Del 28.
Så kom dagen. Dagen Ulrik kom till mig. Jag hade bett honom att gå av tåget och gå mot centrum. Men mina planer var att överraska honom vid tåget. Jag klädde på mig och tänke på Ulrik. Sen gick jag ner mot tåget. På perrongen stod jag bakom någon slags pelare och såg Ulrik gå av tåget. Han hade två väskor med sig och han gick mot mig och dörrarna bakom. När han kom tillräckligt nära hoppade jag fram och kastade mig i hans famn. Han släppte sina väskor och kramade mig. Hårt men ändå omsorgsfullt. Jag ville bara pausa den här stunden och aldrig låta honom gå. Jag följde honom till hotellet och jag svävade högt ovanför molnen. Att man kunde sakna en människa så mycket. Vi gick längst gatorna i min hemstad, gatorna jag gått så många gånger och kom fram till hotellet. Ulrik gick fram till disken och checkade in på sitt redan bokade rum. "i vilket namn?" frågade hon i kassan och jag såg hur ulrik kollade sig runt i lobbyn och sa dämpat "Munther" "med th?" frågade tjejen glatt. Ulrik nickade och fick sin nyckel. Han tog sina väskor och vi gick in i hissen. Där vi förövrigt hann avnjuta en kyss innan vi var framme på den tredje våningen. Han tog sin röda väska och gitarren och gick längst korridoren. Jag gick bakom och tänkte på det som intäffade för ett år sedan. Då jag föll för Ulrik. Videon till Alburn road. Jag fick musiken i huvudet och när vi kom in på hotelrummet och jag såg honom sätta sig på sängen precis som i viden kunde jag inte låta bli att ta upp hans gitarr och spela den för mig. "jag har saknat dig så mycket, och det jag kom på att jag saknade enormt mycket var att höra dig sjunga. Snälla kan du spela Alburn Road för mig?" Han tog sin gitarr, stämde den lite snabbt och började spela. När han öppnade munnen och böjade sjunga fick jag rysningar över hela kroppen. Så han log mot mig. Han satt och sjöng bara till mig. Jag vart som förtrollad i en annan värld för ett tag och näär han var klar och la ifrån sig gitarren kunde jag inte göra annat än att kyssa honom. Han höll om mig och vi kysstes, länge. Vi satt och pratade ett tag innan Ulrik sa att han började bli hungrig. Jag kollade på klockan och insåg att jag också borde vara det, men jag var uppslukad av det vi pratade om och av Ulrik att jag inte kände det.
Dagarna jag hade med Ulrik var räknade. Och nu stod jag här ensam på perrången och såg hans tåg åka mot stockholm. Där han i morgon skulle åka till Japan. Jag gick hem och grät. Grät och grät i flera timmar. Mamma kom in och jag avslöjade att jag faktiskt träffat Ulrik dom senaste dagarna. Hon vart inte ens sur, hon tröstade mig och kramade om mig länge, så länge så jag hann lugna ner mig lite och kunde prata ut.
Efter Japan träffade jag aldrig Ulrik igen. Jag insåg att mina försöka att vara ihop med en flick-idol var förgäves. Jag tog beslutet bara någon dag efter att han kom hem från Japan. Det var över nu. Jag grät i flera dagar och var ett riktigt nerv-vrak, och jag såg på Ulrik att han inte var på topp han heller. Vi sa till och med upp kontakten. Men jjag hade kvar hans nummer i min telefon, bara för att. Men nu när ett och ett halvt år gått utan att jag så mycket som sett honom på en konsert tog jag bort det med. Sommaren med Ulrik hade vart fantasktik. Men som man säger, People change, memories don't, jag skulle alltid ha Ulrik med mig inombords.
Del 27.
Ledsen för lång väntan!!
Sommarlovet gick och det mesta regnade bort. Just denna morgon låg jag i min säng, hemma nu. Vi hade helt enkelt tröttnat på sommarhuset och allt regn. Vi åkte hem till våran lägenhet i Linköping. Allt jag väntade på var Ulrik som skulle komma den 1:a. För att få träffa honom skulle jag säga att jag skulle sova hos Lina, som skulle åka bort samma natt till Spanien, så det var helt lugnt. Dagarna gick och jag gjorde inte så mycket. Tog en och annan springtur när mina fyra vita väggar i rummet vart för tråkiga. Oftast då med Ulrik i telefon. Så spenderade jag mycket av tiden, med Ulrik i telefon. Tills han skulle uppträda eller behövde sova en stund. Och vi tröttnade aldrig. Vi pratade och pratade, delade minnen, delade vad som hade hänt under dagen och så vidare. Jag märkte på Ulrik, och på mitt eget beteende att vi älskade varann mer än allt annat. Jag hade aldrig förut kunnat pratat i timtal i telefon med någon utan att det vart tråkigt efter ett tag. men det gick med Ulrik. Och när han sa att han behövde lägga på ett tag men att han skulle ringa upp efter ett tag kunde jag inte annat än vänta och vänta på att han skulle ringa tillbaka. Jag önskade alltid att vi kunde prata face2face istället för genom en varsin telefon i olika delar av landet men det var bättre än ingenting. Vi pratade när han reste, vilket han gjorde ofta, och då kunde vi prata hela hans tågresa eller vad han nu åkte, och varje samtal avslutade jag med hur många dagar det var kvart tills vi skulle träffas. Nu ringde telefonen. Jag svarade bara hej, jag visste vem det var utan att kolla på displayen. "hej hjärtat!" sa Ulrik glatt "vart är du på väg den här gången då?" sa jag med ett skratt. "ehm... Jag vet inte riktigt..." sa han osäkert "haha, så du vet inte vart du ska spela ikväll eller?" sa jag och skrattade "nånstans i Dalarna är det i alla fall, haha" sa Ulrik. Jag nästan hörde hur han log. Och samtalet fortsatte. Efter ett tag hörde jag någon i bilen som sa "öh, Ulrik, lägg på nu, vi är framme om en timme och vi kanske ska gå igenom programmet för idag?" rösten lär irriterad. Så länge hade vi väl inte pratat? Ulrik ursäktade sig till mig och sa att dom snart var framme och jag sa "älskar dig, lycka till ikväll, bara 8 dagar kvar nu!" "haha, ja. Älskar dig!" när vi la på såg jag att vi pratat i nästan en timme.
Jag gjorde mig en sen lunch. Jag var ensam hemma och när jag pratade med Ulrik tappade jag både tid och rum. Klockan var redan närmare tre, men vad spelade det för roll egentligen. Jag satte mig i vardagsrummet och satte på tv:n. Jag la mobilen på bordet, ut i fall han skulle ringa. Jag kollade på nåt skit som gick på tv och var allmänt slapp. Det var bara 8 dagar kvar nu. En vecka och en dag kvar tills jag skulle få träffa Ulrik. Jag började tänka lite. Han sa att han bokade om en Stockholms resa... Han hade ingen spelning i Stockholm då väl? Aja, han skulle väl på möten eller nåt här uppe. Jag funderade inte mer på det utan gick och tog en dusch. Jag tog med mobilen och jag skulle höra om den ringde. Det gjorde den inte. Jag var klar och gick ut och kollade mobilen. Ett sms från honom, med texten "nu går jag upp på scen, tänker på dig, och älskar dig <3" åh herre.. Men det kom för 10 minuter sen så jag vågade inte svara, han kanske stod på scen och så vibrerade det till i fickan, nej, det fick vänta.
Jag tog fram min dator och kollade feeden på facebook, verkligen ingenting roligt som hände i världen. Men så hade Ulrik skrivit ett inlägg, "Snart dags, ses vi? =) " åh vad härligt. Om jag sett det när jag stått där och väntat hade jag blivit överlycklig, som om han skrev det till mig. Jag satt i mitt rum när jag hörde att dörren gick upp. Mamma var hemma. Jag la ifrån mig allt då hon ropade på mig. Hon hade handlat och ville ha hjälp med kassarna.
Del 26.
Att komma hem till ett par överbeskyddande föräldrar man inte haft kontakt med på en vecka var ingen fröjd. Efter nån timme vid köksbordet diskuterandes om vad som kunde ha hänt, vad som hade hänt osv. osv. kom det fram att dom faktiskt haft kontakt med Ulriks pappa under min vecka där. Så så farligt hade det väl ändå inte varit? Vi vart kompisar igen och bestämde oss för att det inte skulle hända igen, att jag åkte iväg själv. Men jag visste redan då att jag skulle sakna Ulrik för mycket, och att jag förmodligen skulle bryta löftet. Men just nu, i det här ögonblicket var det bara att hålla med. Men på mammas röst lät det nästan som att jag aldrig skulle få träffa Ulrik igen... Jag gick in på mitt rum och tog upp mobilen som låg på laddning. Jag la mig på sängen och började tänka på Ulrik. Jag hade åkt tåg hela dagen kändes det som, och jag var rätt trött. Jag låg där i min rätt så obekväma säng i vårat sommarhus och tänkte på Ulrik, som var exakt 272 km bort. 272 kilometer är långt, väldigt långt. Efter en stund somnade jag, otroligt nog klockan var ju kanske.. 9?
Jag vaknade med ett ryck av att min telefon ringde. En bild på Ulrik lös på displayen. Jag såg att klockan var 12 och svarade "hej älskling" "åh hej Emma! Gud vad jag saknar dig.." inombords dog jag av hans charm men jag sa bara "jag saknar dig också!" "men Gud, väckte jag dig nu?" sa Ulrik åh jag dog igen "nejdå... Eller jo lite kanske haha" "åh förlåt gumman! Jag kunde inte sova utan dig här, så jag tänkte bara höra om du kunde somna, och så väckte jag dig istället" åh herregud, så omtänksam... "men det är lugnt hjärtat, jag var bara trött efter allt tåg-åkande!" "ja, på tal om tåg, innan jag glömmer att säga det, jag bokade om nästa resa till Stockholm, till två dagar tidigare, så stannar jag till i Linköping! Jag kommer dit 1 Augusti!" jag hörde hur glad han lät, men jag kunde inte släppa det mamma och pappa sagt tidigare idag, om att jag knappt skulle få se honom igen... "åh Gud vad kul! Det är ju bara... Två veckor kvar!" jag skulle få träffa Ulrik, mitt livs kärlek om bara två veckor! "ja! Åh saknar dig redan och jag ska stå ut i två veckor! Haha. Ja men godnatt då, och förlåt för att jag väckte dig.." "det är lugnt, godnatt, älskar dig!" vi la på och jag tänkte ännu mer. Herregud vad jag älskade honom...
Bilder från Eskilstuna och Gröna Lund!
Hej! Inte vart så bra uppdatering på sistone, varit och sett Ulrik två dagar i rad och övernattat hos kompisar och ville inte vara osocial och sitta vid en dator hela dan! Men här är mina bilder från Eskilstuna och Gröna Lund, var någon av er där? :) Personligen tycker jag bilderna från Grönalund blev bättre, kan bero på lamporna i olika färger i bakrunden! :)
Som vanligt, så är det mina bilder och jag vill inte att ni lånar dom utan att fråga! :)
Del 25.
Dag sju.
Kvällen igår hade varit fantastik. När vi kom hem satt vi och pratade ett tag och gick sen och la oss. Ulrik hade lagt sig bakom mig och hållt om mig. Precis som på film. Men nu var den här härliga veckan hos Ulrik slut. Idag skulle jag hem. Hem till mina föräldrar som nog inte var dom gladaste. Men desto gladare var jag. Jag hade haft en underbar vecka med Ulrik. Men så fort den hade gått. Ulrik låg bakom mig när jag vaknade och jag kände hans andetag i nacken. Underbart. Tåget gick inte förrän om några timmar. Men jahatten inte packat än. Men å andra sidan hade jag inte så mycket med mig, så jag beslöt mig för att ligga kvar i sängen och njuta av dom sista minutrarna i Göteborg och vid Ulriks sida. Jag hörde på hans andetag som blev snabbare och inte lika djupa att han snart skulle vakna. Jag vände på mig och granskade hans sovande ansikte en sista gång. Och så vaknade han. Han öppnade sakta ögonen och kollade på mig och hans ansikte sken upp i ett stort leende. Jag blev glad av att se honom glad. Jag kände värme inom mig. Allt var så fint och underbart. Men den fins stunden avbröts av någon somknackade på Ulriks dörr. "är ni vakna?" frågade någon som lät som kjell, Ulriks pappa. "ja, vi ska klä på oss sen kommer vi..." sa Ulrik med en suck. Jag log mot honom och gick upp ur sängen. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och packade ner minà kläder i min lillaväska. Nu hade jag allt. Ulrik satt påsängen och väntade på att jag skulle bli klar. Han hade ett par svarta byxor och sin färgglada skorta. Och såklart en gubbkeps. Idag en svart. Vi gick ut i köket och tog lite att äta innan vi skulle iväg. Vi hoppade in i bilen och åkte motGöteborg och stationen. Vi hade åkte i alla fall tre gånger från Göteborg och till kullavik, men aldrig har det kännts så nära. Vi bara kollade på varandra under resan, ingen av oss förstod riktigt att vi faktiskt skulle skiljas åt nu, utan vetskapen om när nästa gång vi skulle ses var. Men Ulrik följde med mig till tåget. Vi tog ett fint farväl. Vi stod mitt på stationen och kysste varann. Och åter igen glömdes tid och rum. Ingen brydde sig om någon såg oss, eller för den delen kände igen oss. Och så var han borta. Allt gick så fort. Nyss låg jag bredvid Ulrik i hans säng hemma i kullavik. Men hemma var inte där längre. Hemma var hemma hos mins föräldrar I Linköping. Det var dit jag skulle nu och inte stället jag kalla för mitt hem i en veckas tid. Jag skulle till mitt riktiga hem och möta mina riktiga föräldrar, inteUlriks föräldrar. Det var så sjukt allt ihopa. Jag skickade ett sms till honom. "jag saknar dig redan, älskar Dig mest <3" och det dröjde inte länge innan jag fick ett svar "jag också, love <3" jag vart än en gång varm i hela kroppen. Jag svarade med att vi måste ses innan skolan börjar igen och frågade om han kommer till linköping någonting. Men han skulle bara till Stockholm. Jag frågade när, för jag visste att mamma och pappa skulle låta mig åka dit, det var bara två timmar bort, och jag var 17 nu. Tåget åkte i full hastighet genom landet och jag kom bara längre och längre bort från Ulrik. Och jag saknade honom bara mer och mer. Saknade hans kramar. Hans kyssar. Hans leende. Hela honom.
Del 24
Dag sex.
Dagen på Liseberg var fantastik. Vi åkte faktiskt inte så mycket. Vi åt glass, skrattade, åkte dom lugna grejerna, till och med sagohuset! Jag mådde inte så bra och ville inte åka dom hektiska och snabba grejerna. Men det gjorde ingenting, vi mös. Det var bara ett par tjejr, kanske fem sex stycken som faktiskt frågade Ulrik om nåt, men dom flesta bara glodde på oss. När någon stannade oss och ville ta ett kort med Ulrik erbjöd jag mig att ta kortet på dom. Jag ville då inte vara med på bild haha! Vi spelade på Marabouhjulet, och gissa vad, vi vann! Ulrik erbjöd sig att bära den. Så söt han var. Klockan började bli mycket och vi började gå mot utgången. Men hade inte bråttom, hittade vi nåt roligt stannade vi. Vi åkte Kaninturen och jag kunde inte måtstå att ta ett klassiskt "puss-kort" när vi åkte. "Vänd huvet bort så man inte ser att det är du" sa jag till Ulrik "Jag tänkte lägga upp det på facebook, vill inte att nån ska misstänka nåt haha!" Han förstod och log bara mot mig och gjorde som jag bad honom. Man såg mig lite halft och Ulriks bakhuvud. Man kände inte igen honom iallafall. Ingen gubbkeps och bara vanligt blondt hår. Jag la ner telefonen och åkte vidare och kollade på dom små lisebergskaninerna som stod uppradade runt åkturen. Och så var vi framme. När vi gick av sa killen som kollade åkbanden att parken snart stängde. Var klockan så mycket redan? Vi tog våran stora chokladvinst och gick mot utgången. Parken var tom. Vi gick ensama hand i hand genom parken och såg bara ett fåtal människor. "tänk om vi blir fast har haha!" Sa jag till Ulrik "Nej tror du dom stänger in oss?" Sa Ulrik och han lät lite orolig "Haha nej det tror jag inte dom gör!" Sa jag. Han sa ingenting. Men jag kände att han ökade farten lite. "Men ta det lugnt det är klart att dom inte stänger, själva parken stänger om en kvart, det är alla attraktioner som stänger innan så alla ska hinna ut" Sa jag och försökte lugna honom lite. Vi kom till Utgången där personalen höll på att stänga men glada och trevliga sa dom hejdå till oss. Vi ställde oss och väntade på en spårvagn och som vanligt: några tjejer kände igen oss. Ingen hann komma fram innan spårvagnen kom och tjejerna gick på först. Dom satte sig rätt långt fram och när Ulrik gick på före mig och blev fångad på bild. Han vinkade till tjejerna och sa hej men gick förbi. Men dom sa ingneting. Varför sa dom inget? Men så tänkte jag tillbaka, det hade jag nog inte heller vågat om jag sett Ulrik på spårvagnen. Jag gick förbi tjejerna och satte mig brevid Ulrik. Längst bak satte han sig. Vi åkte under tystnad och jag lutade mig på Ulriks axel. Jag kände hur trött jag var och var nära på att somna. Och det gjorde jag
Del 23.
Dag sex.
Ulrik bad mig gå in och vänta, han skulle bara fixa något sa han. Jag gick in och möttes av ett par tjejer som upphörde i sitt snack och kollade på mig. Jag försökte att inte kolla tillbaka men min blick liksom drogs till dom. Jag såg i ögonvrån att en av tjejerna tog fram sin mobil. Jag ville inte bli tagen på samma bild som Ulrik igen, så jag bestämde mig för att gå in en bit längre i parken och sen ringa upp honom. Jag tog fram min mobil för att spegla mig lite och satte på kameran. Bakom mig såg jag tjejerna igen. Hur orkade dom följa efter mig? Nu missade ju dom Ulrik som stod i biljettluckan? Jag gick rätt långsamt, och ringde Ulrik. Jag hittade en bänk och satte mig på den. Han svarade direkt. "det var några tjejer som glodde ut mig så jag gick in, gå bara så sitter jag på en bänk på vänster sida." hörde dom? "okej, jo nu ser jag dig, puss" "puss" sa jag och såg Ulrik komma där borta. Men vart tog tjejerna vägen? Han pussade mig i pannan och tog sen min hand. Han viskade i mitt öra "ser du vad alla glor?" jag nickade "vänj dig" sa han och vi började skratta. "men om dom nu känner igen.. Oss.. Varför kommer dom inte fram och säger hej istället?" sa jag tyst så att bara Ulrik hörde "jadu, dom tror väl att vi tycker det är jobbigt eller nåt, inte vet jag." svarade han. Vi gick till flumeride och möttes av många blickar från tjejer i kön. Jag hörde nån som skrek Ulrik men vi brydde oss inte. Vi ställde oss i kön som vem som helst. Man såg på folket som gick förbi om dom hade barn eller inte. Vissa kollade på folket som kom nerfarande för sista backen i flumeride och vissa försökte diskret glo på Ulrik. Det var rätt underhållande faktiskt. När vi kom fram hamnade vi i samma "båt" som ett par i ungefär vår ålder. Vi satt längst bak så dom såg bara Ulrik om dom vände sig om. Vilket dom inte gjorde. Jag satt framför Ulrik och jag höde hur dom fösökte vara diskreta om att prata om Ulrik. Var det han från Melodifestivalen eller inte? Jag viskade till Ulrik "Haha dom vet inte om det är du eller inte.." Han skrattade väldigt tyst tillbaka "du, jag vill ha en ny profilbild på facbook!" sa han och tog fram sin mobil. Jag satte mig upp lite mer och lutade mig mot honom. Jag så på skärmen att han försökte kyssa mig. Jag vände mig om lite grann och mina läppar mötte hans. Och så tog han kort. Jag tänkte efter på alla tjejer som la upp "pussbilder", det var alltid tjejen som höll i kameran, för det är alltid tjejerna som vill visa upp sina killar , men i vårat förhållande spelade det ingen roll, det var våran bild. Han visade bilden för mig och ja, den var faktiskt bra, jag blev aldrig bra på kort, och nu vart det en bra bild på förta försöket? Han la upp den på¨facebook och angav den som profilbild. "men kommer inte alla som vill se den bilden nu?!" sa jag och kollade på ulrik så båten vi satt i nästan välte. " Jag har låst profilbilderna så man ser den där med håret, fast jag har bytt, så det är lungt" sa han och skrattade. Dom framför vände sig om och nu såg dom att det var Ulrik. "det är du va, från Melodifestivalen?" sa tjejen. Ulrik kollade på mig och svarade "ehm, ja, det är jag det" "jaha, ja, hej." sa tjejen. "jag heter Melinda" sa hon glatt. "jag är Emma" sa jag utan att tveka, det var kanske dumt? "jaha, hej!" sa hon. Hennes kille sa "vi är snart framme vid backen och du vill nog sitta normalet då haha!" Hon satte sig ner och killen höll om henne. På samma sätt som Ulrik höll om mig. Jag la mina händer på hans och bara njöt av stunden.
Del 22.
Dag sex.
Klockan var inte så mycket som jag hade gissat på, den var bara kvart i nio. Jag satt i Ulriks soffa och kollade facebook och lite så, vilket jag inte hade gjort på flera dagar! På instagram la jag upp en bild från när jag provade gubbkepsarna. Jag gjorde nån ful min och tummenupp, så typiskt mig! Jag såg hur Ulrik började vrida och vända på sig och jag förstod att han snart skulle vakna. Jag la ifrån mig telefonen och väntade på Ulrik. Han sträckte på sig och öppnade sakta ögonen. Direkt när han såg mig fick han sitt fina stora leende på läpparna. Jag log mot honom och gick till sängen. Jag kramade om honom och han satt inte längre upp, jag började kyssa honom och han kysste mig. "jag åker hem imorgon" sa jag när kyssarna upphörde. "ja, jag vet.." sa Ulrik lite dystert. "Men var inte ledsenöver det, vi har ju hela dagen idag och några timmar imorgon!" Sa jag och försökte lätta upp stämningen lite. 2så, vad vill du göra idag då?" sa Ulrik och log. "vet du, sa jag.. Jag har aldrig varit på Liseberg." Ulrik kollade på mig och.. Tänkte, såg det ut som. "jaså inte...." sa han och fortsatte tänka. "vad tänker du på" sa jag och skrattade lite, han var så söt när han tänkte. "jo, jag tänkte att vi riskerar rätt mycket om vi går tillsammans, men å andra sidan åker du hem imorgon, och jag vill inte ha med mina "kompisar" som faktiskt svek mig, så vi åker, du och jag!" Sa han och log. Jag log tillbaka mot honom och kysste honom. "jag älskar dig, vet du det?" Sa jag. "jag älskar dig också, och du har inte åkt än men jag vet redan hur mycket jag kommer sakna dig sen"
Vi klädde på oss och gav varandra klädråd. Jag visste vad som var snyggt på Ulrik och Ulrik visste vad som var snyggt på mig, någolunda i alla fall. Han satte på sig en grå gubbkeps, den jag hade på biilden på instagram. Jag tänkte ett tag och ville egentligen inte sääga det, men jag måste erkänna "Ulrik, du vill ju inte bli igenkänd, eller hur?" "eh, nej helst inte" Sa han och såg lite fundersam ut. "om jag var på Liseberg och var ett fan, skulle jag först och främst vara glad över att få vara i samma stad som du, och skulle då gå och leta efter gubbkepsar överallt" Han kollade på mig och började nästan skratta först, men sen förstod han nog att det var rätt så smart. "du, det var nog inte en sån dum ide" sa han och log.
Efter en skrattfylld buss- och spårvagnsresa var vi framme vid Liseberg. Ulrik tog fram sin mobil och tog kort på Liseberg skylten. Han la upp det på sin facebook med texten "Liseberg-dax!" Det var ingen kö för att komma in. Vi gick till en kassa och Ulrik betalade för två åkband, två Gasten biljetter och själva entren.
Del 21.
Dag fem.
Solen gick ner över sjön och vi satt helt själva på klippan. Inte en människa i sikte. Men visst kunde vi skrattq åt människor som åkte förbi i deras båtar och kollade mot oss, men såg oss inte. Där nerifrån måste vi se ut som två små prickar, så som människorna på båtarna gör för oss, rätt logiskt. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord och jag har nog aldrig förr varit så avkopplad som nu. Timmarna gick, jag tog upp mobilen för att kolla vad klockan var, nästan tolv. Det var inte alls mörkt ute, det var så skönt med sommar! Jag gäspade och Ulrik frågade artigt om jag ville gå hem. Jag svarade ja och vi gick, hand i hand genom Kullavik. Nu dock utan en människa i sikte. Efter bara några minuter var vi framme hemma hos Ulrik. Vi smög in så tyst vi kunde men fick hålla oss för skratt. När man måste vara tyst går det bara inte! Men när vi kom in insåg vi att vi smög bara var förgäves då hela hans familj fortfarande var vakna. Dom satt ute på altanen med ett par kompisar. Vi som smög genom vardagsrummet och mot Ulriks rum såg efter ett tag ut genom fönstret att dom satt där. Vi kollade på varandra och bröt ut i skratt. När vi lugnat oss gick vi ut och hälsade. Jag kände hur blyg jag var då Ulrik bara sa hej och log stod jag och höll honom i handen. "jo, det här är Emma, min.. flickvän" sa han och log mot mig. Gästerna log mot mig och sa hej. Ulriks pappa frågade "vart har ni varit hela kvällen?" och utan att skämmas sa bara Ulrik att vi suttit på klippan och pratat. Kjell log mot oss och vi gick in på Ulriks rum. Han stängde dörren bakom mig och satte sig på sängen. "vill du?" sa han och jag förstod precis vad han menade. Det kändes så rätt. Jag älskade Ulrik¨.
Solen gick ner över sjön och vi satt helt själva på klippan. Inte en människa i sikte. Men visst kunde vi skrattq åt människor som åkte förbi i deras båtar och kollade mot oss, men såg oss inte. Där nerifrån måste vi se ut som två små prickar, så som människorna på båtarna gör för oss, rätt logiskt. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord och jag har nog aldrig förr varit så avkopplad som nu. Timmarna gick, jag tog upp mobilen för att kolla vad klockan var, nästan tolv. Det var inte alls mörkt ute, det var så skönt med sommar! Jag gäspade och Ulrik frågade artigt om jag ville gå hem. Jag svarade ja och vi gick, hand i hand genom Kullavik. Nu dock utan en människa i sikte. Efter bara några minuter var vi framme hemma hos Ulrik. Vi smög in så tyst vi kunde men fick hålla oss för skratt. När man måste vara tyst går det bara inte! Men när vi kom in insåg vi att vi smög bara var förgäves då hela hans familj fortfarande var vakna. Dom satt ute på altanen med ett par kompisar. Vi som smög genom vardagsrummet och mot Ulriks rum såg efter ett tag ut genom fönstret att dom satt där. Vi kollade på varandra och bröt ut i skratt. När vi lugnat oss gick vi ut och hälsade. Jag kände hur blyg jag var då Ulrik bara sa hej och log stod jag och höll honom i handen. "jo, det här är Emma, min.. flickvän" sa han och log mot mig. Gästerna log mot mig och sa hej. Ulriks pappa frågade "vart har ni varit hela kvällen?" och utan att skämmas sa bara Ulrik att vi suttit på klippan och pratat. Kjell log mot oss och vi gick in på Ulriks rum. Han stängde dörren bakom mig och satte sig på sängen. "vill du?" sa han och jag förstod precis vad han menade. Det kändes så rätt. Jag älskade Ulrik¨.
Dag sex.
Jag vaknade med ett leende på läpparna. Gårdagen hade varit perfekt. Först alla timmar och den fina solnedgången vid sjön. Sen att komma hem och göra "det". Jag låg och kollade på Ulrik där han låg och sov så sött. Jag kollade på alla detaljer på honom. Allt jag kanske missat. Men efter att ha varit ett fan så länge, visste jag till och med hur många födelsemärken han hade på sin vänsta kind. 7 på kinden och tre på halsen. Jag "klappade" honom i håret. strök det åt vänster i hans vanliga bena, bort från aniktet. Jag granskade honom och kände hur jag log. Han var så fin. Jag sträckte mig efter min telefon och tog ett kort på honom. Jag gick upp och satte mig i soffan istället. Lät honom sova vidare. Jag satt där ett tag och bara kollade på honom, tills det blev för tråkigt och jag klädde på mig. Jag började kolla runt lite i hans rum. Provade hans gubbkepsar och tog fula kort på mig själv med dom på. Jag försökte fixa "Ulrik frilla" och se ut som honom, men det fina leender han hade kunde ingen härma. Jag kände mig lite snokig men kollade i hans garderob, utan att egnetligen leta efter något. Det kändes som att allt gick i slow-motion. Hur jag tog ut et skjorta bara för att få lukta på den, istället för att faktiskt lukta på självaste Ulrik som låg och sov i samma rum. Jag hittade hans stickade kofta och jag satte på mig den. Den var så mysig, jag förstår att han alltid använde den förut!
Del 20
Dag fyra
Jag köpte tidningen på ica, sa han och gav mig aftonbladet. "jaha?" sa jag. "kolla nöjesdelen ska du få se". Jag letade mig fram tll nöjesdelen i tidningen och rubriken löd "Munthers hemliga flickvän" Jag läste artikeln vilket inte ett ord var sant i. Vi hade visst varit ihop i flera månader, jag var gravid och jag bodde hos Ulrik. Det var en dålig bild som visade mig och Ulrik sittandes brevid varandra i parken kvällen innan. "från och med nu får vi inte gå tillsammans något mer. Jag pratade med "teamet" på vägen hem och dom ville att du skulle åka hem, men det vägrar jag, du stannar en vecka men du får inte gå ut samtidigt som jag. Och inga kyssar offentligt. Inte ens hålla handen. Jag förstår om du vill åka hem och det är okej för mig, det är bara att vi bokar ett tåg tills imorgon." Oj, allt på en gång. "Föör det första vill jag bara säga att så länge du och jag vet att det som står där inte är sant klarar vi alt. Och jag vill inte åka hem, inte för alla pengar i världen skulle jag lämna dig. Det här klarar vi" sa jag och jag såg hur glad han blev. Jag blev också glad, bara av att se honom glad. Vi satt vid köksbordet och läste i tidningen och efter ett tag kunde vi till och med skratta åt det. Inget som stod där var sant, bara det att vi var ett par, men det skulle ingen få veta.
Dag fem
Blixtrarna från allas kameror lös upp hela parken, och det ända jag kunde tänka på vardels hur underbar Ulrik var. Men även hur alla som uppgav sig som Ulriks kompisar "svikit" honom genom att inte vara hans riktiga kompisar utan att även dom tog kort på oss där vi stod mitt i parken och höll om varandra. Ulrik viskade i mitt öra att vi skulle gå hem och hand i hand gick vi. Tårarna jag fällt för bara en halvtimme sen var som botblåsta. Ulrik var den som hittade mig och det var inte jag som kom tillbaka till honom. Men reporten. Det lilla problemet fanns kvar. Reporten som spelat in vårat samtal utanför ica. Eftersom jag inte hittade så visste jag inte vart vi var, men jag kände inte igen området alls. Men där vi gick och pratade på Kullaviks små gator ovetande om vad som fanns bakom den lilla skogen kom vi snart fram till en sjö. eller kanske havet. Vatten var det i alla fall. Solen började gå ner. Det var så fint vi vattner. Jag kollade på Ulrik och han sa ingenting, bara log. Han släppte mig hand och gick åt höger. "kom" sa han och började gå in i skogen. "vart ska vi nu då?" sa jag och skrattade. "det får du se!" Vi givk en bit in i skogen och jag förstod inte hur han visste vart han skulle eftersom allt i skogen såg exakt likadant ut. Jag var ingen skogsmulle jag inte! Helt plötsligt var vi framme på en klippa med vattnet några meter nedanför. "här kommer ingen se oss" sa ulrik och tod min hand. Vi satte oss och bara kollade ut över vattnet. Det var så undrebart fint. Här kunde jag sitta i timmar, brevid Ulrik.
Del 19.
Dag fem
Jag gick och gick, grät och grät. Jag kom fram till en ica och gick in för att köpa något att äta. Jag måste varit ute ett tag nu.. När jag gick innanför dörrarna kom jag på att jag glömt min jacka hos Ulrik. Fan också. Jag hade inga pengar i byxorna, som var Ulriks. Jag letade igenom fickorna och allt jag hittade var en liten ihopskynklad lapp. Jag vek upp den och på lappen stod den Emma i ett hjärta. Nej, det var inte sant. Jag satte mig på en bänk utanför ica och började gråta, igen. Jag kollade på lappen och såg texten rinna ut av mina tårar. Så kom en man i 40-års åldern och satte sig på bänken "hur är det?" frågade han mig. Vi pratade helt normalt, eller jag försökte mellan tårarna. När jag såg vad han höll i sin hand kände jag hur det brann till i mig. Han splade in allt vi sagt. Jag skrek åt honom. Men jag kommer inte ihåg vad, något med att han kunde dra åt helvete och sen gick jag där ifrån. Nej sprang där ifrån. Vad skulle det nu stå i tidningarna? Förbannade journalister... Jag möttes av ett par kamerablixtrar men det struntade jag i. Jag skulle bort, bort från Ulrik och bort från allt. Men hur? Jag hittade inte här? Och när jag tänkte efter hittade jag inte ens tillbaka till Ulrik.
Att han skulle säga så. Att han skulle ångra sig. Nu var jag här, vilse i Kullavik. Jag kom på något mystiskt sätt tillbaka till parken igen. Parken som nu var full med ungdomar. Jag beslutade mig för att det inte kunde bli värre och gick fram till dom. "hej" sa jag lite osäkert och satte mig brevid dom. Ingen sa något men de såg ut som att de såg ett spöke. Var det så illa?
Jag frågade vad det var. Men ingen svarade. Det var inte heller mig dom glodde på, utan bakom mig stod han. Ulrik stod bakom mig och det var inte långt ifrån tårar. Jag ställde mig om och kramade honom. Stunden var perfekt. Men så började alla ta upp sina telefoner. Blixtrar från kameror lös upp parken, men Ulrik släppte inte taget. Han kysste mig, och jag kysste honom. Vi stod i parken och njöt. Trots den samlade skaran människor. Och trots vårat lilla "avtal"
Dag fyra
Trots att vi blivit "påkommna" med att vi var ett par gick jag och Ulrik iväg för att köpa det som saknades till frukosten. Då såg vi tidningarna som hängde på utsidan av affären.
"Flickidolen Ulrik Munther med flickvän."
Ulrik bad mig att gå hem för att inte synas tillsammans, och han sa även att det bara skulle vara några dagar, sen skulle alla glömt det. Jag litade på Ulrik och gick snällt hem. Jag satt vi köksbordet och väntade och hade tagit fram det mesta till frukosten. När han kom såg han helt förskräckt ut. "vad är det?" sa ajg och reste mig upp för att krama om honom.
Del 18
Jo, som ni sett skriver jag "Dag ett" osv, det är för att Emma skulle vara i Göteborg i en vecka och för mig, och för er är det lättare att komma ihåg vilken dag det är hela tiden ;)
Dag tre
På kvällen träffade vi ett par kompisar till Ulrik. Jag vart ändå lite farcinerad över att ingen antydde något till att det var coolt eller nåt att vara kompis med Ulrik. Det var bara som vanliga kompisar som hängde med varandra. Men det kändes inte konstigt för mig heller längre. Och vad hade dom varit för kompisar om dom inte tog Ulrik för den han är? Vi satt i en mysig liten park i närheten av Ulriks hus och pratade, tog det lungt. Inget speciellet hände föräns...
Dag fem
Jag vaknade på morgonen och Ulrik satt på sängen. Vi hade varit vakna halva natten så klockan var nog mycket nu. Ulriks pappa hade åkt iväg tidigt imorse, innan vi gått och lagt oss och hans brorsor var hos hans mamma. Huset för oss själva en dag till. Vi kunde inte gå ut tillsammans. Ulrik kunde inte gå ut. Jag kom inte långt innan någon försökte slå ner mig. Vi var helt isolerade och kunde knappt dra upp rullgardinerna innan någon såg oss. Hade vi inte varit ute den där kvällen hade det inte blivit så här. Men trots det ville jag inget annat än att vara kvar här med Ulrik. Jag mötte Ulriks blick och försökte le. Han såg besviken ut. "Förlåt mig." sa jag. Svaret kom snabbt som attan "det är väl snarare jag som ska förlåta, jag skulle aldrig kommit på din födelse..." han dämpade sig. Jag kände gråten komma. Han ångrade sig. Han ångrade att han ens kom till min födelsedag. Det var snart två veckor sen och han ville inte ha mig här i hans säng. Han ville inte att jag skulle vara här. Han såg att nästan grät men trots det gjorde han inget. Varför gör han inget? Jag gick tyst upp ur sängen och klädde på mig. "Jag kommer snart" sa jag men hade just nu inte en tanke på att komma tillbaka. Jag satte slarvigt på mig mina skor och gick ut. Det stod ingen jobbig fotograf utanför dörren i alla fall. Jag gick utan att veta vart jag skulle. Jag gick och gick och jag kände inte ens att jag grät. Jag gick förbi parken vi var i i förrgår. Parken som förstöde allt.
Del 17.
Om några bokstäver faller bort är det för att jag inte använder min dator och att knapparna är i princip oanvända eftersom datorn är ny och därför sega att trycka på haha!
Dag tre.
Jag satt bakom scen och ville för allt i världen att ingen skulle se mig. Jag vet inte varför men jag ville inte det. Jag kom på att jag alltid tyckt det vart kul när Ulrik lagt upp bilder. Så jag bad Johan som satt brevid att ta ett kort så man såg hela publiken och Ulrik. Dt tg inte många sekunder innan han var tillbaka igen med min telefon "varsågod" sa han och log. Jag visste Ulriks lösenord och loggade in som honom och la upp bilden "just nu i Göreborg!" och jag trodde inte det var sant. Kommentarerna och likesen forsade in två minuter senare var det 500 likes och hälfen så många kommentarer. Men det slutade inte endå. Jag loggade ut för att sippa att telefonen aldrig slutade vibrera. Jag loggde in på instagram och tog en bild på mmig själv där jag satt på golvet. "chillar" skrev jag bara. Även där vart det några likes men inte alls i närheten.
Spelningen var slut och signeringen började. Och varade längre än spelningen. När han väl kom bakom scenen igen fick jag en regäl kram. "då åker vi då!" sa ulrik och blev omringad av vakter. "tar du dig till bilen tror du?" Sa han och såg bekymrad ut. "jadå, det är lugnt!" Sa jag fast jag knappt kom ihåg var bilen stod. Jag började gå t det håll Ulrik gåt fst ett tag efter. Det var ingen som kom in bakom scenen för det stod vakter ivägen så det var lungt, men utanför var det massa tjejer. Jag gick förbi dom som om ingenting hade hänt, men jag kände igen mig i dm. Jag hade också stått och väntat på en sista anblick av Ulrik, så många gånger. Men nu fick jag åtsas att jag inte visste som var på gång. Jag såg Ulrik långt där framme och jag började öka faten lite. De svängde höger bkom ett hus och jag ökade lite till för att inte tappa bort dom, men där bakom hörnet låg parkeringen. Jag å att Ulrik sa hej då till vakterna och kollade sig omkring och hppade in i bilens baksäte. Biln hade tonade rutor så jag hoppade in på samma sida och bad Ulrik flyya över till den andra. Jag fick en kyss "tack för att du väntade" sa han "Men det är klart, vi gör allt ihop nu" sa jag och kände hur fånit det lät. Det lät så bra i mitt huvud, men Ulrik bara log. Vi åkte iväg, och stannade på McDonalds på vägen. Vi pratade hela vägen och haade så kul. vi glömde tid och rum och levde.
kort men bättre än inget, massa läxor som måste göras nu! :)
Del 16
Dag två
Det lät riktigt bra faktiskt. En hel låt var gjord här i Ulriks sovrum. Vi tog en paus för nån timme sen för att köpa pizza men jag hade inte nån koll alls på vad klockan var. Men jag var trött. Ulrik spelade och jag sjöng, två verser och en refräng. Nu var det upp till Ulrik att finslipa på det som inte var helt hundra och jag låg i soffan och halvsov. Dels var klockan säkert mycket och dels vart jag så lugn och avslappnad av Ulriks röst. Kunde jag inte sova nån kväll kunde jag be honom att bara prata, prata om vad som helst och jag skulle somna. Inte för att han var tråkig, inte alls, utan för att hos honom var jag trygg. "men Ulrik kan vi inte fortsätta på det där imorgon?" sa jag och kände att jag knappt kunde hålla ögonen öppna, vilket Ulrik såg "haha är du trött?" sa han och avbröt tvärt gitarrspelandet. "ja en aning, är inte du?" sa jag. Han kollade på klockan. "men den är ju bara halv 2?" "bara? Vadå bara?" hur länge brukade han vara vaken egentligen? "ja det är lov och det är vid den här tiden folk är som roligast på Facebook!" sa Ulrik och la ifrån sig alltig på skrivbordet och kom tillbaka till sängen. "kom" sa han och han la sig i sängen. Jag la mig bredvid honom och han loggade in på Facebook på hans iPad. Han valde att använda facebook som sidan Ulrik Munther och inte den privata. Loggen var full med inlägg och vi läste och skrattade. Han svarade på några och bara några sekunder efter att Ulrik skrivit kom ett svar från den som frågat. Även en händelse om hur många som gillar hans kommentar. Det var sjukt ju! Men jag orkade inte så länge. Jag somnade med huvudet på Ulriks axel med kläderna på.
Dag tre.
När jag vaknade låg jag fortfarande på Ulriks axel. Vi hade inte dragit ner rullgardinen och det var ljust i rummet. Ulrik sov men vaknade så fort jag tog bort huvudet från hans axel. Jag skulle bara ta hans iPad och kolla var klockan var. Jag kollade men glömde det lika snabbt. Jag kände Ulriks hand i mitt hår och la mig igen. "dom ringer när vi måste åka" sa han. "öh va?" sa jag, vad menade han? "glömde jag berätta det igår?" va? "ja jag vet i alla fall inte vad du snackar om!" sa jag och skrattade. "vi har en spelning lite norr om Göteborg, du behöver inte följa med om du inte vill" va, skulle jag få följa med? "jo det är klart jag vill följa med" sa jag och kysste honom. Jag kände hur han log. "när är den då?" sa jag när jag avbröt kyssen. "inte förän fyra så det är lugnt. Vad är klockan?" sa han. Jag vände mig om och kollade och i samma minut klev Kjell innanför dörren och sa "är det inte dags att gå upp nu?" och log. Ulrik svarade ett snabbt ja och jag nästan kände hur han bakom mig satte blicken i sin pappa. Kjell log mot mig och stängde dörren. "han är så gullig, din pappa, kommer och väcker dig och allt!" sa jag "jo, jättegullig.." sa Ulrik inte lika glad. Jag gick upp ur sängen och föräns då upptäckte jag att Ulrik hade tagit av mina jeans i gårkväll. Jag började ta fram dom kläderna jag skulle ha och böt om.
Del 15.
"men Ulrik jag kan inte!" det hade gått två timmar sen han försökt lära mig spela gitarr, nu satt jag där och var sur på denna underbara människa. "jodå, det går ju bättre och bättre, eller hur?" jag kollade lite surt på honom. Jag försökte lära mig fool,jag kunde faktiskt plockfiguren men ackorden satt inte alls. "ja, det gör väl det" han tänkte ett tag och vi spelade en gång till. "men om jag gör ackorden och du plockar då?" sa han och la ifrån sig sin gitarr. "ah okej.." han satte sig bredvid mig och tog första ackordet. Jag började plocka och han behövde inte ens kolla på strängarna när han graciöst och regelbundet böt plats på fingrarna, medans jag plockade strängarna. Han kollade på mig där han satt. Han började sjunga. Jag kunde texten och sjöng med lite grann. Det hördes knappt att jag sjöng, men så efter första refrängen märkte jag att han inte sjöng längre. Jag hade inte märkt att han hade slutat. Jag slutade spela och kollade på honom. "vad bra du sjunger, fortsätt!" sa Ulrik och log mot mig med en beundrande blick. "tycker du?" sa jag förvånat. "ja, verkligen!" han tog gitarren och började spela. Men inte fool den här gången. Jag kände igen vilken låt det var direkt. Det var the box. Jag började sjunga på exakt rätt ställe. "i've been stuck right here for quite a while, why can I ever go the extra mile?" han log. Jag log. Jag fortsatte sjunga och han log ännu mer. När låten var slut fick jag en belöning. Han la ifrån sig gitarren och kysste mig "shirt vad bra du är!" jag fnittrade lite. Jag hade aldrig fått en komplimang om min röst. Kanske för att jag aldrig sjöng.."tack" sa jag och blev lite blyg. Min störta idol, nej, min pojkvän blev imponerad av min sång!
Dagen gick och vi gjorde faktiskt inte så mycket. Efter berömmet drog vi några låtar till. "men du, kan vi inte försöka göra en låt tillsammans?" sa Ulrik och sken upp. "va? En låt?" jag tänkte efter. Var det musiken jag skulle satsa på? Jag som aldrig sjungit? "ja, vi kan ju försöka i alla fall?" sa Ulrik och log med hela ansiktet. "men asså... Jag är inte så bra.." sa ja. Jag hade inte en aning om ackord och noter och grejer. "äh vi provar och fastnar vi lägger vi ner den" sa han och log. Jag nickade tyst och han sken upp. Han hämtade en mapp från bokhyllan "jo jag har börjat på en del så jag kan ju spela dom och om du gillar nån kanske du kan hjälpa mig att fortsätta?" sa han och började spela på en. "är det nu jag ska börja sjunga?" sa jag och började skratta "ja, jag har ingen text än sa han och skrattade han med. Detta var under bart. Det här ögonblicket var underbart. Att sitta här med Ulrik var underbart.
Del 14.
Dag två.
Jag vaknade ensam i sängen den här torsdagen. Jag visste inte var jag var riktigt, men när jag kollade runt lite i rummet så kännde jag igen mig. Där på hyllan stod "min" nalle på sin plats igen. Ja, den var det första man såg när man vaknade. Men vart var Ulrik? Jag satte mig upp i sängen och hittade en av Ulriks tjocktröjor som hängde på en stol som jag drog över mig. Jag gick, nästan smög ut, jag vet inte varför men det gjorde jag. Jag komut i ett tomt vardagsrum och fortsatte mot köket. Där vid köksbordet satt han med en kopp kaffe i händerna. Gardinerna för fönstret var för dragna och han satt med sin iPad och gjorde nåt. Jag kände hur skön tjocktröjan var och jag kurrade in mig mer i den. Jag såg att det var den gråa stickade tröjan han använt flitit under 2010. Den luktade Ulrik. Jag mötte hans leende och satte mig mitt emot honom. "Godmorgon" sa han och fortsatte le. "godmorgon" sa jag och njöt av stunden. Jag gäspade. "vad är klockan?" frågade jag. Han kollade ner i iPaden och sa "10:10, make a wish!" Jag log och blundade och önskade. Jag önskade för allt i världen att vårat förhållande skullle hålla. "vill du ha nåt?" frågade han när jag öppnat ögonen igen. "öh, jag kan ta lite te om det finns" Sa jag. "ja absolut vilken smak?" sa han och reste sig och öppnade ett av köksskåpen och tog ner en rätt stor plåt låda och ställde den framför mig på bordet. Han tog fram en vattenkokare och en kopp och hällde i vatten. jag öppnade lådan och möttes av massor av tesorter. Jag tog ut en påse med vanilgte och stängde burken. Jag reste mig upp och ställde in lådan i skåpet igen och stälde mig snett bakom Ulrik och höll om honom. Han vände sig om och gav mig en snabb kyss. Vattnet kokade och han hällde upp det i koppen. jag la i tepåsen och vi satte oss vid bordet igen. Han tröck några gånger på iPaden och visade mig den. Det var hans mentions på twitter. "läs" sa han och jag började kolla. Kanske 20 som sa att dom inte alls tyckte om honom längre på grund av nåt bråk, dock ännu fler som ursäktade sig för bråket som uppstått och försäkrade sig om att dom fortfarande var "äkta fans". "vad är det för bråk?" sa jag och jag såg att han inte såg så glad ut längre. "ja, det är det jag inte vet..." Jag funderade ett tag och jag frågade om jag fick låna iPaden. Jag loggade in på min facebook och kollade lite och det tog inte lång tid innan jag hittade "bråket" jag läste igenom det lite snabbt och visade det för Ulrik. Det var världens töntigaste sak egentligen och vi försökte glömma det. Dagen spenderades i Ulriks lilla soffa i hans rum. Vi kollade på film på hans dator. På den bärbara datorn fanns en webbkamera. Förmodligen webbkameran som han en gång spelat in New shoes. Jag kände mig så fånig när jag kännde igen i princip allt i hans hus. Vi kollade inte så noga på filmen utan pratade mest, kysstes lite och bara mös. När vi "kollat" igenom två filmer gick han och hämtade sin gitarr "ska vi spela?" sa han och gav gitarren till mig. Soffan var lite liten så vi satte oss på sängen istället. "Men jag kan inte spela" sa jag. "nej, det är därför jag ska lära dig" sa han och hämtade en gitarr till sig också. Jag hade "24 augusti gitarren" och han den träförgade lite mörkare. Han plinkade lite och stämde den lite. Jag hörde inte ens att den var ostämd från början men det gjorde såklat han. Han la den bakom sig på sängen och gjorde likadant med min. Plinkade, skruvade, plinkade, skruvade. Ingen stämmar ejag sett att många har eller någonting. Han visste hur den skulle låta. Han satte sig igen med gitarren i knät och drog tummen över alla strängar. Han bad mig göra likadant och dom båda gitarrerna lät exakt likadant. "ja men då börjar vi då!"
Del 13.
Dag ett.
Samtalet med mamma varade inte länge. jag ville inte veta vad dom sa och försökte spela obrydd. Jag ville inte svika mina föräldrar, men så som dom svikit mig gick nästan inte att förlåta. Det enda Ulrik sa var "ja, jag vet, men vi kommer tillbaka om en vecka" och så la han på. Jag frågade inte ens vad dom sagt. Det var inget jag ville veta. Han tog bara min hand och log mot mig. Vi fortsatte färden under tystnad. Det var två och en halv timme till Göteborg och det kändes inte alls så långt. Helt plötsligt var vi framme.. Jag såg skylten där det stod KULLAVIK 12. 12 kilometer kvar. Jag satt och lutade mig mot Ulrik. Jag kollade runt och mötte hans blick. "sovit gott?" frågade Ulrik. Nej, vadå? Jag hade inte märkt det själv men det försökte jag dölja och svarade bara med ett ja, följt av en gäspning. Jag kunde sitta kvar här ett tag. Lutat mot Ulriks axel. I hans familjs bil. Tiden som fan låg lååångt bakom mig. Jag var Emma älsklig enligt Ulrik, och ingen annan. Jag var hans flickvän. Lite allmänt prat med Ulrik och familjen och vi var framme. Ulrik tog min väska i ena handen och min hand i hans andra och vi gick in i huset. Det var mörkt så jag såg knappt hur huset såg ut. Han låste upp och tände lampan i hallen. Inte mer exklusivt än mitt eget krypin i Stockholm. Jag hade bara sett hallen och jag kände mig redan som hemma. Det jag lyckats lista ut genom bara hallen och den svaga gatlyktan utanför var att det var en enplansvilla. Han tog av sina skor mitt på golvet och jag såg att det såg ut exakt som hemma hos oss, skor över hela hall golvet. Jag ställde mina bredvid hans och såg hur små dom var mot hans svarta kängor. Han hade kommit in en bit och han gick före mig in genom huset. Till höger var vardagsrummet och till vänster köket. Lite längre in ett par rum, 4 kanske och alla var stängda. Vi gick in höger och förbi vardagsrummet där det fanns två stängda dörrar till. Vilka visade sig vara Ulriks rum och en toa. Han la min väska på sin säng och jag klev in bakom honom. I rummet fanns en stoor hylla som täckte hela ena väggen. Full med gosedjur och brev. Teckningar kanske. På andra väggen hängde 4 gitarrhängare på perfekt utmätt höjd. Såklart med en gitarr i varje. Det jobbigaste var nog att jag på hyllan såg ett gosedjur som var från mig. Att jag kände igen alla 4 gitarrer och kunde placera dom. Dom satt till och med i ordning. Lilla mello gitarren, 24 augusti gitarren, den lite mörkare än 24 augusti gitarren och mello gitarren. Jag gick fram till hyllan och plockade ner en brun nalle som höll i ett hjärta som det stod kram broderat på. Jag visade upp den och sa "ja, den här fick du av mig..." han sa ingenting utan gick fram och kysste mig. En kort kyss "ja, och jag kommer ihåg det som om det var igår. Du såg väl att den stod längst fram, till vänster?" jag kollade bak på hyllan och såg vart jag tagit den. "ja?" "sätt dig på sängen, det är den man ser, det var den där nallen man såg det första när jag vaknade och det sista när jag somnade." "aaw" var allt jag han få fram innan mina läppar mötte hans igen.
Vi låg på sängen och pratade ett tag och halva natten hade gått. "jag kanske ska hämta en extrasäng eller nåt så kan vi gå och lägga oss?" sa Ulrik men jag hejdade honom från att resa sig och sa "det här räcker väl till oss?" vidgick och bortlade tänderna och försökte vara tysta. Men det gick inte. Vi skrattade och fnissade. Han gick på olika sätt som fick mig att skratta. Men ingen vaknade som jag märkte i alla fall. Vi gick och la oss i hans lilla säng och jag somnade direkt när jag la mig på hans bröst. Men ena handen på hans mage.
Del 12.
Vi satt och pratade ett tag där på stenen. Men efter ett tag hamnade jag i hans knä. Vi kysstes, höll om varandra, pratade. Det gick ett tag, vad var klockan egentligen? Hans telefon ringde. Han försökte vara diskret när han svarade men jag såg att det stod pappa på displayen. Han svarade med sitt gulliga "hallåhallå" som jag hört så många gånger på spelningar. Men skelningarna jag avrit på kändes som bortblåsta nu. Nu var det vi. Ulrik och jag mot världen. Dom pratade ett tag och av det jag hörde förstod jag att dom var på väg tillbaka för att hämta upp Ulrik igen. Jag ville följa med. Jag ville inte vara borta från Ulrik. Jag ville inte tillbringa två veckor till här, ute på landet med min familj som faktiskt svikit mig. Jag frågade vad dom pratat om. Han berättade att dom var på väg tillbaka efter att ha hälsat på ett par kompisar i närheten. Han pratade inte så länge utan fråga helt enkelt om jag ville följa med ner till göteborg. Det som kändes så jobbig för mig att fråga kändes inte alls för honom. Han kollade på mig och jag försökt dölja den överdrivna glädjen som spreds i kroppen och tackade glatt ja och kramade om honom. Vi gick tillbaka och jag började fundera. Mamma och pappa skulle knappast vilja att jag åkte iväg. Men jag hann inte fundera så mycket för när vi kom tillbaka till huset var det tomt. Det satt en post-it lapp på dörren och men pappas handstil stod där "vi behövde åka och handla middag, tillbaka vid 5". Ulrik som stod bakom mig undrade vad som stod på lappen. Jag svarade inte utan frågade vad klockan var. "kvart i 5, vadårå?" sa han med ett leende. Dom kommer tillbaka om en kvart, jag kan ju följa med utan att behöva förklara nåt alls. Vi skriver en lapp bara! Sat jag och sprang in. Ulrik såg undrande ut men följde med in. Jag rotade fram en post-it lapp och en penna. "skriver du?" sa jag till Ulrik "så går jag och packar" tillade jag. "eh visst, vad ska jag skriva?" jag funderade lite. "äh hitta på nåt bara!" jag gick iväg och packade ner allt jag kom åt i mitt stökiga rum. Jag fick inte plats med så mycket i min lilla skinnväska men så länge skulle jag ju inte vara borta, och dom hade väl tvättmaskin. Jag gick ut i köket igen och Ulrik hade skrivit på den lilla lappen. "jag lånar med mig Emma till Göteborg ett tag. Jag lovar att hon kommer tillbaka oskadd om en vecka, Ulrik" jag såg handstilen från min skiva som det stod "till Emma" på framför mig men det på post-it lappen var inte alls lik. Han skrev med fina bokstäver och jag förvånades av hans handstil. Men nog glott. Jag letade fram nyckeln och la den i väskan. Ut i fall dom inte var hemma när vi kom tillbaka om en vecka. Jag visste hur låset på balkongdörren funkade, jag tog ner en liten spärr, stängde dörren och tog upp handtaget och ner igen. Låst. Vi gick ut mot vägen och busshållplatsen. Där skulle inte mamma och pappa åka förbi om dom åkte in till "stan". Om dom kom före Ulriks föräldrar skulle dom ändå inte se oss. Vi stod och väntade ett tag på hans föräldrar och vi höll handen under hela tiden. Så kom en bil. Inte den bilen som igår hade hämtat Ulrik, utan bilen med hans pappa i framsätet. Vi hoppade i i baksätet där ett mindre syskon satt och log stort när jag hoppade in i bilen, visste han att jag skulle komma? Kjell vände sig om och log. Log så likt Ulrik att jag nästan blev rädd. "hej Emma, så du följde med till slut?" vadå till slut? "haha ja jag gjorde visst det" sa jag utan att egentligen veta om det var ett bra eller uruselt svar. Jag satte mig på mitten sätet och Ulrik på högersidan. Jag tänkte inte på det, men efter ett tag lutade sig Ulrik fram och satte blicken i brorsan som satt bredvid mig. "Isak, sluta glo" Isak var det visst, men att han glott hade jag inte märkt. Efter det vart det ett litet normalt syskonbråk och jag försökte bara hålla mig utanför. Men jag tog Ulriks hand och han kollade på mig och lugnande sig lite. Han kollade djupt in i mina ögon och han såg kär ut. Och jag såg säkert lika kär ut jag. Jag kände en liten hand på min rygg, det var inte Ulriks hand det där inte. Det var Isak som försiktigt puttade på mig. Jag tackade inte direkt nej till det han ville att jag skulle göra. Jag lutade mig fram och kysste Ulrik lite löst. En enkel puss. Inte mer. Men Kjell såg oss i backspegeln och jag kollade i den och såg att han log. Då kom jag på det. Min mobil låg kvar på nattduks bordet. Jag kände först en liten panik växa. Men efter några sekunders tänkande kom jag på att det var precis det jag ville. Jag ville inte prata med mamma och pappa, ville inte att dom konstant skulle ringa. Ville dom ha kontakt med mig fick dom prata med Kjell först. Han kändes som min pappa också och jag tror att han kommer försvara mig i det här. Ulrik såg på mig att jag funderade och frågade vad det var. "äh jag kom bara på att jag glömde min telefon, men det gör inte så mycket" han log men sa ingenting. Vi fortsatte den långa bilfärden mot Göteborg hand i hand och vi pratade hela vägen. Jag fnittrade väldigt mycket, mer än vanligt, och varje gång jag gjorde det log Ulrik lite extra. Så jag fnittrade mer än nödvändigt. Men det vart inte mycket mer med det. Hans telefon ringde och mitt namn kom upp på displayen. Nej, inte mitt namn, det stod "Emma älsklingen" mamma hade alltså sett lappen och hittat Ulriks nummer i min telefon. Toppen....
Del 11.
Jag puttade lite lätt på honom och han tog bort sina läppar från mina. "förlåt, men det går inte" han såg lite besviken ut, men ändå undrande. Han satte sig på stenen och jag satte mig bredvid honom. Vi satt där tysta ett tag. Tänkte så det knakade. Efter ett tag frågade jag "vet du hur våra föräldrar känner varandra?" jag såg hur andan hick ur honom och han satt och bara glodde rakt ut i skogen. Han sa ingenting på ett tag men jag ville inte pressa honom utan la hbara min arm runt honom. Han svalde och andades in. Började berätta. Jag kände tårarna som kom. Glädjetårar först då han berättade att han hade sett mig på Facebook och i princip kollat igenom alla bilder på mig. Hur han bara genom en datorskärm blivit kär. Men glädjetårarna upphörde då han fortsatte att berätta om hur hans föräldrar nästan tvingat honom bort från mig. Hur dom, precis som mina föräldrar fast tvärt imot, hade berättat för honom om och om igen att jag bara var ett fan. Bara ett fan som var kär i kändisen Ulrik. Berättat för honom att ni aldrig hade träffats på riktigt. Det här var ett år sen. Ett år hade gått sen han för första gången såg min på Facebook, ett år sen han kollade igenom min profil. Då hade inte sett honom live än för ett år den, men han föll ändå. Första gången jag såg honom live var 5 juli, på allsång på Skansen. Jag hade varit där tidigt, väldigt tidigt och faktiskt sett honom i parken. Sett honom bli fotograferad av olika tidningar och intervjuad. Jag hade med ett par kompisar försökt följa efter honom så diskret vi kunde. Det började han nu berätta om. Han hade sett oss hela tiden. Men han hade framför allt sett mig. Tänk när vi gömde oss där i buskarna och han kollade på oss, han såg, kollade på mig. Han var kär i mig. Han fortsatte berätta och hans föräldrar hade övertygat honom om att han inte fick vara kär i ett fan. Han fick inte svara på mina fåniga frågor i hans logg, han fick inte gå in på min Facebook. Men det hade han då gjort ändå, han hade följt mitt liv på Facebook utan att gilla, kommentera eller lägg till mig som vän. Hans föräldrar hade blivit oroliga och även dom kollat igenom min profil för att ta kontakt med mina föräldrar. Framför allt Ulriks pappa hade gjort det. Han berättade allt för mig och jag bara satt och lyssnade utan att säga ett ord. Jag höll om honom och bara lyssnade. Till sist sa han "när jag fick veta att du fyllde år och jag bestämde mig för att komma hit hade mamma och pappa enats om att jag var beredd att satsa, typ. Jag hade berättat för dom efter varje spelning du varit på om vad du sagt, vad du gjort och vad jag sagt, hur du hade reagerat och ja.. Allt!" jag tänkte lite "men mina föräldrar höll inte riktigt med?" det vart tyst. "nej, dom tyckte inte alls om idena att jag skulle komma. Men jag ville få det att se ut som om jag var presenten..." glädjetårar igen. Han fick inte komma, men kom för att han var kär. Kär på riktigt. Men ett litet hat växte också mot mamma och pappa. Som hållit allt det här hemligt, som hållit allt det här borta från mig. Och jag hade inte märkt något. Inte någonting alls.
Del 10.
"varför är du så sur?" sa jag och försökte låta förvånad fast jag visste exakt vad som sänkt henne. Hon stannade upp, suckade och vände sig om "Emma, du känner honom inte. Han ville komma hit och gratta dig när du fyllde år och jag och pappa gjorde mycket för att han inte skulle komma. Du är kär i kändisen Ulrik, inte Ulrik. Han kom ändå igår. Vi visste inget." ville dom inte att han skulle komma? Ville han komma självmant? Jag stod stum framför min mamma. "varför.... Varför ville ni... Varför fick han inte.... Varför kom han?" det lät fel. Men mamma förstod vad jag menade. "jag och pappa känner Kjell, men vi har inte sagt nåt för... Ja vi ville inte göra dig besviken... Förlåt vi har varit dumma. Men vi ville inte att du skulle råka ut för nåt. Är du ihop med Ulrik som bara har tjej fans kan du råka illa ut om folk får veta. Ja, Ulrik är skitsnygg, men han är en flickidol, och du känner honom inte. Du har träffat honom på spelningar och igår men annars aldrig i verkliga livet" jag vart ännu mer stum och insåg att hon faktiskt hade rätt. Men vadå? Hur kände dom Kjell? Mina föräldrar kände Ulriks pappa? Jag gick utan att säga nåt och mamma stod kvar. Nej hon hade fel. Jag älskade Ulrik. Han älskade mig och han hade sagt det själv, i en video som fanns på Facebook.
Vart var han? Jag gick ut på verandan och han satt snällt och väntade. Jag kände mig som en svikare fast det egentligen var mamma och pappa som svikit. Jag satte mig bredvid Ulrik utan att säga ett ord. Han la armen runt mig och vi satt där tysta. Han sa ingenting utan lät mig tänka igenom det vi pratat om. Jag satt och kände hans värme, hans lugn. Visste han vad vi pratat om? Jag kände att jag nästan grät.jag ville på något sett gråta. Men när tårarna väl kom så ville jag inte gråta mer. Det kändes som jag gråtit i flera timmar redan när jag började. Men Ulrik förstod och han sa ingenting. Han bara höll om mig med sin mjuka varma arm och kysste mig i pannan. Jag lutande mitt huvud mot hans bröst och kände hans hjärta slå. Det slog lugnt och regelbundet medan det kändes som om mitt kämpade för att jag skulle överleva. Efter ett tags gråtande, precis vid rätt ögonblick frågade Ulrik vad vi hade pratat om. Då rasade hela min värld samman. Jag började gråtandes berätta om mammas och mitt lilla samtal och han kramade om mig och lyssnade. När jag tog lite luft frågade han om vi skulle ta en lite promenad. För att komma bort från huset, för att komma bort från verkligheten. Han sa åt mig att ställa mig i soffan och han ställde sig framför mig. "hoppa på" jag kramade om honom och hoppade på hans rygg. Han gick bort mot skogen. Sakta och säkert. Han sa lugnande ord, men jag lyssnade inte på orden som kom ut ur hans kyssvänliga mun, utan på hans röst. Det var den som fick mig lugn. Jag kollade lite snabbt bakåt och såg mamma som stod på altanen. Hon kollade mot oss och vände sen om och gick in. Väl inne i skogen letade Ulrik upp en sten och ställde ner mig på den. När jag stod på den lilla stenen var jag lika lång som honom. Han vände sig om jag kramade om honom. Jag kanske var lite längre än honom när jag stod på stenen, men han kysste mig ändå. Det kändes så bra, men ändå så himla fel. Hade mamma rätt, eller skulle jag följa mitt hjärta?
