Kapitel 15.
Jag låg i den sköna dubelsängen. Jag öppnade inte ögonen, jag njöt av stunden. Jag hade varit vaken stoda delar av natten, det var inte lätt att dela säng med någon om man hade en skadad axel och ett brutet ben, men jag njöt stora delar av natten i alla fall. Jag fick kolla på Ulrik. Till och med när han sov log han, det var underbart att se! Jag såg det framför mig. Hur en slinga av hans rufsiga blonda hår åkt ner i ansiktet. Jag öppnade sakta ögonen för att få se honom framför mig igen, för att friska upp mitt minne. Han var inte där. Jag vart orolig. Men lyssnade jag riktigt noga kunde jag höra röster där nere, jag var i alla fall inte ensam igen! Jag såg min mobil som låg på nattduksbordet, jag var inte van vid att jag hade ont i axeln än, och råkade vända mig åt det hållet. Gråten kom närmare, men jag tog telefonen snabbt. Det ändes som att jag inte hade några tårar kvar. Jag hade gråtit ut allt nu, för jag var lycklig igen! Jag såg alla facebookhändelser på displayen, men jag orkade inte. Många var bara vem som hade lagt till mig på facebook. Men jag orkade verkligen inte. Jag kollade var klockan var, trodde inte att det var sant! Klockan visade på 14:19, så här länge hade jag aldrig sovit! Jag ville gå upp, men jag kunde inte, inte på egen hand. Skulle jag ropa på Ulrik eller skulle jag vänta på honom?
Då smög han in innanför dörren.
- Godmorgon! Sa jag.
- Haha, ja, godmorgon du! Sa han och kom för att hjälpa mig upp. Vi hjälptes åt att klä på mig igen, det var så jobbit att inte kunna göra något själv! Jag satt på sängen och Ulrik plockade snällt fram kläder, det fick bli en ganska lång, pösig t- shirt, jag orkade inte försöka ta på mig ett par byxor.
- Tack för hjälpen, Ullerik. FAN! Han märkted inget, eller så ville han inte märka vad jag sa.
- Ingen fara gumman. Sa han och log.
Vi satte oss i hans lilla soffa och kollade på film. Det var inte dirket romantiskt vi kollade på film, vi satt bara tysta och kollade, skulle jag fråga när filmen var slut?
Efter ett tag var filmen slut, och jag vet ärligt inte vad vi kollade på, jag kollade bara på Ulrik.
- Du, kan jag prata med dig om allt? Sa jag för att inleda samtalet på ett hyfsat bra sätt
- Javisst kan du det! Sa Ulrik och stängde av TV:n.
- Varför sa du det där, den där kvällen? Sa jag
- Vill du verkligen veta det? Det är ett så töntigt svar på den frågan. Sa Ulrik och vände bort huvudet.
Jag tog min hand på hans kind, kollade djupt in i hans ögon, fick honom att förstå att han kunde lite på mig.
- Jag kan inte gå runt och vara orolig för att säga fel. Sa jag, och käde hur dumt det lät
- Okej. Jag ska berätta. Jo, jag har alltid blivit kallad Ulle, och det var inget fel på själva namnet i sig, men när jag var runt 11, 12 års åldelr ökade mitt intresse för musik, och mina kompisar, började kalla mig bög, det var bara tjejer som höll på med musik. Jag kände det inte då, men nu när jag tänker tillbaka var jag faktiskt mobbad... Jag var i hop med en tjej då, men efter några dagar hade hon tröttnat på mig, jag gick alltid runt och sjöng, och hon ansåg att jag var bög hon också. Alla kallade mig saker jag absolut inte var, och därför ökade mitt intresse för muskien ännu mer, och efter att tjejen, Elin, hade gjort slut skrev jag vackra flicka. Jag lärde mig nya instrument vart eftesom, och pappa brukade tjuvlyssna när jag spelade. Det var han som ville skicka in Vackra flicka till mello, inte jag, emn som tur var kom jag inte med! Jag vart en riktigt musik nörd, kunde dom flesta intrumenten, och i skolan var jag alltid ensam...
- Det var väl inget töntigt svar heller! Jag förstår att du vart sur, förlåt mig. Sa jag och skämdes.
- Men jag borde berättat det på en gång, då hade du vart hel nu. Sa han och skämdes han också. Efter några minuters ränkande av oss båda tog han första steget till en kyss, en kyss som aldrig förr.
- Jag älskar dig. Sa han och började kyssa mig. En känsloladdad kyss, kärleksfullt, passionerat och alldelles, alldeles underbar.
Vi kysstes länge, vilket var helt undebart, till Ulrik kom åt min axel. Jag slet mig loss från hans kärlesfulla grepp. Jag kände gråten. Jag kände smärtan.
- Förlåt mig Hanna! Sa Ulrik, han visste inte vad han skulle göra.
- ingen fara. Sa jag, torkade tårarna och log mot honom. Det gjorde sjukt ont, men sa jag det skulle han bli så olyckglig, så jag lät bli. Jag kände mig som Bella i twilight, hon som aldrig klagar. Jag älskade killen som satt bredvid mig i soffan, det var jag helt säker på. Jag ville tillbringa mitt liv vid hans sida.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Gud vad bra!:D
Postat av: Emelie <33
Nawww så sött kapitel :)
Postat av: Maja
Men vad har det att göra med namnet Ulle?
Och han blev ju typ konstig innan hon sa Ulle oxå ju, och när han hade tagit fram laddaren, ville han bara inte prata just då eller? :S
SUPERBRA novell annars!<3
Trackback
