! Alla var samlade och hade det mysigt. Det här var livet, på riktigt!
Jag och Ulrik delade på ett rum med två våningsängar, men vi delade på en underslaf som var 120 bred. Det var det vi var vana med, vi behövde inget mer än så! Vi delade till och med på täcket!
Kapitel 24.
Vi gick ner till frukosten som Ulriks mamma fixat. Jag med kameran i högsta hugg och Ulrik som bytt om till sin nya skjorta. Alla andra i familjen hade ätit och vi satt i lugn och ro och pratade. Det tog 1 och ½ timme att äta haha!
- Jo, våra familjer har fixat en gemensam present till dig.. Sa Ulrik och log, vi satt fortfarande vid köksbordet
- Jaha, vad är det då? Sa jag fundersamt
- Det är en överraskning! Men vi måste åka nu.
- Åka? Vart?
- Till din present. Sa Ulrik och log
- Ehm, okej, vad ska jag ha på mig?
- Det du har nu blir bra. Sa han och log, kollade knappt vad jag hade på mig
- Pyjamas? Sa jag och skrattade
- Haha nej, men den var så snygg, så jag trodde du hade bytt om!
- Men blir onepiecen bra då? Den hade jag alltid med mig!
- Ja absolut! Det är ganska långt dit om jag säger så. Sa han och storlog, jag gillade inte att inte ha kontroll på vad som skulle hända, men jag fick väl lita på Ulrik, och mamma?
Jag gick upp och drog på mig on piecen, tog min laddare och mina hörlurar
- Behöver jag något mer? Sa jag och gick ner i hallen där Ulrik väntade
- Nej. Sa Ulrik och log
- Då åker vi då? Sa jag och drog på mig jackan
- Absolut!
Utanför satt Ulriks mamma och hans två äldre syskon redan i bilen. Skulle alla med? Mamma också?
Vi åkte mot Göteborg kom jag fram till med hjälp av skyltarna.
Centralstationen. Jag ville inte hem!
- Vart ska vi? Sa jag och klev ur bilen
Ulriks familj hade mycket packning med sig
- Det är ju det som är överraskningen? Sa Ulrik och tog min hand.
Vi gick på toget mot Sudsvall, det måste vara ett skämt!
- Du skämtar? Ska vi upp och frysa i Sundsvall?
- Tåget stannar inte bara där vet du. Sa Ulrik och kunde knappt hålla sig för skratt
- Jaha, ja men då åker vi då!
Ulrik och jag satt i ett eget "rum" på tåget. Hans familj i ett annat. Det var nästan helt tomt på tåget och vi skulle kunnat tagit ett varsitt "rum". Vi satt och pratade i flera timmar och jag försökte få ut vart vi skulle, men han höll dig, han skulle inte berätta, oavsett vad.
Precis när jag skulle somna kom Ulriks mamma in i "rummet"
- Vi ska av nu hörrni. Kom igen! Sa hon och log
Jag tog det lilla jag hade med mig och gick av tåget. Det snöade. På skylten stod det klart och tydligt vart vi var; SÄLEN. En varm våg av lycka spredds genom kroppen. Jag älskade att åka skidor! Det var så mysigt! Jag kramade om Ulrik och viskade i hans öra: "jag älskar dig, över allt annat"
Kapitel 23.
Vi satt uppe hela natten och skrattade, pratade och hade det sjukt mysigt! Vi behövde inte mycket för att bli underhållna vi inte! Vid halv 5 gick vi och la oss, och somnade direkt båda två!
Jaha, nu när jag vaknade var det min 18 födelsedag... Jag vaknade men öppnade inte ögonen, ville helst inte veta vad för storslaget Ulrik tänkt göra för mig idag. Och hur lite jag gav honom. Jag hade mitt paket som han borde fått för två veckor sen när han fyllde år, med mig i väskan. En enkel present, jag visste inte vad jag skulle ge honom! Allt han fick av mig var en skjorta, i och för sig väldans snygg, och ett par hörlurar, hans var sönder, igen. Jag öppnade ögonen sakta sakta. Det var ljust i rummet, och utanför fönstret snöade det. Ulrik var inte i rummet, men jag kände doften av... ja, vad var det för något? Jag var nyfiken på vad det kunde vara för något, men orkade verkligen inte gå upp ur sängen! Jag tog Ulriks mobil som låg på nattduksbordet för att kolla vad klockan var. 11:03. Okej, det var dags att gå upp... Så fort jag satte ner foten i golvet så det knakade lite lite grann, så hörde jag att dom där nere började springa runt. Dom skulle väl inte sjunga för mig? Jag la mig i sängen igen för säkerhets skull, pinsamt om dom kommer upp och sjunger och så möter dom mig i trappen!
Och mycket riktigt. Ulrik kom med sin gitarr med familjen efter sig och alla sjöng "Ja må du leva" på en härligt göteborska! Jag satte mig halvt upp i sängen. Hörde dom komma närmare, hörde att alla i familjen kunde sjunga. Kom ihåg förra året när mamma kom själv och sjöng... Lite skillnad!
"Jag må hon leva ut i hundrade år!"
- Tack allihopa! Sa jag och log. Ulriks mamma gav mig två presenter, en stor platt och en lite och kompakt
- Varsågod. Sa hon och log, lika fint som Ulrik
Jag öpnnade, först det större, platta. Det var ett fint anteckningsblock
- Tack! Sa jag och log. Vad skulle jag med det till¨
- Haha, öppna den andra så förstår du blocket. Sa Ulrik som nu hade ställt ifrån sig gitarren. Han satte sig på säng kanten vid mig
- Okej, haha. Sa jag och log mot honom och sen hans mamma
Jag öppnade det lilla kompakta paketet. En digitalkamera!
- Tack så jätte mycket! Sa jag och kramade om Ulrik.
- Jo, vi tänkte att du kunde sätta in bilderna i blocket, och liksom komma ihåg allt du gör! Sa Ulriks mamma
- Åh tack! Sa jag och log mot henne.
- Men nu ska inte vi störa. Ses lite senare, frukosten är snart klar!
- Okej, tack, vi kommer snart. Sa ULrik och log.
Det vart tyst ett tag och jag började leka med min kamera. Tänk om någon av hans fans fick tag på dom här bilderna! Haha!
- Just det! Jag har med din present också, eftersom jag inte var med dig på din födelsedag!
- Men det behöve du inte! Sa Ulrik och kollade busigt på mig. Fast.. Jag älskar presenter haha!
- Vänta så ska du få den! Sa jag och gick bort mot garderoben där min väska stod.
Jag tog upp dom två inslagna paketen och gav dom till Ulrik. Han log när han öppnade dom och tjejerna skulle verkligen dött om dom såg dom här bilderna! Han log och kollade rakt in i kameran. Visade stolt upp den rutiga skjortan. Och därefter satte han på sig dom röda WEZC hörlurarna, dom skulle matcha perfekt med hans rutida halsduk och hans röda nike väska!
- Tack så mycket! Sa Ulrik och log. Jag la kameran åt sidan och kastade mig över honom. Örreröste honom med kyssar!
Kapitel 22.
Jag stod inte ut och viskade till Ulrik att jag skulle gå på toa. Men han skulle inte märka om jag kom om 20 minuter igen så jag kunde vänta ett tag med att gå tillbaka. Så långt kude det inte vara kvar?
Jag behövde inte ens gå på toa. Jag satt utanför biosalongen och höll på med mobilen. Det var helt tomt i korridoren. Det kom en städare som gick förbi. Utan att säga nåt. Människor är sjukt osociala!
Jag hörde hur filmen var slut och jag gick tillbaka in. Jag mötte Ulrik på vägen in, han hade tagit med min jacka.
- Åh vad snällt! Sa jag
- Vad lång tid det tog. Sa Ulrik och log, och gav mig jackan
- Ja, det var.. kö... till toaletterna... Sa jag.
- Okej. Sa Ulrik och kollade lite skumt på mig, jag var inte bra på att ljuga eller ens hitta på!
Jag tog hans hand och vi gick. Han hade sin stora lurviga mössa och man kände knappt igen honom! Vi gick till bussen som skulle ta oss hem igen. Alla gick hem till sitt och tackade för kvällen.
Det var tomt på bussen, bara en kille i 30 års åldern som satt och höll på med sin iPhone. Vad var klockan egentligen?
- Ulrik, vad är klockan?
Han tog upp sin telefon och kollade
- 20 i elva, vadårå?
- Jag bara undra. Det är så.. tomt, dött typ i stan.
- Haha, ja lilla gumman, nu är du lite utanför göteborg, här händer det inte mycket!
Lilla gumman..?
- Haha okej! Hur lång tid tar det med bussen?
- Typ en kvart. Sa han och log, underbart fint.
Efter några minuters hångel var vi framme, killen hade gått av några stationer innan oss.
När vi gick av bussen kollade Ulrik sig omkring innan han tog min hand. Varför?
Ville han vara säker på att ingen såg oss? Äsch, jag tänker alldeles för mycket!
Vi gick hand i hand och småpratade om allt möjligt, som vanligt! Det tog typ 5-10 minuter och sen var vi hemma hos hans mamma igen. Vi gick in i den fina ljusa villan. När vi gick in möttes vi av mörker, tystnad, och längre in i huset, massa tända ljus.
- Vad har du nu gjort? Sa jag och slängde av mig jackan på golvet
- Gå in och kolla. Sa han men jag var redan på väg
Inne i vardagsrummet stod det framdukat massa tända ljus, ostbågar och godis, och bredvid soffan stod Ulriks gitarr.
- Vad är allt det här? Sa jag och vände mig om. Skulle jag förstå vad det var?
- Du fyller ju år imorgon... Eller rättare sagt idag, eftersom klockan nyss slog 12. Sa han och log. Just det, det var därför jag var här...
- Ja, och därför...?
- Jag skrev en liten låt till dig! Eller, ja, typ så. Sa han och satte sig i soffan
- Skämtar du? Det måste ju tagit hur lång tid som helst?
- Jag skämtar inte! Om det är okej för dig vill jag gärna spela den innan du kommer till den delen då du säger att den är fantstisk, för den är inte speciellt bra, haha!
¨- Absolut! Spela på du!
Jag satte mig framför honom på golvet och han började sjunga. Inte så bra sa han? Enligt mina öron var det den bästa låten jag hört <3
Sammanfattning kapitel 1-20
Hej!
Jag tänkte summera Novellen (som blev en roman typ :o), för nya läsare eller för er som läst hela men vill ha en liten återblick! Länkar alla kapitel så om ni inte hänger med kan ni alltid läsa det igen! :) (andvänder nog många förkortningar på namn)
Hanna skriver på Ulriks logg och han svarar att han såg henne inne på H&M. Dom träffas på tunnelbanan där Ulrik kollar upp vad hon heter på Facebook.
Hanna följer med Ulrik till Johans lägenhet där J & U skriver på en ny låt. H & U går på thairesturang. Hanna följer med till Ulriks lägenhet efter lite tjafs med sin mamma.
Hanna och Ulrik spelar Fifa i hans lägenhet. De pratar kollar på scrubs. Första kyssen.
Kapitel 4 del 1/2 en månad tidigare ( http://ulriknovell.blogg.se/2011/december/kapitel-4-en-manad-tidigare.html#comment )
Hanna och ett par kompisar åker till Linköping för att gå på Ulriks konsert. Dom träffar Ulrik när dom sitter och väntar och får komma in tidigare och vänta inne istället. Hanna möter Ulriks blick många gånger under konserten, vilet är helt underbart.
Kapitel 4 del 2/2 en månad tidigare - Ulriks perspektiv. ( http://ulriknovell.blogg.se/2011/december/kapitel-4-del-22-en-manad-tidigare-ulriks.html#comment )
(Samma som kapitel 4 del 1/2, fast Ulriks perspektiv) Ulrik sitter mitt imot Hanna på tåget. Han smygkollar på henne och faller för ordsättet "kärlek vid första ögonkastet". Under konserten kollar han på Hanna ett antal gånger, han blir kär.
Hanna sover över hos Ulrik. Dom blir försenade till konserten som äger rum i Stockholm. Hanna följer med och under konserten pratar hon med Johan. Hanna får reda på att ända sen Linköpings konserten har Ulrik kallat henne "tjejen mitt imot" och att han föll för "kärlek vid första ögonkastet"
Hanna och Ulrik duschar tillsammans, kysser varandra, tills varmvattnet tar slut! Nästa morgon lagar Ulrik en lyxfrukost och Hanna berättar att hon pratat med Johan under konserten dagen innan, hon rågar också berätta att hon röker.
Ulrik ska hem till Göteborg igen. Han följer med hem till Hanna och båda två övertalar henne att Hanna ska få åka med till götet.
Dom är i Göteborg och när dom packar upp sina kläder råkar Hanna säga Ulle till Ulrik vilket får honom att skrika på henne. Hanna springer ut i mörkret, rymmer från problemen.
Hanna bestämmer sig för att bli full för att dränka sina problem. Hon tvekar på om Ulrik kommer leta efter henne eller inte. Hon hittar en tonårs-hemma fest och går in. En tjej kommer fram till henne och frågar spydigt var Ulrik gjort. Hanna försöker göra motstånd men ett gäng tjejer hoppar på henne och hon blir nedslagen. Nästa morgon vaknar hon utanför huset i en buske. När hon försöker fly där ifrån krockar hon i en man som hon i en man.
Kapitel 10. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-10.html#comment )
Hanna svimmar flera gånger och mannen ( om hon tror är Ulrik) Ringer ambulans. I ambulan fokuserar hon på att hålla sig vaken. Hon tror sig se Ulrik gå från platsen. Hanna tror att Ulrik inte älskar henne. Att han inte ens letat efter henne, utan bara råkat gå förbi huset där hon låg i busken.
Kapitel 11. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-11.html#comment )
Hon svimmar inte men är inte där. Hon är hos Ulrik. Hon är trygg...
När Hanna vaknar upp på sjukhuset sitter Ulrik framför henne i en stol och sover. Ulrik ursäktar sig och skäms för det han orsakat ( ett brutet ben och en axel som hoppat ur led). Men Hanna skyller på sig själv och frågar bara snällt varför Ulrik blivit så sur på henne. Ulrik skriker "Åh, jag visste att det skulle sluta så här!" Och lämnar Hanna ensam, igen.
Kapitel 12. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-12.html#comment )
Hanna försöker gå själv trots sina skador. I dörren möts hon av två poliser som hon krockar i och hon ligger på golvet. Poliserna bär upp henne på sängen och Ulrik kommer tillbaka. Dom ställer frågor om vad som hänt och Hanna försöker minnas så gott hon kan. Doktorn säger att hon får åka hem, men hon får sitta i rullstol
Kapitel 13. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-13.html#comment )
(nyårsafton) Väl hemma hos Ulrik igen försvinner han upp på sitt rum och Hanna undrar var han håller på med. Hon kan ju inte direkt gå upp och kolla med sina skador. Hon får tag på deras hemtelefon men han svarar inte på in mobil. När han kommer ner igen har han duschat och satt på sig extremt snygga kläder (som vanligt?!) och ahn har en jättefin klänning till Hanna med sig. Även en väldoftande överraskning...
Kapitel 14. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-14.html#comment )
(överraskningen var en god middag) Ulrik och Hanna kysser varandra under fyverkerierna ute på balkongen. När de går och lägger sig blir Ulrik sugen på det lilla extra, men Hanna får vinna över den härliga känslan att han älskar henne och säga nej. Hon har trots allt ett brutet ben.
Kapitel 15. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-15.html#comment )
Hanna sover länge nästa dag efter en natt med smärta. Ulrik och Hanna kollar på film och när filmen var slut frågar hon varför Ulrik inte vill att hon ska säga Ulle (om du inte läst varför, läs det här kapitlet)
Kapitel 16 Två månader senare ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-16-tva-manader-senare-1.html#comment )
Deras förhållande höll inte. Hanna blev hotat på många olika sätt och antalet personer på Ulriks spelningar minskar. Hanna ska ta bort gipset. Innan hon gör det skickar hon ett sms till Ulrik " Jag saknar dig. Jag vill ha dig här, jag är rädd." Hon får svaret "Du vet att jag hade vart i Stockholm gämt om jag fick, men det går inte. Hoppas det går bra <3". När gipset är borta skickar hon en bild på sina ben till Ulrik. (hon får gå på kryckor)
Kapitel 17. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-17.html#comment )
Hanna var inne på facebook för första gången på två månader. Hon såg hur vissa tjejer srivit i Ulriks logg hur dom hatade henne. Men när hon kollade sin egen profil blev hon gladare "I ett förhållande med Ulrik Munther" När hon loggade ut och kollade på Scrubs tänkte hon på det som hände i Ulriks lägenhet (kapitel 3),, hur bra allt vart då. Hon dår ett sms av Ulrik och blir överväldigad "Kom och öppna dörren, fryser arslet av mig här ute! =P" Ulrik var där, som i Je t'ai menti
Kapitel 18. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-18.html#comment )
Hanna blir så glad när hon ser Ulrik att hon inte bryr sig om alla fotografer som stod utanför hennes hus. Hon kramar om Ulrik, men han kramar inte henne tillbaka. Men när han kommer in förändras allt. Han blir vanliga Ulrik igen, som gör allt för Hanna
Kapitel 19 del 1/2 ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-19.html#comment )
Under helgen som Ulrik var där gjorde dom inte speciellt mycket. Var med varandra bara.
Ulrik skulle hem till Göteborg på söndagkvällen och Hanna följer med Ulrik till hans lägenhet för han skulle hämta någonting där. Hanna sätter sig vid köksbordet och kollar på Ulrik när han packar. Han ger henne ett par örhängen. När Hanna går från centralen ser hon ett gäng tjejer som viskar och pekar på henne när hon går förbi
Kapitel 19 del 2/2 ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapiel-19-del-22.html#comment )
På centralen möter hon tjejerna som hon såg innan. När hon vill gå förbi tar en av tjejerna hennes tellefon och skickar ett sms till Ulrik: "Det är slut, jag gillade aldrig dig på riktigt!" Tjejerna går och säger bara "Försök ta dig ut det här..." Ulrik ringer och Hanna förklarar allt som hänt. Ulrik förstår. Hanna stöter på tjejerna igen och hon vågar inte hoppa av tunnelbanan där hon bor, utan går av hos hennes kompis, Amanda i stället. Där hennes mamma sen plockar upp henne.
Kapitel 20. ( http://ulriknovell.blogg.se/2012/january/kapitel-20.html#comment )
Hanna får ett kärleksfullt sms.
Tidshopp till sprtlovet
Hanna vill åka till Göteborg för att fira sin födelsedag. Hon bråkar med sin mamma lite, eftersom hon vill ha Hanna hemma. Men eftersom Hanna missade Ulriks födelsedag får hon ändå åka.
Kapitel 21.
Vi var i Kungsbacka den här gången hos Ulriks mamma, Katarina, och hans två "syskon", som var äldre än Isak och Gustav, ungefär i våran ålder. Ulrik och hans låtsassyskon var som bästa kompisar och bara efter att vi lämnat min väska på Ulriks rum gick vi ut på "stan" med Malcolm och Fransiska. Ulrik ringde upp ett par kompisar och vi gick på bio. Usch, en skräckfilm?
- Vad ska vi se? Sa jag när vi var framme på biografen
- Eh, jag vet inte, vad vill du se? Sa Ulrik som höll mig i handen
- Det spelar ingen roll. Sa jag och log mot honom, jag ville inte säga att jag hatade skräckfilmer
Vi var ett gäng nu, säkeert 10 pers, killar och tjejer. Ulrik var väl populär nu när han var känd?
- Vänta här, jag köper biljetter och popcorn. Sa Ulrik och log
- Okej. Han släppte min hand och jag ville tillbaka till min trygghet. Jag ville inte stå själv, utan beskydd, även om jag var omringad av Ulriks kompisar var jag inte trygg.
- Så, hur träffades du och Ulrik? Sa en av tjejerna, vänligt, inte spydigt som hon som sedan slagit ner mig.
Men hur träffades vi egentligen?
- Tja... Vi satt mitt emot varann på tunnelbanan i Stockholm och.... Ja... Jag följde med honom till Johan för att skriva på en ny låt....
- Oj, så ni bara "Tjatja ska du följa med?"
- Ja, typ.. Vad sjukt det lät.
- Hade ni aldrig träffats förut?
- Eh, jag vet inte om det gills, men jag hade varit på hans konserter och spelningar.. Sa jag och skämdes lite, jag var ett fan, ett fan som fick sin dröm att gå i uppfyllelse
- Oj, men.. Jaja, det måste varit helt sjukt för dig?
- Ja, men ändå kändes det normalt att det blev vi på nåt sätt..
- Ja, ibland har man tur! Sa Ulrik som kom med famnen full med popcorn och läsk. Han kom och pussade mig på kinden. Snacka om pinsamt...
- Det blev The girl with the dragon tatoo, jag har inte sett den än Haha. Sa Ulrik
- Det har inte jag heller så det blir toppen! Men jag visste att jag inte skulle sova inatt, den var otäck.
Vi gick in på bion, Ulrik med så mycket popcorn och läsk att man inte såg hans ansikte, kanske var det meningen?
Jag tog biljetterna ur hans ficka och gav dom till killen som rev av hörner på alla. Vi satt på raden med extra benutrymme. Jag och Ulrik satt på platserna på högersidan. Jag längst ut mot gången.
Vi kollade inte speciellt mycket på filmen, eller i alla fall inte jag. Jag kunde inte. Tjejen på filmen blev lika mörbultat som jag. Det var som att se på sig själv just den scenen, och jag klarade det inte. Men Ulrik bara kollade, utan att ängna en tänke åt att det som hände på bioduken näsan hänt mig.
Jag har inte sett the girl with the dragon tatoo, så jag vet inte om det jag skrev om är med i filmen, men ni som sett den får låtsas lite ;)
Kapitel 20.
Jag gick ut och såg mammas bil utanför. Ett sms.. Jag hoppade in i bilen och krånglade mig in med kryckorna. Kollade sms:et "Framme i götet nu. ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT! <3" Jag smälte. Han visste vad an skulle göra/säga för att göra mig lycklig. Tänk om alla killar var så här. Då skulle alla djupa statusar på facebook inte finnas. Alla tjejer skulle vara lyckliga. Jag behövde inte ge Ulrik någonting för att han skule säga att han älskade mig. Han älskade mig och så var det!
Men det var näst intill omöjligt att vara ihop med en "tonårsidol", för tjejerna som gillade Ulrik och hans musik överdrev, och slutade gila honom för att han hade tjej. Vad tror dom? Att han ska vara ihop med alla 47 000 galna tjejer?
Första fredagen på Sportlovet
- Mamma jag måste få åka! Skrek jag
- Om det blir som förra gången då? Ska du komma hem igen med ett gipsat ben? Sa hon överbeskyddande
- Men....
- Och så vill jag ha dig hemma på din 18:e födelse dag...
- Jag vill spendera min födelsedag med Ulrik i göteborg! Jag missade hans födelsedag för att jag inte fick åka ner för dig!!
- Han spenderade säkert den hemm med sin famlij, det kan du också göra! Att vi alltid skulle bråka...
- Så vi ska sitta hemma och kolla på en av dina sorliga romaantiska fimer och äta popcorn på min födelsedag? Skulle inte tro det!
- Vad ska du göra hos Ulrik då? Bli gravid?
- Nej! Varför tror alla vuxna det?
- Vad ska ni göra då?
- Typ träffa hans kompisar, kolla på film? int vet jag!
- Då kan du ju ika gärna kolla på film här hemma?
- Men nej mamma! Det kan jag inte! Skrek jag och hämtade datorn. Mitt ben var helt läkt nu.
- Vad ska du göra?
- Överraska Ulrik.. Sa jag och bokade tågbiljetterna.
- Så du åker ändå?
- Just precis!
- När?
- Söndag morgon, kommer hem nästa söndag på dagen. Det går bra!
- Lova att inte komma hem med ett gips och du får åka. Och att ni skyddar er om.. Ja, du vet
- Åh tack mamma! Sa jag och kramade om henne.. Hårt.
Och vips var jag där, kramade om Ulrik, hårt. På perrongen på Göteborgs central station. Mitt liv var perfekt!
Men det var näst intill omöjligt att vara ihop med en "tonårsidol", för tjejerna som gillade Ulrik och hans musik överdrev, och slutade gila honom för att han hade tjej. Vad tror dom? Att han ska vara ihop med alla 47 000 galna tjejer?
Första fredagen på Sportlovet
- Mamma jag måste få åka! Skrek jag
- Om det blir som förra gången då? Ska du komma hem igen med ett gipsat ben? Sa hon överbeskyddande
- Men....
- Och så vill jag ha dig hemma på din 18:e födelse dag...
- Jag vill spendera min födelsedag med Ulrik i göteborg! Jag missade hans födelsedag för att jag inte fick åka ner för dig!!
- Han spenderade säkert den hemm med sin famlij, det kan du också göra! Att vi alltid skulle bråka...
- Så vi ska sitta hemma och kolla på en av dina sorliga romaantiska fimer och äta popcorn på min födelsedag? Skulle inte tro det!
- Vad ska du göra hos Ulrik då? Bli gravid?
- Nej! Varför tror alla vuxna det?
- Vad ska ni göra då?
- Typ träffa hans kompisar, kolla på film? int vet jag!
- Då kan du ju ika gärna kolla på film här hemma?
- Men nej mamma! Det kan jag inte! Skrek jag och hämtade datorn. Mitt ben var helt läkt nu.
- Vad ska du göra?
- Överraska Ulrik.. Sa jag och bokade tågbiljetterna.
- Så du åker ändå?
- Just precis!
- När?
- Söndag morgon, kommer hem nästa söndag på dagen. Det går bra!
- Lova att inte komma hem med ett gips och du får åka. Och att ni skyddar er om.. Ja, du vet
- Åh tack mamma! Sa jag och kramade om henne.. Hårt.
Och vips var jag där, kramade om Ulrik, hårt. På perrongen på Göteborgs central station. Mitt liv var perfekt!
Kapiel 19 del 2/2
Jag kramade om Ulrik och han gick på tåget, sekunden efter började jag sakna honom. Jag började hoppa iväg mot tunnelbanan som skulle ta mig hem. När jag vände mig om möttes jag av tjejgänget... Vad ville dom mig? Jag kollade inte på dom, utan hoppade bara vidare. Men dom stod i vägen..
- Ursäkta tjejer, kan jag få komma förbi?
Inget svar.. Vad hade jag gjort dom? Tagit deras kille? Jag orkar inte med tjejer nu för tiden, alla var så sura och störde sig på minsta lilla...
- Hallå?
Dom flyttade inte på sig, låtsades inte höra mig... Jag tog upp mobilen, samtidigt vände sig en av tjejerna om och tog den ur händerna på mig.
- Så, tänkte du ringa Ulrik? Sa hon och kollade igenom någonting på mobilen.
- Eh, nej? Sa jag, även om det var tanken...
Hon med min mobil vände på sig, och jag sträckte mig fram och tog tillbaka min mobil. Hon hade skickat ett sms till Ulrik "Det är slut, jg gillade aldrig dig på riktigt!"
Jag kände ilskan blossa upp i mig. Jag ville bara slå till tjejen framför mig som nu kollade på mig med den bitchigaste blicken jag sett.
- Försök ta dig ut det där. Sa hon med en falsk röst, vände sig om och gick. Alla tjejer kollade på mig och följde efter deras "ledare", hemskt att se.
Ulrik ringde
- Jag trodde du älskade mig! Han var arg, men grät samtidigt.
- Jag kan förklara... Sa jag, vad skulle jag säga liksom?
- Ska du förklara hur du aldrig älskade mig? Hur allt vi hade bara var falskt?
- Nej, jag älskar dig!
Jag förklarde hur det var där jag satt och grät på en bänk. Hoppas för guds skul att jag ät övertygande!
- Är du säker? Han hade lugnat ner sig, var varken arg eller ledsen längre
- Ja, annars hade jag inte suttit och pratat med dig i en timme, haha!
- Bra, för jag älskar verkligen dig Hanna.
- Jag älskar dig också Ul... Alla blickar vänders mot mig.
- Säg inte mitt namn rakt ut på centralen gullet, haha! Sa han och skrattade
- Alla glor på mig... Sa jag tyst
- Haha jag förstår det hörru! Skrattade Ulrik
- Men hörru, vi hörs! Ring eller mess ´mig när du är framme, puss
- Absolut! Puss *klick*
Jag tog mina kryckor och hoppade iväg med ett leende på läpparna.
Mitt leende varade inte så länge. Tjejerna igen. Innan dom såg mig tog jag en omväg. Men dom hann se mig. Dom sa inget, men följe efter mig. Jag gick på tunnelbanan, och några sätn bort satt tjejerna. Jag ville inte hem. Men dom skulle följa efter vart jag än gick. Jag åkte hem till min kompis Amanda. Hon var inte intressant för dom. Jag ringe upp några minuter innan jag var framme
- Kan jag komma hem till dig, behöver typ gömma mig? Sa jag och förstod att det var sant.
- Jag är inte hemma, men mamma är, s det är lugnt, jag ringer henne direkt!
- Åh tack så mycket, jag är snart framme. *klick*
Jag knackade på och ddet tog inte många sekunder innan hennes mamma öppnade
- Åh, hej Hanna, kom in! Sa hon och log. Jag log tillbaka ch hoppade in, hon kollade ut mot gatan och såg tjejerna vända om. Hon stänge dörren bakom mig
- Vad ville dom där tjejerna dig?
- Dom vet vem jag är ihop med oc tycker att jag har tagit deras kille... Sa jag och hörde hur fånigt det lät.
- Va? Vem är du ihop med?
- Tja, du har sett honom på TV om jag säger så...
- Va? Nej, nu måste du berätta allt, kom in. Sa hon och visade in mig i vardagsrummet. Hennes pappa var inte hemma, och Amandas mamma var som min mamma oockså.
Jag berättade om det var, om min Göteborgs Tripp, om mina kryckor, om allt. Telefonen ringde. Mamma..
- Vart är du? Ha du inte varit bort väldigt länge nu? Hon var inte orolig, än.
- Jag stannade till hos Amanda, det var några tjejer som följde efter mig, så jag vart lite rädd, men jag åker hem direkt!
- Åh... Men du, jag hämtar dig! Jag kommer snrt gumman, hej då så länge.
- Tack! Puss *klick*
Det tog inte lång tid innan mamma kom. Jag kramade om Amandas mamma och sa hej då och hppade ut till bilen, var jag trygg igen?
- Ursäkta tjejer, kan jag få komma förbi?
Inget svar.. Vad hade jag gjort dom? Tagit deras kille? Jag orkar inte med tjejer nu för tiden, alla var så sura och störde sig på minsta lilla...
- Hallå?
Dom flyttade inte på sig, låtsades inte höra mig... Jag tog upp mobilen, samtidigt vände sig en av tjejerna om och tog den ur händerna på mig.
- Så, tänkte du ringa Ulrik? Sa hon och kollade igenom någonting på mobilen.
- Eh, nej? Sa jag, även om det var tanken...
Hon med min mobil vände på sig, och jag sträckte mig fram och tog tillbaka min mobil. Hon hade skickat ett sms till Ulrik "Det är slut, jg gillade aldrig dig på riktigt!"
Jag kände ilskan blossa upp i mig. Jag ville bara slå till tjejen framför mig som nu kollade på mig med den bitchigaste blicken jag sett.
- Försök ta dig ut det där. Sa hon med en falsk röst, vände sig om och gick. Alla tjejer kollade på mig och följde efter deras "ledare", hemskt att se.
Ulrik ringde
- Jag trodde du älskade mig! Han var arg, men grät samtidigt.
- Jag kan förklara... Sa jag, vad skulle jag säga liksom?
- Ska du förklara hur du aldrig älskade mig? Hur allt vi hade bara var falskt?
- Nej, jag älskar dig!
Jag förklarde hur det var där jag satt och grät på en bänk. Hoppas för guds skul att jag ät övertygande!
- Är du säker? Han hade lugnat ner sig, var varken arg eller ledsen längre
- Ja, annars hade jag inte suttit och pratat med dig i en timme, haha!
- Bra, för jag älskar verkligen dig Hanna.
- Jag älskar dig också Ul... Alla blickar vänders mot mig.
- Säg inte mitt namn rakt ut på centralen gullet, haha! Sa han och skrattade
- Alla glor på mig... Sa jag tyst
- Haha jag förstår det hörru! Skrattade Ulrik
- Men hörru, vi hörs! Ring eller mess ´mig när du är framme, puss
- Absolut! Puss *klick*
Jag tog mina kryckor och hoppade iväg med ett leende på läpparna.
Mitt leende varade inte så länge. Tjejerna igen. Innan dom såg mig tog jag en omväg. Men dom hann se mig. Dom sa inget, men följe efter mig. Jag gick på tunnelbanan, och några sätn bort satt tjejerna. Jag ville inte hem. Men dom skulle följa efter vart jag än gick. Jag åkte hem till min kompis Amanda. Hon var inte intressant för dom. Jag ringe upp några minuter innan jag var framme
- Kan jag komma hem till dig, behöver typ gömma mig? Sa jag och förstod att det var sant.
- Jag är inte hemma, men mamma är, s det är lugnt, jag ringer henne direkt!
- Åh tack så mycket, jag är snart framme. *klick*
Jag knackade på och ddet tog inte många sekunder innan hennes mamma öppnade
- Åh, hej Hanna, kom in! Sa hon och log. Jag log tillbaka ch hoppade in, hon kollade ut mot gatan och såg tjejerna vända om. Hon stänge dörren bakom mig
- Vad ville dom där tjejerna dig?
- Dom vet vem jag är ihop med oc tycker att jag har tagit deras kille... Sa jag och hörde hur fånigt det lät.
- Va? Vem är du ihop med?
- Tja, du har sett honom på TV om jag säger så...
- Va? Nej, nu måste du berätta allt, kom in. Sa hon och visade in mig i vardagsrummet. Hennes pappa var inte hemma, och Amandas mamma var som min mamma oockså.
Jag berättade om det var, om min Göteborgs Tripp, om mina kryckor, om allt. Telefonen ringde. Mamma..
- Vart är du? Ha du inte varit bort väldigt länge nu? Hon var inte orolig, än.
- Jag stannade till hos Amanda, det var några tjejer som följde efter mig, så jag vart lite rädd, men jag åker hem direkt!
- Åh... Men du, jag hämtar dig! Jag kommer snrt gumman, hej då så länge.
- Tack! Puss *klick*
Det tog inte lång tid innan mamma kom. Jag kramade om Amandas mamma och sa hej då och hppade ut till bilen, var jag trygg igen?
Kapitel 19 del 1/2
Som alltid när vi var tillsammans var det underbart. Vi gjorde egentligen inte så mycket, chillade bara, hde det extremt chill. Vi visade oss inte på stan, utan bad mamma handla om vi behövde nåt. Vi var hemm hos mig, riskerade inte att någon skulle upptäcka vart Ulriks lägenhet låg. Men det vr bara bra, för då bhövde vi inte handla. Det var söndag och snön höll på att försvinna. Det snö regnade lite och allt vsr grått. Tråkigt. Men inne i värmen bredvid Ulrik var allt bra. Vi satt oftsat i mitt rum och bara kollade på film.
- Jo... Jag ska åka idag. Sa Ulrik och pussade mig i pnnan.
- Ja, det är väl så. Och jag ska till skoan imorgon. Sa jag med en suck.
- Jag måste till lägenheten och hämta lite grejjer, ska du med? Vi tr en taxi, ingen ser oss. Sa han och log.
- Absolut! Sa jag och kysste hans kind.
- Vi måste typ åka nu, tåget går om två timmar. Sa han och suckaddee. Jag önskar jag kunde varit här i ll oändlighet, med dig.
- Okej, jg klär på mig, jg kan ju int åka i mjukisar. Sa jag och log. Jag önskad du kunde vara här hela tiden, bara du och jag.
Jag tog på mig ett par jeans och en top, medan Ulrik ringde en taxi.
- Vad snygg du är. Sa han
- Du då? Sa jag och kramade om honom. Det var honom jag ville leva livet med.
- Taxin är här nu. Sa han och slääppte mig och hämtde sin väska. Jag tog ina kryckor och börjde hopp ner för trappan.
- Vart ska ni? Sa mamma och log.
- Ulrik ska hem ikväll, så jg följer med honom till hans lägenhet och hämta lite grejjer. Sa jag och log
- Ah, okej. Då ses vi om ett tag då. Sa hon. Hej då Ulrik, hoppas vi ses snart.
- Hej då. Sa Ulrik, lika glad som vanligt.
Taxin stod utanför, och jag hopade in. Ulrik la sin väska i baklluckan och hoppade in bredvid mig. Han var underbar den killen. Otroligt fort var vi framme. Jag kände att tiden jag hade kvar med Ulrik inte var mycket alls... Ulrik bad taxi chaffören stanna precis vid porten och vänta på att vi kom tillbaka. Jag följde med honom upp bara för att få vara med honom några minuter extra. Jag satte mig vid köksbordet och kollade på när han virrade runt i hela lägenheten. Han packade inte något, bara virrade runt..
- Vad letar du efter? Sa jag
- Eh... En grej bara...
- Men berätta så kan jag hjälpa dig!¨
- Här är den! Han kom ut ur sovrummet men jag såg inte att han hade något med sig...
Han kom fram till mig och gav mig en liten ask.¨
- Vad är det här? Sa jag och kollade på honom
- Öppna och kolla. Sa han och log mot mig med sitt fina, underbara leende.
Jag öppnade. Asken var från Guldfynd
- Men du behöver inte...
- Öppna bara. Sa han, log fortfarande.
Ett par örhängen, dom finaste guldörhängerna jag någonsin sett
- Du behövde verkligen inte Ulrik. Sa jag och kollade på honom, men jag kunde inte sluta le, jag älskade örhängerna, dom var fantastikt fina.
- Bara för att jag älskar dig. Sa han och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka, det var så härligt
- Nu måste vi nog gå tillbaka. Sa han
- Oj, just det. Sa han och log så där fint igen.
Vi satte på oss jackorna och skorna och drog dåliga skämt för varann. Jag skrattade åt allt!
På 10 minuter var vi framme på centralen. Ulrik betalade taxin och jag började leta efter rätt tåg. Jag gick, eller hoppade förbi ett gäng tjejer. Först skrattade dom och pratade med varnadra. Men när jag gick förbi vart dom tysta, pekade på mig och viskade till varann. Jag försökte att inte möta deras sura blickar, men det var svårt...
- Jo... Jag ska åka idag. Sa Ulrik och pussade mig i pnnan.
- Ja, det är väl så. Och jag ska till skoan imorgon. Sa jag med en suck.
- Jag måste till lägenheten och hämta lite grejjer, ska du med? Vi tr en taxi, ingen ser oss. Sa han och log.
- Absolut! Sa jag och kysste hans kind.
- Vi måste typ åka nu, tåget går om två timmar. Sa han och suckaddee. Jag önskar jag kunde varit här i ll oändlighet, med dig.
- Okej, jg klär på mig, jg kan ju int åka i mjukisar. Sa jag och log. Jag önskad du kunde vara här hela tiden, bara du och jag.
Jag tog på mig ett par jeans och en top, medan Ulrik ringde en taxi.
- Vad snygg du är. Sa han
- Du då? Sa jag och kramade om honom. Det var honom jag ville leva livet med.
- Taxin är här nu. Sa han och slääppte mig och hämtde sin väska. Jag tog ina kryckor och börjde hopp ner för trappan.
- Vart ska ni? Sa mamma och log.
- Ulrik ska hem ikväll, så jg följer med honom till hans lägenhet och hämta lite grejjer. Sa jag och log
- Ah, okej. Då ses vi om ett tag då. Sa hon. Hej då Ulrik, hoppas vi ses snart.
- Hej då. Sa Ulrik, lika glad som vanligt.
Taxin stod utanför, och jag hopade in. Ulrik la sin väska i baklluckan och hoppade in bredvid mig. Han var underbar den killen. Otroligt fort var vi framme. Jag kände att tiden jag hade kvar med Ulrik inte var mycket alls... Ulrik bad taxi chaffören stanna precis vid porten och vänta på att vi kom tillbaka. Jag följde med honom upp bara för att få vara med honom några minuter extra. Jag satte mig vid köksbordet och kollade på när han virrade runt i hela lägenheten. Han packade inte något, bara virrade runt..
- Vad letar du efter? Sa jag
- Eh... En grej bara...
- Men berätta så kan jag hjälpa dig!¨
- Här är den! Han kom ut ur sovrummet men jag såg inte att han hade något med sig...
Han kom fram till mig och gav mig en liten ask.¨
- Vad är det här? Sa jag och kollade på honom
- Öppna och kolla. Sa han och log mot mig med sitt fina, underbara leende.
Jag öppnade. Asken var från Guldfynd
- Men du behöver inte...
- Öppna bara. Sa han, log fortfarande.
Ett par örhängen, dom finaste guldörhängerna jag någonsin sett
- Du behövde verkligen inte Ulrik. Sa jag och kollade på honom, men jag kunde inte sluta le, jag älskade örhängerna, dom var fantastikt fina.
- Bara för att jag älskar dig. Sa han och kysste mig. Jag kysste honom tillbaka, det var så härligt
- Nu måste vi nog gå tillbaka. Sa han
- Oj, just det. Sa han och log så där fint igen.
Vi satte på oss jackorna och skorna och drog dåliga skämt för varann. Jag skrattade åt allt!
På 10 minuter var vi framme på centralen. Ulrik betalade taxin och jag började leta efter rätt tåg. Jag gick, eller hoppade förbi ett gäng tjejer. Först skrattade dom och pratade med varnadra. Men när jag gick förbi vart dom tysta, pekade på mig och viskade till varann. Jag försökte att inte möta deras sura blickar, men det var svårt...
Kapitel 18.
Förlåt för ett kort kapitel 17..
Jag kastade mig ut och kramade om honom. Han var här, på riktigt! Jag kunde inte sluta le, men jag försökte inte heller. Jag brydde mig inte om blixtarna från de 10 talet kameror utanför mitt hus. Dom fick skriva vad dom ville. Jag älskade Ulrik. Men han kände inte likadant. Jag kramade om honom för allt jag var värd, brydde mig inte om att vi var omringade av media och "vanligt folk" som tagit upp sina mobiler. Det gjorde Ulrik. Han bara stod där, kramade inte mig tillbaka, vred och vände på huvudet. Men vad spelade det för roll nu? Alla hade sina bilder. Jag såg morgondagens rubriker framför mig: Sjänan Ulrik Munther tappar fans i en ryslande fart. Besöker nu Stockholms förort för att hälsa på sin flickvän. Flickidolen utan fans besöker sin flickvän utanför Stockholm.
Men sekundrarna känndes som evigheter. Han puttade mig inåt. Men jag kunde bara gå på ena benet. Jag förstod hur jobbit han tyckte att det var och släppte taget. Han tog upp min kryckor och gav dom till mig. Om allt var som förut hade han burit in mig. Men han gjorde inte det, utan han gav mig mina förbannade kryckor, tog sin väska och gick in, strax efter mig, han höll mig inte i handen, utan gick bara bakom mig.
När vi kom inte vände han sig om och stängde dörren
- Vad håller du på med?! Nästan skrek han åt mig
- Sen när är det olagligt att vara kär i dig, och vara glad att se dig?! Skrek jag tillbaka
- Ja, du kan ju i alla fall tänka dig för när det samlas en folk massa utanför ditt hus? Sa han, nu i normal ton.
- Ja, så kan man ju tänka, men jag har träffat dig en gång på två månader, jag saknade dig dagen du åkte... Sa jag, osäker på hans reaktion
- Jag började sakna dig sekunden efter su stängde yttedörren. Sa han, släppte sina väskor och kysste mig. Footograferna utanför kanske såg oss. Men nu tänkte jag inte på det. Hoppas inte Ulrik tänkte på det heller....
En fotoblixt och båda röck till, avsluda den 2 minuter långa, underbara kyssen. FAN! Att det skulle skita sig hela tiden....
- Du kan lämna dina grejer på mitt rum. Sa jag och hoppade iväg mot köket för att göra mackor och O'boy. Jag la allt på en bricka och hoppade iväg mot trappan.
- Ulrik! Kan du komma och hjälpa mig? Jag sick inte med mig blickan upp för trappan.
- Kommer! Sa Ulrik och i samma sekund kom han ner för trappan. Jag fick en liten kindpuss, bättre än inget alls, tänkte jag.
- Vad skulle jag hjälpa dig med? Sa Ulrik. Det glömde jag att säga. Jag var förtrollad i honom, kollade bara på honom.
- Brickan i köket med mackor och O'boy. Sa jag och log mot honom.
- Åh, har du fixat? Kan du läsa mina tankar eller? Haha, jag har inte ätit lunch idag. Sa han och log.
- Vad bra då. Sa jag och log, kunde än en gång inte sluta le. Han tog brickan och jag började hoppa upp för trappan. Jag hoppade in i mitt rum och satte mig på sängen. Han kom upp och satte sig bredvid mig och ställde brickan på nattduksbordet. Han kysste mig igen. Ännu härligare än kyssen för några minuter sen. Jag var trygg igen, och nu fanns inte en tanke på allt dåligt det här innebar.
Kapitel 17.
Förra kapitelet hette två månade senare. Men nu är alla det ;)
Jag gick aldrig till skolan. Det var ingen ide. Mamma jobbade skift och jobbade kväll idag, så vi åke och käkade på subway och sen åkte vi hem. Jag fick inget svar från Ulrik. Undrar varför? Tyckte han med tiden att jag var konstig? Jag funderar för mycket... Jag fick massa övningar på sjukhuset jag skulle göra varje dag för att bygga upp musklerna igen, dom töntigaste övningarna jag sett! Men mamma sa att hon skulle se till att jag gjorde dom och tvingade ner mig på golvet för att göra massa konstiga grejer.
Det tog inte så lång tid att göra alla övningar. Men vad skulle jag göra nu? Bara sitta i soffan och vänta på att få gå och lägga mig? Jag var aldrig inne på facebook eller twitter längre, stod inte ut med alla hotelser. Men jag gick in och läste lite mellan raderna. Jag hade 54 vänförfrågningar och 69 händelser. Jag läste inte nyhetssidan, utan kollade bara händelserna. Många var att folk hade gjort inlägg i min logg. Jag kollade igenom alla, men svarade bara dom som var fina, inte dom som var för överdrivna, inte på dom som smörade. Utan på dom som tyckte jag gjorde rätt i att vara tillsammans med Ulrik. Att vi var ett fint par. Men det var tyvärr inte så många. Jag kollade på Ulriks fansida. Nästan alla inlägg var om mig. Sjukt egentligen. Vissa var att dom hatade mig. Vissa var bara: Sluta klanka ner på Hanna!. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Vissa tjejer rent av hatade mig som pesten... Jag skrev ingenting på någons inlägg. Men jag tänkte göra ett. Men jag visste inte vad jag skulle säga, eller ja, skriva. Jag lämnade sidan, utan ett ord i försvar, utan ett försök till att få dom att sluta. Jag orkade inte. Jag kollade på min profil. "I ett förhållande med Ulrik Munther" Förstå hur härligt det var att läsa! Men det kunde inte stå kvar! I media var vi ju inte ens ett par längre? Tänk om dom hittar min, eller Ulriks profil?! Men jag ville inte heller väcka stor uppmärksamhet genom att få min ändrade relationsstatus på startsidan... Man fick tänka på allt nu, och på nåt sett var jag van vid det nu...
Jag satt och bara chillade i soffan, kollade på tv. Vart fast i Scrubs och tänkte tillbaka på den där kvällen, i hans lägenhet (KAPITEL 3). Vad underbart det var då. Jag levde min dröm, men nu.. Ett sms fick mig tillbaka till verkligheten. Från Ulrik. "Kom och öppna dörren, fryser arslet av mig här ute! =P" Var han här? Du måste skämta! Jag tog min kryckor och haoopade iväg. Jag var bra på det här nu. Men så här fort har jag aldrig hoppat! Jag öppnade dörren. Det kändes som musikvideon till Je t'ai menti. För där utanför stod han.
Kapitel 16. Två månader senare
Vårat förhållande höll verkligen inte. Jag fick hotelser på facebook, via brev, och ja. Från allt och alla. Dom tyckte jag var ful, inte snygg nog för att få vara tillsammans med Ulrik. Så fort jag visade mig, med eller tan Ulrik, blev jag bombad på facebook. Det var inga som kom till hans spelningar längre, ingen som stannade oss och villle ta bild. Allt på grund av mig. Jag vaknade i sängen hemma denna tisdag morgon. Idag skulle jag få ta bort gipset! Ulrik var i Göteborg. Och när vi visade oss officiellt höll vi inte handen, vi gick med en meters avstånd. Men när vi kom hem, innanför skyddande väggar älskade vi varann. Det gick inte längre, jag stod inte ut med hur dåligt det gick för Ulrik. Hur vi fick fakea att vi var störtkära när vi gick på stan. Efter jag åkte hem från Göteborg för två månade sen hade vi bara träffats en gång då han kommit till Stockholm för en konsert för kanske 70 pers... Jag stod inte ut. I media var vi inte ihop, men antagligen hade jag inte så bra pokerface för tjejerna som såg mig på stan. Jag längtade efter honom sjukt mycket. Men han kunde inte komma till Stockholm så ofta längre. Och jag kunde inte bara åka till Göteborg över en helg. Folk skulle undra. Det var så vi fick tänka nu för tiden. Folk skulle undra om vi var ihop eller inte, varför en tjejkompis bara åkte iväg till Göteborg över en helg utan att vi var mer än vänner. Det här var klart det sämsta förhållandet som gick att ha. Jag skulle inte önska det till min värsta fiende.
Mamma och jag åkte till södersjukhuset, jag hade tid klockan 10 för att ta bort gipset. Jag var rädd. Jag saknade Ulrik. Jag skickade ett sms till honom "Jag saknar dig. Jag vill ha dig här, jag är rädd." Efter några sekunder kom svaret "Du vet att jag hade vart i Stockholm gämt om jag fick, men det går inte. Hoppas det går bra <3" Jag visste precis hur han kände, för jag kände exakt likadant. "Du får mig alltid lugn. Jag älskar dig! <3" Doktorn kom ut i väntrummet "Hanna Lundblad?!" Det var jag.. Mamma hjälpte mig upp och jag gick nu utan kryckor. Han gick in till sitt rum och visade med en nickning att jag skulle lägga mig på sängen. När han startade sågen som snart skulle såga sig in genom det som nu, efter två månader känndes som mitt ben, brast jag i gråt. Mamma höll i min hand.
- Det går bra gumman. Sa hon och log. Jag ville inte! Jag skrek nästan, men väldigt dämpat. Jag grät. Även fast det inte gjorde ont. Men alla känslor som det där gipset varit med om kom på en gång. Jag mindes tillbaka på kvällen då jag sprungit ifrån Ulriks hus. Hur jag blivit sönderslagen. Det var egentligen en hemsk historia, allt för kärleken. Jag älskade Ulrik mer än vad det hade gjort ont den där kvällen. Jag fick upp bilder av honom i huvudet. Bilden av honom när han sov var min favorit. För den kvällen hade jag kännt mig trygg, jag hade haft den fina klänningen, som jag glömt där, på mig. Klänningen som Ulrik köpt till mig. Han log till och med när han sov. Han var the one. Men allt var inte perfekt, och det var det som var hemskt. Jag fick inte vara vid hans sida ofta alls. En gång på två månader är inte okej. Även om den dagen varit den bästa i mitt liv. Han hade tillochmed tagit min oskuld...
- Så, då var det klart. Sa doktorn.
- Jaha, det gick ju bra. Sa jag och satte mig upp. Tänkte bara ställa mig upp och gå ivääg. Men mitt ben var helt matt. Det var det äckligaste jag sett. Det var smalt, hade kanppt några muskler kvar. Usch, det här var på grund av kärlek. Jag tog en bild och skickade till Ulrik "Ska det vara så här?"
Kapitel 15.
Jag låg i den sköna dubelsängen. Jag öppnade inte ögonen, jag njöt av stunden. Jag hade varit vaken stoda delar av natten, det var inte lätt att dela säng med någon om man hade en skadad axel och ett brutet ben, men jag njöt stora delar av natten i alla fall. Jag fick kolla på Ulrik. Till och med när han sov log han, det var underbart att se! Jag såg det framför mig. Hur en slinga av hans rufsiga blonda hår åkt ner i ansiktet. Jag öppnade sakta ögonen för att få se honom framför mig igen, för att friska upp mitt minne. Han var inte där. Jag vart orolig. Men lyssnade jag riktigt noga kunde jag höra röster där nere, jag var i alla fall inte ensam igen! Jag såg min mobil som låg på nattduksbordet, jag var inte van vid att jag hade ont i axeln än, och råkade vända mig åt det hållet. Gråten kom närmare, men jag tog telefonen snabbt. Det ändes som att jag inte hade några tårar kvar. Jag hade gråtit ut allt nu, för jag var lycklig igen! Jag såg alla facebookhändelser på displayen, men jag orkade inte. Många var bara vem som hade lagt till mig på facebook. Men jag orkade verkligen inte. Jag kollade var klockan var, trodde inte att det var sant! Klockan visade på 14:19, så här länge hade jag aldrig sovit! Jag ville gå upp, men jag kunde inte, inte på egen hand. Skulle jag ropa på Ulrik eller skulle jag vänta på honom?
Då smög han in innanför dörren.
- Godmorgon! Sa jag.
- Haha, ja, godmorgon du! Sa han och kom för att hjälpa mig upp. Vi hjälptes åt att klä på mig igen, det var så jobbit att inte kunna göra något själv! Jag satt på sängen och Ulrik plockade snällt fram kläder, det fick bli en ganska lång, pösig t- shirt, jag orkade inte försöka ta på mig ett par byxor.
- Tack för hjälpen, Ullerik. FAN! Han märkted inget, eller så ville han inte märka vad jag sa.
- Ingen fara gumman. Sa han och log.
Vi satte oss i hans lilla soffa och kollade på film. Det var inte dirket romantiskt vi kollade på film, vi satt bara tysta och kollade, skulle jag fråga när filmen var slut?
Efter ett tag var filmen slut, och jag vet ärligt inte vad vi kollade på, jag kollade bara på Ulrik.
- Du, kan jag prata med dig om allt? Sa jag för att inleda samtalet på ett hyfsat bra sätt
- Javisst kan du det! Sa Ulrik och stängde av TV:n.
- Varför sa du det där, den där kvällen? Sa jag
- Vill du verkligen veta det? Det är ett så töntigt svar på den frågan. Sa Ulrik och vände bort huvudet.
Jag tog min hand på hans kind, kollade djupt in i hans ögon, fick honom att förstå att han kunde lite på mig.
- Jag kan inte gå runt och vara orolig för att säga fel. Sa jag, och käde hur dumt det lät
- Okej. Jag ska berätta. Jo, jag har alltid blivit kallad Ulle, och det var inget fel på själva namnet i sig, men när jag var runt 11, 12 års åldelr ökade mitt intresse för musik, och mina kompisar, började kalla mig bög, det var bara tjejer som höll på med musik. Jag kände det inte då, men nu när jag tänker tillbaka var jag faktiskt mobbad... Jag var i hop med en tjej då, men efter några dagar hade hon tröttnat på mig, jag gick alltid runt och sjöng, och hon ansåg att jag var bög hon också. Alla kallade mig saker jag absolut inte var, och därför ökade mitt intresse för muskien ännu mer, och efter att tjejen, Elin, hade gjort slut skrev jag vackra flicka. Jag lärde mig nya instrument vart eftesom, och pappa brukade tjuvlyssna när jag spelade. Det var han som ville skicka in Vackra flicka till mello, inte jag, emn som tur var kom jag inte med! Jag vart en riktigt musik nörd, kunde dom flesta intrumenten, och i skolan var jag alltid ensam...
- Det var väl inget töntigt svar heller! Jag förstår att du vart sur, förlåt mig. Sa jag och skämdes.
- Men jag borde berättat det på en gång, då hade du vart hel nu. Sa han och skämdes han också. Efter några minuters ränkande av oss båda tog han första steget till en kyss, en kyss som aldrig förr.
- Jag älskar dig. Sa han och började kyssa mig. En känsloladdad kyss, kärleksfullt, passionerat och alldelles, alldeles underbar.
Vi kysstes länge, vilket var helt undebart, till Ulrik kom åt min axel. Jag slet mig loss från hans kärlesfulla grepp. Jag kände gråten. Jag kände smärtan.
- Förlåt mig Hanna! Sa Ulrik, han visste inte vad han skulle göra.
- ingen fara. Sa jag, torkade tårarna och log mot honom. Det gjorde sjukt ont, men sa jag det skulle han bli så olyckglig, så jag lät bli. Jag kände mig som Bella i twilight, hon som aldrig klagar. Jag älskade killen som satt bredvid mig i soffan, det var jag helt säker på. Jag ville tillbringa mitt liv vid hans sida.
Kapitel 14.
Det var en kock där, som lagade en gudomlig mddag. Det var så gott! Vi satt och pratade om allt och inget. Ulrik hade hjälpt mig upp så att jag i alla fall satt på en stol och inte i rullstolen.
- Ulrik, vad är det för dag idag? Sa jag, hur hade jag kunnat glömma?
- Eh, lördag, vad då rå'?
- Hade glömt det. Sa jag chockad, det var nyårsafton!
- Men, det är ju nyårsafton! Haha du är tokig du!
- Nej, det hade jag glömt!! Herregud, vad är klockan? Är det inte dags för fyverkerier snart?
Ulrik log mot mig.
- Jo, den är 5 i tolv.
Jag rullade fram rullstolen, men Ulrik drog bort den. han tog min arm på sin axel. Den andra runt min midja. Han bar mig ut på balkonegen. Jag i min fina tighta persikofägade klänning utan avelband, han in hans blåa jeans, vita linne och svarta kavaj/jacka. Vi var fina tillsammans, det gick inte att neka.
Vi stod på balkongen och kysstes. Mjukt, härligt, kärleksfullt, passionerat. Det var kallt, men jag blev varm av att kyssa honom, av att få honom för mig själv en stund, att få älska honom. Att få kyssa honom, att se alla fyverkerier, och bara vara.
Det var det bästa tänkbara slutet på 2011, och den bästa början på 2012.
Vi la oss i sängen, Ulrik bar upp mig för trappan, under den halvtimmen det tog skrattade jag så mycket som jag aldrig skrattat förut. Det var härligt, men det vart nog bara tyngre för Ulrik när jag inte låg still i hans famn, haha! Jag kände mig handikappad, Ulrik fick klä av mig. Även om jag bara hade klänningen på mig. När han hade lyckats få av den utan att jag ens hade kännt nåt, la han sig bredvid mig i bara kalsånger. Han hade små magrutor fast han sa att han inte hade det! Tjejerna skulle dö om jag tog bild på honom nu, haha! Han verkade attraaherad av mig, han var kåt. Inte jobbigt, utan för att han älskade mig. Om jag inte haft så ont hade jag alrigt sagt nej.
- Ulrik det går inte, jag kommer bara ligga här som en död säl, och ingen kommer kunna njuta av det.
- Förlåt, jag vet, det skulle inte gå. Ulrik gillade inte att han blivit så attraherad. Han skämdes.
- Ingen fara gubben, men jag älskar dig, det vet du va? Sa jag och kysste honom.
- Hanna, även om du säger att du älskar mig, kommer du aldrig förstå hur mycket jag älskar dig!
Jag ville fråga varför han skrikit på mig, men jag ville inte riskera något, inte nu, det fick vi ta en annan dag. Jag vägrade förstöra den härliga stämningen vi hade nu, men såklart undrade jag. Hur skulle det sluta? Varför fick jag absolut inte kalla honom Ulle? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag låg vaken långt in på natten, funderade, hade ont. Men lyckan av att kolla på Ulrik övervann allt. Jag hade omt, men hos Ulrik var jag trygg.
Förlåt att det blev så kort, har suttit i 3 timmar med det här kapitlet, raderat flera gånger och skrivit om, men hoppas ni gillar det ändå! Idag ska jag vara med en älskad munther, så det här är tyvärr det enda kapitlet ni får idag! :)
Kapitel 13.
Vi var hemma hos Ulrik vid 10 tiden. Jag i min rullstol som Ulrik snällt drog. Så snart jag blev bra i axeln skulle det här rullande helvetet åka tillbaka till sjukhuset och jag skulle få hoppa på kryckor. Men axeln hade bara hoppat ur led, så den skulle bli bra snart. Allt skulle bli bra snart, mitt liv skulle bli bra snart.
- Jag älskar dig Ulrik. Sa jag där jag satt i min hårda obekväma rullstol nedanför trappan och så Ulrik gå upp. Han vände sig om
- Jag älskar dig också, kommer snart. Sa han och log
Jag väntade och väntade, vad höll han på med? Jag hade ju sett hur han gick in på sitt rum, men han kom aldrig tillbaka. Kjell, Isak och Gustav var inte hemma, och jag kunde inte gå upp för trapporna.
- Ulrik! Vad håller du på med?! Jag kunde inte göra annat än att skrika som ett fån.
- HALLÅ?! Men svara då...
- ULRIK! Vad håller han på med? Jag kunde inte köra rullstolen svälv på grund av axeln, jag kunde inte gå upp för trappen på grund av benet, vad skulle jag göra?
Jag såg deras hemtelefon stå på byrån bara några meter ifrån mig. Min mobil var fortfarande där inne! Jag tog tag i högra hjulet och satte ner det vänstra benet på golvet och försökte göra fart. byrån var hög, kanske skulle jag inte nå om jag stod, eller satt, framför den med högra armen på fel sida, jag vände håll, fick upp armen, men fick inte tag på telefonen. Jag välte någonting som stod på byrån. Kännde massa papper under min hand, jag letade och letade, förskte få min nacke att bli nååågra centimeter längre, så jag skulle se över kanten. Där var den! Jag knappade in mitt nummer. Efter några sekunder hörde jag hur det ringde där uppe. Men han svarade inte. Jag kollade igenom telefonboken som var inlagd i deras hemtelefon. Där var det, Ulrik! Jag ringde upp. Han svarade inte den här gången heller, men jag hörde hur det knakde där upp ifrån, varför svarade han inte?
- Ulrik kom igen, vad håller du på med? Skrek jag.
Jag väntade, fick inget svar. Jag kände mig ensam igen. Skulle han komma tillbaka den här gången?
Jag väntade några minuter till och oron växte, jag kunde inget göra, jag kände mig hjälplös.
Så kom han, ner för trappan. Han hade bytt om, fixat håret, ingen gubbkeps, han var snygg, han hade blåa jeans, ett vitt linne och en svart jacka som jag kände igen från rockbjörnen. I handen hade han något litet, perisko färgat, vad var det?
- Förlåt att det tog sån tid. Sa han och kysste mig. Kom! Sa han och nickade bort mot det jag antog var en toa
- Ja, jag kan ju försöka ta mig dit. Sa jag och kollade på honom, log och gav honom mina hundögon
- Åh, juste. Sa Ulrik och började putta på min rullstol. Det var ett badrum. Han visade upp det lilla persikofärgade han hade i handen, det var den snyggaste klänningen jag någonsin sett! Han hjälpte mig att få på den. som tur var var det en lååång dragkedja i ryggen, så vi fick upp den när vi tillsammans trädde på den över gipset. Jag fösökte ställa mig upp utan att ta hjälp av axeln, och på så sett fick vi upp klänningen. Den satt perfekt!
- Åh tack Ulrik! Det är den snyggaste klänningen jag någonsin haft! Sa jag när han hjälpte mig sätta mig igen.
- Du är jättefin i den! Sa Ulrik och kollade på mig.
- Tack. Sa jag och storlog, han menade det.
Han tog tag i min rullstol, som jag nästam hade glömt att jag satt i.
- Nej, vart ska vi? Sa jag och skrattade
- Överrasknig, för att gottgöra allt jag gjort. Sa Ulrik. Blunda nu! Sa han och ställde sig framför mig. Jag blundade. Vi rörde oss framåt igen. Men jag hade inte varit här tillräckligt länge för att lista ut vart vi var på väg. Jag kände mig trygg igen, i det huset som jag igår inte gågade gå in i. Jag var trygg, lycklig och kär. Jag kände lukten av mat, men jag kunde inte urskilja vad för mat, det var inget jag kände igen. Vad var det för överraskning?
Kapitel 12
Hur slutade det? Jag hörde Ulriks röst i mitt huvud: Åh! Jag visste att det skulle sluta så här!
Hur? Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort, som först fått honom att skrika åt mig, och sen när jag frågade varför skrek han på mig igen. Olika dokotrer och sköterskor kom in i rummet hela tiden, gav mig medicin, sprutor ja allt möjligt. Vad gick jag på egentligen? Vilka skumma mediciner var det som just nu fick mig att inte tappa medvetandet? Jag bara låg där. Dom gav mig alldeles för mycket tid att fundera, så så ofta var dom nog inte här inne. Jag hade en stor klocka på väggen framför sängen, som tickade högt, varje sekund, timme in och timme ut. När det inte hade kommit några doktorer eller sköterskor på ett tag bestämde jag mig för att se mig omkring. Jag lyckades sätta mig upp med min onda axel och med gipset ända upp på låret var det svårt att gå, men jag fick tag på en krycka iaf, jag kunde inte använda två med min ömmande axel ändå.
Jag kom till dörren, där mötter jag av två poliser. Vi krockade, ingen var berädd på att någon skulle komma. Jag tappade balansen. Jag kände allt i slowmotion. Hur jag ramlade, hur ont det gjorde i axeln, hur kallt det gråa sjukhusgolvet var, hur hårt jag än en gång slog i huvudet. Jag grät. Poliserna visste inte vad jag verit med om och tog tar under varsin arm. Jag skrek och grät ännu mer. Förstod dom inte att det gjorde ont?
- Min axel!! Skrek jag och kollade på min vänsta axel som nu var stor som en ballong.
- Förlåt! Sa den polisen som höll under vänster arm, han kollade på sin kollega och släppte taget. Den andra polisen bar tillbaka mig upp i den obekväma sjukhus sängen. Det var inte vad jag ville, men det var nog bäst för mig.
- Jag tror inte du ska ut och vandra på egen hand än. Sa polisen som bar upp mig, och kollade på mitt högra ben som var inlindat i gips.
- Nej, kanske inte, men jag är så trött på att bara ligga här! Sa jag och torkade tårarna.
- Just det, Patrik. Sa polisen och räckte fram sin högra hand. Utan att ta i hans hans sa jag bara Hanna.
- Och jag är Martin. Sa den andra polisen som nu satt på besöktstolen.
- Du kanske vet var för vi är här? Sa Patrik
- Jo, jag börjar förstå det nu, sa jag, vet ni var Ulrik är? Precis när jag sa hans namn klev han innanför dörren. Han hade duschat, hans blonda rufsiga hår var fortfarande lite blött.
- Hej, Ulrik. Sa han och tog i hand med poliserna
- Patrik.
- Martin.
Jag sa inget till honom, utan bara kollade lite snabbt på honom. Vad gjorde han här nu?
"Förhöret" eller vad man nu ska kalla det varade inte länge. Patrik och Martin ställde inte så krångliga frågor, dom visste nog vad jag varit med om, och kände av den spända stämingen mellan mig och... min pojkvän?
När dom hade gått gick Ulrik och stängde dörren efter dom.
- Förlåt, än en gång Hanna, jag förstår om du hatar mig vid det här laget.
- Nej, absolut inte! Jag måste säga det samma.
- Du vet att jag älskar dig va? Sa Ulrik och kollade djupt in i mina ögon.
- Jag trodde verkligen på dig när du sa att du inte stod ut med mig längre. Det var därför jag sprang iväg. Sa jag osäkert
- Det förstår jag, så sur som jag var. Men varför kan jag inte förstå, och det är det som knäcker mig mest. Kolla på dig. Du vart helt sönderslagen, på grund av mig.
- Nej, nej, du förstår inte. Jag flydde bara ifrån dig och problemet, i stället för att ta tag i det.
- Men varför skulle jag min ilska gå ut över dig? Åh varför hade Ulrik så svåra frågor?
- Det kan jag inte svara på. Men det var bådas fel, okej? Jag ville inte inse att det faktiskt var Ulrik som nästan sa att han hatade mig. Det var bådas fel. Gjort är gjort.
- Åh Hanna jag älskar verkligen dig. Sa Ulrik och pussade mig försiktigt på pannan
- Jag älskar dig också. Viskade jag till Ulrik.
Doktorn kom in genom dörren. Precis på fel tilfälle. Vi kysstes, lika passionerat och kärleksfullt som gången efter duschen. Jag såg honom i ögonvrån och avlutade kyssen, även fast jag absolut inte ville göra det.
- Hej Hanna, och Ulrik. Sa doktorn.
- Hej. Sa vi båda två.
- Hanna, det verkar som att du får åka hem. Men du bör ta det väldigt lungt med axeln närmaste dagarna, men den kommer att raparera sig själv.
- Skämtar du?! Får jag pka hem? Sa jag och storlog.
- Ja, du får såklart mediciner så att du klarar dig, men visst kan du åka hem nu! Jag tror Ulrik får hjälpa dig bara. Ni kan låna en rullstol ute vid entren, ni kan lämna tillbaka de när axeln är tillräckligt bra för att gå på kryckor.
- Jag hämtar en nu på en gång, gumman. Sa Ulrik och gav mig en snabb puss på pannan. Ulrik och doktorn lämnade rummet, och jag var ensam igen. Men den här gången med vetskapen av att Ulrik skulle komma tillbaka.
Kapitel 11.
I ambulansen var jag där, till och från, ena sekunden var jag hos Ulrik, bredvid honom i hans varma, mjuka dubbelsäng i Stockholm, nästa i ambulansen, nästa på tåget mot Göteborg, nästa i ambulansen. Varför skulle det sluta så här? Var det ens Ulrik som hade "räddat" mig i morse? Eller hallicuinerade jag bara? Det kanske bara var någon snäll människa som såg mig i buskarna och stannade till, kanske trodde han, eller hon att jag gick i sömnen? Gick jag i sömnen? Var jag i Göteborg? Låg jag hemma i min säng och taggade hör Ulriks konsert? Var jag i en ambulas? Det blev svart. Allt var svart, men den här gången svimmade jag inte. Det var bara svart. Såklart jag inte var här! Jag låg hemma i min trygga säng hemma i Stockholm och hade drömt allt ihopa. Såklart jag, Hanna, vad jag nu hette i efternamn inte var tillsammans med en kändis, och absolut inte Ulrik! Herregud? Kan inte mamma väcka mig? Mörker igen. Två sekunders tänkande och jag var tillbaka i ambulansen. Ulrik hade lämnat mig att dö, än en gång, jag skulle aldrig se honom igen, för just nu kändes det som om jag aldrig mer skulle kunna röra mig. Jag skulle bli förlamad, jag skulle inte kunna prata, jag skulle aldrig mer träffa min underbara kompisar, eller Ulrik igen. Jag skulle sitta hemma i en rullstol och ruttna bort.
Jag vaknade med ett tyck, eller snarare kom tillbaka in i verkligheten med ett ryck. Vi var framme. Jag fokuserade på att inte sjunka tillbaka ner i det otäcka svarta mörkret. Jag låg helt stilla på båren, lät dom plocka ur mig ur ambulansen. Dom sprang iväg med mig, genom alla korridorer, genom alla dörrar, det kändes som i en film. Jag var inte i min egen kropp längre, utan lägst borta i korridoren stod jag. Såg den sönderslagna flickan med blåmärken och blod komma närmare i en ryslig fart. Den blodiga sönderslagna flickan var jag.
Jag vaknade upp, skrek. Skrek på hjälp, skrek på Ulrik, skrek på mamma, skrek skrek och skrek, snälla någon hjälp mig?
Jag blev omskakad av två stora, kalla händer, och nu var jag här. På ett sjukhus, men jag skrek inte, fick inte fram ett ljud. Jag öppnade ögonen sakta, över mig stod en medelålders man med vita kläder. Han log mot mig, det måste i alla fall vara bra. Jag levde. Eller var detta himmelen? Nej, då skulle jag inte sitta fast med min högra fot. Jag kände knappt min fot alls. Jag kollade på mannen som hängde över mig
- Hur illa är det? När han flyttade på sig såg jag en kille sitta framför mig, han sov, hade en välkänd frisyr, blont hår och kläderna kände jag igen sen i gårkväll. Han var här. Ulrik var här, på sjukhuset, med mig! Jag blev helt varm, och kände ingen smärta. Mannen som nyss hägde över gick bort till Ulrik, väckte honom fint. Ulrik nästan sprang fram till mig
- Hur är det?
- Bara bra, du är ju här. Sa jag, och kunde inte sluta le.
- Förlåt mig, snälla Hanna, förlåt. Han sänkte huvudet i skam
- För vad? Sa jag, kunde knappt minnas vart jag var
- För dig, för vad som hände dig på grund av mig. Förstår du inte? Allt är mitt fel.
- Nej, inte alls! Vore det inyte för dig hade dom gett sig på mig igen.
- Va? Sa Ulrik och kollade på mig med en förvånad min
- Ja, du ringde ju ambulansen i morse.
- Nej, jag ringde ingen ambulans, jag var och letade efter dig nä...
- Letade du efter mig? Sa jag, än en gång utan att sluta le
- Skämtar du? Jag lovar att jg har letat igenom hela Kullavik efter dig!
- Jag trodde att du inte orkade med mig mer, att du hatade mig. Sa jag ovh vände bort huvudet in mot väggen
Mjukt och försiktigt tog han sina stora varma händer på varsin kind, vread försiktigt mitt ansikte mot honom, flätade in sina fingrar i mitt hår, och kollade på mig
- Jag vet, jag var en idiot igår, okej? Sa han, han var antingen sur på mig eller sig själv, sur var han
- Nej, inte alls, men varför skrek du åt mig?
Han släppte taget, vände sig om
- Åh! Jag visste att det skulle sluta så här! Han gick ut ur rummet, jag var lämnad ensam igen. Här var jag på ett sjuhus i Göteborg med ett brutet ben och en skadad axel. Ensam.
Kapitel 10
När jag kom tillbaka efter att jag svimmat ännu en gång satt Ulrik lutad över mig, han höll i min ena axel, vad fin han var, han var tillbaka.
- Ska jag ringa ambulans? Sa Ulrik, han lät stressad, kanske rädd, han var röd om kinderna och näsan, vilket tydde på att det var kallt, men jag frös inte, jag kände ingenting, men i minnet kände jag slagen och sparkarna tydligt. Vad fin han var, min Ulrik
- Nej varför det? Sa jag i ett försök att ställa mig upp, men Ulrik la fint ner mig igen.
- Fryser du inte? Säg vad jag ska göra! Han var rädd, det hördes
- Jag fryser inte, men du, sluta skrika, jag har väldans ont i huvudet. Sa jag, utan att släppa honom med blicken, han vart bara finare och finare för varje dag, det kändes som om jag drömde, det här hände inte, jag blev räddad av Ulrik Munther. Inte en tanke på att det var hans fel att jag var helt sönderslagen.
- Vart har du varit hela natten?! Sa Ulrik
- Varför så många frågor? Jag kommer inte riktigt ihåg, okej. Sa jag, och hörde själv att det var illa. Ulrik tog upp sin telefon
- Vad gör du? Sa Ulrik när jag försökte resa på mig, ligg still är du snäll. Sa Ulrik och försökte lugna mig, han förstod nog hur illa det var.
Jag hörde inte vad han sa till ambulansen, jag hörde bara sludder och kände hur allt blev svart igen, jag tog tag i hans arm, och sen försvann jag.
Jag vaknade till av att någon bar upp mig.
- Vad håller ni på med?! Försökte jag skrika, men jag tror inte att det gick att urskilja några ord längre. När jag såg ambulansen och de blinkande blåljusen förstod jag vart jag var på väg, och jag försökte inte längre göra motstånd, det var ingen idé. Jag la mig bara ner, lät dom spänna fast mig på den hårda båren. Rädlsan av att jag skulle svimma igen var enorm, men när jag hörde Ulriks röst blev jag mycket lugnare. Han var här, han älskade mig, och han hade ängnat natten åt att leta efter mig. Jag försökte inte prata, försökte inte ens svara på deras frågor, jag ängnade den sista lilla orken jag hade kvar åt att hålla mig vaken. Bara jag inte svimmade igen skulle att gå bra. Jag skulle få träffa Ulrik snart igen, och allt skulle bli bra.
Innan dom stängde ambulans dörrarna såg jag någon som var lik Ulrik sakta gå från platsen, han såg ängslig ut, det var något som tyngde honom. Men Ulrik var med mig ambulansen, vart skulle han annars befinna sig? När jag tittade framåt var nu dörrarna stängda, så jag vred huvudet åt vänster, kände smärtan i nacken, men ingen Ulrik där heller. Var den han som bara gick ifrån mig? Tänkte han lämna mig igen? Ambulans-killen ställde massa frågor, men jag lysnade inte, och jag såg paniken i hans ögon stiga, han pekade mot föraren till ambulansen, och jag hörde att han satte på blåljusen och ökade farten. Jag kollade på ambulanskillen som satt till vänster om mig och försökte få fram det jag ville ha sagt
- Ulrik? sa jag och kollade på honom. Men han hörde inte vad jag sa, antagligen fick jag bara fram sludder. Men jag försökte igen, utan reaktion. Hallå? Du har en patient här?
- Ulri... min röst dog bort, jag fick inte fram det. Han hade inte letat efter mig, han hade bara råkat gå förbi huset jag kom från, och när jag åkte iväg med ambulansen hade han gått åt andra hållet. Han älskade mig inte, inte alls, han tänkte lämna mig igen...
Kapitel 9.
Vad ville jag med det här? Ville jag att Ulrik skulle hitta mig? Ville jag att han skulle vänta på att jag kom tillbaka och lämna mig ifred ett tag? Allt jag trodde var självklart var helt förstört. Sen Ulrik berättade om Linköping för mig, todde jag att det ar äkta, men det kan så lätt bli fel, men oftast brukar man veta vad man gjort fel. Men inte den här gången, allt jag visste var att jag ALDRIG någonsin mer skulle kalla honom för Ulle.
Jag bara gick och gick, utan mål, utan allt, allt var förlorat, borta, bortblåst, och det knäckte mig verkligen. Vad kunde jag göra åt det? Jag känner ingen som bor här, förutom Ulrik, jag har ingen mobil, den har Ulrik, och det var helt dött i stan, och det visste Ulrik, han visste att jag skulle komma tillbaka, jag kände det på mig, men jag skulle inte låta det hända. Han skulle få leta efter mig för att bevisa att han verkligen tyckte om mig, han fick lista ut hur på egen hand, allt jag ville var att åka hem, hem till trygga stockholm och bara dra ett stort streck över det som hänt. Glömma Ulrik, glömma dom här två fantastiska dagarna som fått et så dramatiskt slut. Då kom jag på det! Jag skulle in i dimman ikväll, för att på riktigt glömma allt som hänt. Jag torkade tåårarna, men på några sekunder kom det nya. Och började leta mig in i "staden". Jag skulle bara torka tårarna, även om det var väldigt svårt, och gå in på en klubb, beställa massa drinkar, bjuda alla jag ser, nej, just det, inga pengar... Fan också! Då såg jag det! Ett hus, fullt med tonåringar, alla med öl eller cider i handen. Jag gick och knackade på, och på två sekunder öppnade någon, men det var en kille som sprang ut för att kräkas. Men dörren blev kvar öppen, så jag gick in.
Jag möttes av många blickar, musiken tystnade, folk vände sig om för att kolla på mig. Dom började viska med varann, men jag stod bara mitt i det stora vardagsrummet och grät. Mascaran rann, håret stod åt alla håll, min stora t-shirt var helt smutsig, min skinnjacka låg bakom mig på golvet, och mina jeans var blöta. Folk gloddde på mig som om dom sett ett spöke, vilket jag såg ut som, men gjorde ingenting år den, dom bara stod där och glodde. Det här var hemskt. Vad gör jag här? Jag känner inte en enda människa, och här stod jag, i någons vardagsrum, och storgrät
- Förlåt, jag tror jag gick fel. Sa jag tyst, vände mig om, tog min jacka och påbörjade min ostadiga natt promenad igen.
- Vänta, sa någon och la sin hand på min axel, Hanna va? Spydigt, inte vänligt sagt
- Ja. Sa jag och vände sakta om.
Det var hon, hon som hade skrivit att jag hade tagit hennes Ulrik i från henne. Vad skulle jag göra nu
- Så, vad har Ulrik gjort? Sa hon spydigt och nästan visade upp mig för dom andra, som om jag var något katten tagit in.
- Han har inte gjort ett skit! Skrek jag henne i ansiktigt och försökte ta mig loss från hennes grepp, men jag var för svag.
- Nej, jag ser det på dig... Här, ta min cider. Sa hon och räckte fram burken, den var tom.
Innan jag hann reagera låg jag på golvet med 10 tjejer runt mig. Dom sparkade, spottade, skrek, slog. Jag kunde inget göra. Jag låg där och hoppades på att dom skulle sluta, gjorde inget motstånd, bara låg på golvet och kände hur allt blev svart... Innan jag var helt bort svimmad kände jag att dom drog mig lägnst golvet. När jag slog i huvudet i tröskeln svimmade jag av helt.
När jag vaknade igen låg jag i en buske, hur fan kom jag hit? När jag försökte resa på mig kom jag ihåg hur tjejerna hade sparkat och slagit på mig, som om jag inte var en människa. Solen började gå upp över trädtopparna, och jag satte mig upp, det gjorde bara lite ont. Jag kollade mig omkring, och direkt kände jag igen huset, det var här jag gick in i gårkväll, men nu låg jag utanför i buskarna. Jag måste här ifrån! Jag måste hitta tillbaka till Ulrik! Ulrik, ja juste... Han hade inte letat efter mig... Jag reste mig upp och kände smärtan, men jag måste här ifrån innan dom gär tjejerna slår ihjäl mig! Jag sprang, fast det gick lika fort som det brukar göra när jag går. Men eftersom solen precis började gå upp kan inte kloockan vara mycket. Jag sprang, utan att kolla framåt, och nu började jag få upp farten, men jag släppte inte huset med blicken. Tills DUNK!
Jag låg ner igen, jag kunde inte ställa mig upp, och jag var nära på att svimma igen. Då såg jag vad det var jag hade krockat i. Det var Ulrik. Han satte sig på knä vid min sida.
- Hanna, vad här hänt?
Kapitel 8.
Efter 3 långa timmar på tåget var vi framme i Göteborg, även fast klockan var 11 kom Ulriks pappa, Kjell och hämtade oss. Det var nästan läskigt hur lika dom var! Vi la in väskorna i bilen och hoppade in, Ulrik bakom ratten och jag bakom Kjell i passagerarsätet. Han körde inte så bra, men det var bara underhållande att titta på honom, han var sååå konsentrerad, haha! Vi stannade utanför deras hus, och Ulrik skulle visa sig stark och tog både min och hans väska, men min var nog något tyngre än han hade trott, haha! tur att det bara var några meter fram till dörren! Vi sa bara hej till Isak och Gustav och gick upp på hans rum, även här var det väldigt fint, han hann väl inte vara hemma så mycket? Han började plocka in sina kläder i garderoben, under tystnad, han måste vara van att vara ensam!
- Kan jag låna din laddare? Sa jag och visade upp min telefon, 7% kvar...
- Åh, ja, absolut, den är vid nattduksbordet, sa han och log, och nickade mot sängen
Den var inte i uttaget som låg inslängt under sägen, så jag öppnade understa lådan, kondomer, inte fullt, absolut inte, men ett paket. I övre lådan låg den inte heller.
- Ulle, jag hittar den inte? Sa jag med huvudet under sängen, undrar om han hörde mig här ifrån?
- Vad sa du?
- Jag hittar inte din laddare. Sa jag och drog upp huvudet, undrar hur min frilla såg ut?
- Nej, du sa Ulle, visst gjorde du?
- Eh, kankse jag gjorde, vad då rå?
- Säg inte det... Sa Ulrik (Inte Ulle tydligen) och gick fram till nattduksbordet, och öppnade understa lådan. Lika snabbt som han öppnade den var den stäng igen.
- Det gör inget, jag har redan kollat där. Sa jag och pussade honom på kinden. Jag fick inget svar, inte en kyss tillbaka, inte ett leende.
- Vad är det? Varför är du så sur?
- Inget. Sa Ulrik och rotade igenom den andra lådan
- Nej jag märker det, hörru! Sa jag lite retsamt. Än en gång, inget svar.
- Så, här har du laddaren. Sa Ulrik och gick tillbaka till garderoben
Jag satte i laddaren, och mobilen fick lite nytt liv. Jag la ner den på sängen och smög fram mot Ulle, nej, nej! ULRIK!
Jag gav honom en kyss i nacken, men utan reaktion från honom.
- Men kom igen, var inte så barnslig! Nästan skrek Ulle, nej, jag menar Ulrik
- Vad? Sa Jag och tog ett steg bak
- Sluta upp, jag orkar inte med dig.
- VA?! Vad sa du? Jag kände gråten i halsen, men fick inget svar. Jag vände mig om, skrek åt honom
- JAG ORKAR INTE MED DIG HELLER! och sprang ut ur hans rum, smällde igen dörren och ångrade det jag sagt ju längre bort från dörren jag kom, jag visste att det inte var sant det jag sagt, inte att ord att det jag nyss skrek till honom var sant. Jag slängde på mig mina skor och tog jackan i handen, öppnade dörren och sprang, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag bara sprang, så fort jag kunde, och hoppades av hela mitt hjärta att Ulrik följde efter, men det var nog för gäves. Ju länge bort jag kom ju mer grät jag, och ju mer saktade jag ner på farten, till slut gick jag så sakta så om någon hade sett mig hade dom gissat att jag var hur full som helst. Jag såg ett par gå hand i hand på den stora gräsmattan framför mig. Det var jag för bara några timmar sen, som hade vart lika lycklig som tjejen där borta var nu. Jag stod inte ut, utan satte mig bara på platsen där jag stod, satte mig ner och kände hur mycket jag grät. Kände saknaden efter Ullriks varma, mjuka lena kropp öka. Kände sorgen av att han inte skulle leta efter mig. Kände undran över var jag gjort som fått honom att säga att jag var barnslig och att han inte orkade med mig. Och varför jag bara svarat med att jag inte orkade med honom, i stället för att ta tag i problemet flydde jag, bokstavligen, ifrån det.
Det var mörkt och kallt den här kvällen, mörkare, och kallare än jag någonsin varit med om, och jag hade bara min jacka. Här satt jag, 6-700 meter ifrån Ulriks hus, utan att ens vilja gå tillbaka in i värmen, jag ville att han skulle hitta mig, inte att jag skulle hitta honom. Men han skulle inte leta, och det skulle sluta med att jag gick tillbaka till huset, men innan jag tänkte klart den tanken var jag på fötter igen, jag hade inte en aning om vart jag var, bara att jag var i Kullavik, eller Kungsbacka, det hade jag ingen koll på. Jag visste inte vad klockan var, jag hade ingen mobil, jag var 50 mil hemifrån, och jag kände inte en människa i den här hålan. Och jag hade inget mål på min natt promenad, jag hade inga pengar, så jag kunde inte söka upp en affär, var på om jag hittade en skulle den ha stängt för läge sen. Men här var jag. Jag fick inte slut på mina tårar, och mina ben orkade knappt bära mig längre.
Jag hade inte sett en enda bil i rullning sen jag påbörjade min nattliga promenad, jag var helt ensam, ute i mörktet.
Kapitel 7.
Efter två långa timmar vid köksbordet, pratandes om rökning och om hur faligt det var, lovade jag honom att jag skulle sluta, han var verkligen övertygande om sin sak det där grabben. Tillsammans gick vi ut på stan, slängde mina ciggaretter och gick till apoteket för att köpa nicotintuggummi, vilket inte alls var samma sak som att röka, men för Ulriks, och vårat förhållandes skull, skulle jag hålla mitt löfte. Det var väl inte så farligt?
Vi gick in på ett cafe, jag tog en cola och Ulrik en kaffe. Vi satt och pratade ganska länge, kanske en timme, om allt och ingenting, men inte ett ord om rökning, det var överstökat nu. Men en sak var säker, jag var helt förälskad i killen som satt mitt imot mig just nu, och för honom kunde jag göra vad som helst.
Vi gick tillbaka hand i hand och för ovanlighetens skull mött vi inte en människa som ville ha bild eller en autograf, vilket var extremt skönt. När vi kom hem hade mamma ringt mig 8 gånger, men precis när jag skulle ringa tillbaka ringde hon mig
- Vart håller du hus unge?! Jag har försökt att nå dig hela dan!
- Jag är hos en kille bara. Sa jag och ångrade att jag inte sa ''Kompis'', utan 'kille'
- En kille? Vem då?!
- Va inte så sur! Min pojkvän, var det något mer eller?
- Ja, jag skulle vilja att du kom hem, nu!
- Då följer Ulrik med, okej?
- Ulrik, han som var på TV här om kvällen? Du var ju helt lyrisk när han var på TV, och nu är ni ihop?!
- Ja, så kan man se på saken
- Men kom hit bara...
- Redan på väg, puss
- Puss, älskar dig
Det var ju.. tja, som det alltid är när mamma ringer, fast, nej. Hon hade rätt, var Ulrik rätta killen för mig? För nåra dagar sen hade jag laddat till tusen för att först få se honom på Tv, och dagen efter få gå på hans konsert, och nu var jag här, i hans lägenhet.
- Vem var det? Sa Ulrik som kom för att kyssa mig
- Mamma, hon vill att jag kommer hem
- Ja men åk du, jag ska ändå hem ikväll
- Va? Nej, ska du till Göteborg ikväll? Sa jag och kollade på honom med hundögon
- Ja, tyvärr. Sa han och gav mig en lite och försiktig puss, trodde han att jag var sur?
- Jag kanske kan lura mamma att jag får följa med, sa jag och sken upp starkare än solen, jag har ju fortfarande lov!
- Ja, det skulle vara jättekul om du kunde det! Vi packar ihop allt och åker hem till dig först, ett steg i taget. Sa han och pussade mig på kinden, och gick iväg för att packa sina grejjer.
Jag hade inte så mycket med mig, så det gick fort att packa, men jag nöjde mig bra med att sitta på sängen och bara kolla på honom när han virrade runt i hela lägenheten och packade.
Väl hemma kom mamma utspringande och kramade om mig så att jag höll på att ramla baklänges, men jag kände Ulriks varma händer i ryggen, och kände mig genast trygg.
- Vilken tid det tog!
- Ja, vi åkte förbi resecentret och bokade biljetter. Sa jag, så som vi hade kommit överens om att jag skulle säga
- Biljetter till vad? Sa mamma och släppte min famn
- Tågbiljetter till Göteborg, Ulrik åker ikväll. Sa jag och försökte låta dyster, jag ville få henne att tro att min värld skulle gå under utan honom, vilket den i och för sig skulle, och tanke på att jag inte fick åka med, var helt galen, det fick inte bli så!
- Jaha... Men ni kom in, det är ju jätte kallt ute! Sa mamma och kom på sig själv att hon stannat upp oss utanför dörren till radhuset.
- Gärna. Sa Ulrik och presenterade sig fint för min mamma
Vi gick in och satte oss, mamma frågade om vi ville ha varm choklad eller te, men det skulle vi inte hinna med om vi skulle till tåget. Hon märkte att jag var lite stressad
- Vad är det gumman? Sa mamma, utan att ens kolla på Ulrik
- Nej, inget, lite stressad bara. Sa jag snabbt och log mot henne'
- Varför då?
- Jo, det är så att Ulrik redan hade biljetter till Göteborg...
- Varför bokade ni en ny då?
- Den var till mig... Sa jag och kollade på Ulrik, som log och gav mig en lugnande blick.
- Men du kan inte bara åka iväg till Göteborg! Det förstår du väl?
- Mamma, snälla, jag har fortfarande lov, och jag älskar verkligen Ulrik.
- Men ni var ju hemma hos honom tidigare idag, eller? Sa mamma fundersamt
- Ja, men jag bor egentligen i Göteborg, jag har bara en liten etta här i Stockholm för jag är här så ofta. Sa Ulrik och log mot mamma
- Jaha, så det är så det är...
Kapitel 6.
När vi var i Ulriks lägenhet igen var båda två trötta, för vi kunde inte åka direkt från konserten och riskera att alla tjejer följde efter, men när han signerat klart och dom tömt lokalen skjutsade Johan hem oss. Klockan var nästan ett och Ulrik ville ta en dusch, men jag gick och la mig direkt. Jag låg och tjuvkikade på honom när han duschade, och jag måste hålla med om att det såg väldigt skönt ut, så jag bestämde mig för att göra honom sällskap, jag gick till honom, men han hörde inte att jag kom. Jag kysste honom i nacken och med ett ryck vände han sig om
- Shit vad rädd jag blev! Haha. Sa Ulrik och böjde sig fram för att kyssa mig
Vi stod i duschen länge, kanske en halvtimme, och bara hade det mysigt, vi kysstes och höll om varandra i det pålande vattnet från takfästet. Det var underbart. Jag ville aldrig gå här ifrån, aldrig aldrig!
Med ett skrik sprang jag ut ur duschen, Ulrik också. Varmvattnet var slut! Vi kollade på varann och efter några sekunder började vi skratta.
Han gick fram till mig, höll om mig och kysste mig igen, med hans varma blöta läppar. Han började putta mig bakåt, sakta och försiktigt, tills vi kom fram till sängen. Jag satte mig på sängkanten och fortsatte kyssa honom, intensivt och passionerat, kärleksfullt. Han kröp fram över mig samtidigt som vi kysstes, och jag la mig på rygg, och han la sig bredvid mig på den mjuka, stora sängen. På ett fint, kärleksfullt sätt avslutade han den härliga kyssen, för att gå och ta på sig ett par kalsonger, och jag gjorde detsamma, fast ett par trosor såklart. Vi kröp ner under täcket, ja det fanns bara ett eftersom Ulrik var van att vara själv, men det var bara mysigt att ligga bredvid honom, känna hans lena hud mot min, och hans andetag i mitt ansikte. Vi låg bara och kollade på varandra. Vad fin han var, min Ulrik. Åh jag vill säga det, eller i alla fall tänka det igen. MIN Ulrik, min, bara min.
När jag vaknade nästa morgon var Ulrik uppe och gjorde frukost, och det luktade stekta ägg och bacon i hela lägenheten, det här skulle bli en bra dag! Jag gick upp och pussade honom på kinden
- Vad duktig du är gubben. Viskade jag i hans öra
Han vände sig från spisen och kysste mig
- Sätt dig du, det är snart klart. Sa Ulrik och log mot mig.
Jag satte mig och på bordet stod det framdukat värsta hotellfrukosten.
- Du behövde inte göra så här fint, det hade räckt med mackor! Sa jag, även om det såg riktigt gott ut.
- Allt för dig älskling. Sa han kärleks fullt, som Johan hade sagt, han gillade verkligen mig! Och det var så härligt att veta det.
Vi satt och åt av den fina frukosten och bara pratade, som vi kunde göra i all oändlighet verkade det som, utan att vi egentligen hade nåt att prata om.
Jag kände röksuget öka, men skulle jag hålla det hemligt? Samtidigt som jag tänkte på det sa Ulrik
- Vi har inga hemligheter va?
- Ehhh, nej såklart vi inte har. Sa jag och gav honom ett försök till ett leende
- Jag har en, fast man kan väl inte kalla det hemlighet, snarare en sak jag inte berättat än. Sa Ulrik och kollade på mig, som om han kände sig skyldig till något. Vad var hans hemlighet? Och framför allt, skulle jag berätta min lilla hemlis, även fast den inte var så stor kändes det inget bra att den fanns.
- Du kan berätta vad som helst för mig. Sa jag och log mot honom
- Okej, vad bra. Jo, ända sen Linköpings konserten har jag liksom tyckt om dig, och när jag såg dig på H&M vart jag så glad, så jag liksom, följde efter dig till tunnelbanan
- Men du gick ju på en station efter mig?
- Ja, jag satte mig först längre bort från dig, jag vågade inte sätta mig vid dig, och stationen efter sprang jag av och gick på igen och satte mig vid dig, för att få chansen att prata med dig på riktigt, och inte bara via facebook.
- Okej, vad gulligt! Sa jag med ett leende på läpparna, nu kunde jag också berätta min lilla hemlis, även om han inte alls skulle gilla det.
- Och ända sen Linköping har jag kallat dig för tjejen mitt imot, haha! Sa Ulrik och log med tänderna
- Haha, ja Johan berättade det! Haha, var det du som satt mitt imot mig hela tågresan och jag märkte inget? Haha och jag var ju typ ditt största fan!
- Jo, det var jag, märkte du inte, nej, vänta, vadå Johan berättade?! Sa Ulrik, det här tyckte han var pinsamt, men det gjorde jag också, jag kanske inte skulle avslöja det, men gjort var gjort och nu var det väl rätt tilfälla att berätta det.
- Haha ja, under konserten gick jag ut och rökte, och då kom Johan ut, och vi...
- Röker du? Sa Ulrik dystert.
Kommentera på nu, vad ska hända? :)
Kapitel 5.
När jag vaknade nästa morgon låg Ulrik och andades i min nacke, gud vilken härlig känsla det var, ligga i en dubbelsäg, bredvid Ulrik, i hans lägenhet, efter en underbar kväll igår, med världens härligaste kyss.
Jag vände mig om för att kolla om han var vaken, och när mina ögon nådde hans, kollade han redan på mig.
- God morgon. Sa han med sitt fina, underbara mjuka leende
- God morgon. Svarade jag, i hopp om att jag inte såg allt för vild ut i håret.
Vi låg bara och kollade på varann, och var extremt kära i några minuter, innan vi bestämde oss för att göra pannkakor till frukost. Men det vart inte mycket till frukost, för klockan var redan 12, och när vi satt och åt ringde Ulriks telefon inifrån sovrummet. Han gick och svarade och jag kollade efter honom. Vad snygg han var, bakifrån också.
Jag hörde honom prata, men kunde inte urskilja några ord, bara mummel. När han kom tillbaka var han påklädd, han hade ett par mörkblåa jeans, ett vitt linne och hans gråa kofta
- Varför så brottom? Sa jag, morgon trött som jag var
- Det var Johan som ringde, dom väntar på mig, vi skull typ börja repa nu... Men skynda dig, du kan haka på!
- Okej, men vad ska jag ha på mig?
- Snälla du, du klär i allt, sa han och gick in på badrummet
Jag klär i allt? Jo tjena, men jag hade mina höga svarta jeans och en pösig, genom skinlig t-shirt som jag stoppade innanför byxorna, och tillsammans med mina röda converse fick det duga. Jag gick till badrummet där Ulrik inte längre var kvar. Jag såg honom i hallen.
- Vänta Ulrik! Jag är snart klar!
- Okej, två minuter snygging!
Vad sa han nu? Snygging? Du då ska han se sig själ, gosh alltså! Han hade nu sin gråa gubbkeps också, så söt han var i dom, fat jag gillade hans rufsiga hår bättre utan.
jag sminkade mig i hyperfart och jag tror inte att pudret blev speciellt jämt, men det spelade ingen roll, inte just nu, när jag var med Ulrik hade jag inga problem...
Ulrik väntade tålmodigt i hallen
- Är du klar snart?!
- Japp! Ska bara bor...
- Ska bara ska bara, haha!
- Men borsta håret går ju fort! Sa jag samtidigt som jag klev ut i hallen
Det kändes som om hela Ulrik sken upp när han såg mig, men det kan inte vara på grund av mig? Jag snörde slarvigt på mina converse och tog på mig jackan. Ulrik tog min hand och vi gick ut.
Utanför stod en taxi och väntade, och vi hoppade in på varsin sida. Det skulle inte ta lång tid alls att ta oss dit vi skulle, men i taxin dit han vi med en kyss, exakt likadan som igår <3 Var vi ihop nu? Eller var vi bara på g?
Även det svarade Ulrik på åt mig, för när vi kom fram möttes vi av Johans stressade ansikte
- Du vet att du är sen va?
- Jo, vi försov oss... Sa Ulrik och kollade lugnande mot mig, där vi stod, hand i hand
- Nu är du här i alla fall, kom! Sa Johan och visade oss vägen in
- Så, var det du som var hos mig igår? Hanna va? Frågade Johan och sträckte fram sin högra hand. Jag tog den och sa
- Ja, det var jag. Och försökte le
- Så, vem är du? Frågade Johan och kollade lite surt på Ulrik
- Min flickvän, för att vara exkat. Sa Ulrik stolt och kollade på mig och log
Jag fick inte ur mig ett ord, vad skulle jag säga? Men det behövdes inte, utan vi följde bara med Johan in i lokalen, och Ulrik gick direkt upp på scenen. Jag satte mig på en stol en bit bort och njöt av live musiken. Han var fortfarande en stor idol för mig, men det tänkte jag inte visa, det var min pojkvän nu, vilket var helt sjukt. Medan jag väntade på att dom skulle repa klart gick jag in på facebook och la upp en bild på scenen. "Tittar på när en viss Munther repar!" Efter bara några minter hade jag 25 vänförfrågningar och det var nästa 50 personer som hade "gillat" min bild. Jag tackade ja till alla vänförfrågnigar, bara för att och det var såklart folk som skrev i chatten, "har du Ulriks nummer?" "Är ni ihop?" "TA INTE VÅRAN ULRIK IFRÅN OSS, OKEJ!!!" Vaddå eran Ulrik? det var väl jag som vågade prata med honom och det var han som bjöd in mig till sin lägenhet. Jag förstod att jag inte direkt skulle bli älskad av alla 47000 tjejer som typ avgudar honom, men jag älskade honom, och det var det viktigaste. Jag svarade inte på någon av dom.
När dom äntligen repat klart gick vi bakom scenen och snackade, chillade och ja, försökte lära mig dricka kaffe, för dom hade inget annat, men det gick bara inte, och år det skrattade vi hur mycket som helst!
Under konserten gick jag ut och tog lite luft, det var ingen ide att gå på sin killes konsert, han skulle tycka att jag var dum i huvudet och göra slut direkt. Jag satt utanför och hörde musiken, skriken och Ulriks extremt dåliga skämt som jag en månad tidigare stått och gapskrattat åt, sjukt hur man kan förändras så! Jag tog upp mina cigg ur jackan, gosh, det hade jag inte berättat för Ulrik! Men jag tände en och då kom Johan ut.
- Så du röker? Sa han, som om han var min pappa
- Ja, jag gör ju det... Sa jag och suckade
- Jag tror inte Ulrik kommer att gilla det, han är imot det, efter att han provade en gång så sa han bara 'ALDRIG MER', och han lär inte gilla att hans flickvän röker, han är ganska överbeskyddande mot dom har verkligen bryr sig om, och han älskar verkligen dig Hanna
- Oj, är han så emot det?
- Ja, han har till och med fått mig att sluta! Haha!
- Okej, ja, men då får han väl få mig att sluta också, för att bevisa att han verkligen älskar mig, haha!
- Ja, men det gör han.
- Hur vet du det? Sa jag, vi har ju bara träffats i två dagar
- Ända sen konserten i Linköping har han pratat om dig, fast han visste inte vad du hette, så han kallade dig tjejen mitt imot, hah
- Tjejen mitt imot? Varför då?
- Vet du inte varför?! Haha, du satt ju mitt imot honom på tåget mot linköpig!
- Nej du skojar!
- Nej, inte alls! Men han ville inte att alla skulle se att det var han, så han typ, gömde sig, men om inte ens du såg att det var han, så är han ganska bra på det måste jag säga!
- Haha ja verkligen!
Här satt jag, levde min dröm och allt bara föll sig narurligt <3
