UlrikNovell

- Jag älskar dig Ulrik. Sa jag där jag satt i min hårda obekväma rullstol nedanför trappan och så Ulrik gå upp. Han vände sig om

- Jag älskar dig också, kommer snart. Sa han och log

Jag väntade och väntade, vad höll han på med? Jag hade ju sett hur han gick in på sitt rum, men han kom aldrig tillbaka. Kjell, Isak och Gustav var inte hemma, och jag kunde inte gå upp för trapporna.

- Ulrik! Vad håller du på med?! Jag kunde inte göra annat än att skrika som ett fån.

- HALLÅ?! Men svara då...

- ULRIK! Vad håller han på med? Jag kunde inte köra rullstolen svälv på grund av axeln, jag kunde inte gå upp för trappen på grund av benet, vad skulle jag göra?

Jag såg deras hemtelefon stå på byrån bara några meter ifrån mig. Min mobil var fortfarande där inne! Jag tog tag i högra hjulet och satte ner det vänstra benet på golvet och försökte göra fart. byrån var hög, kanske skulle jag inte nå om jag stod, eller satt, framför den med högra armen på fel sida, jag vände håll, fick upp armen, men fick inte tag på telefonen. Jag välte någonting som stod på byrån. Kännde massa papper under min hand, jag letade och letade, förskte få min nacke att bli nååågra centimeter längre, så jag skulle se över kanten. Där var den! Jag knappade in mitt nummer. Efter några sekunder hörde jag hur det ringde där uppe. Men han svarade inte. Jag kollade igenom telefonboken som var inlagd i deras hemtelefon. Där var det, Ulrik! Jag ringde upp. Han svarade inte den här gången heller, men jag hörde hur det knakde där upp ifrån, varför svarade han inte?

- Ulrik kom igen, vad håller du på med? Skrek jag.

Jag väntade, fick inget svar. Jag kände mig ensam igen. Skulle han komma tillbaka den här gången?

Jag väntade några minuter till och oron växte, jag kunde inget göra, jag kände mig hjälplös.

Så kom han, ner för trappan. Han hade bytt om, fixat håret, ingen gubbkeps, han var snygg, han hade blåa jeans, ett vitt linne och en svart jacka som jag kände igen från rockbjörnen. I handen hade han något litet, perisko färgat, vad var det?

- Förlåt att det tog sån tid. Sa han och kysste mig. Kom! Sa han och nickade bort mot det jag antog var en toa

- Ja, jag kan ju försöka ta mig dit. Sa jag och kollade på honom, log och gav honom mina hundögon

- Åh, juste. Sa Ulrik och började putta på min rullstol. Det var ett badrum. Han visade upp det lilla persikofärgade han hade i handen, det var den snyggaste klänningen jag någonsin sett! Han hjälpte mig att få på den. som tur var var det en lååång dragkedja i ryggen, så vi fick upp den när vi tillsammans trädde på den över gipset. Jag fösökte ställa mig upp utan att ta hjälp av axeln, och på så sett fick vi upp klänningen. Den satt perfekt!

- Åh tack Ulrik! Det är den snyggaste klänningen jag någonsin haft! Sa jag när han hjälpte mig sätta mig igen.

- Du är jättefin i den! Sa Ulrik och kollade på mig.

- Tack. Sa jag och storlog, han menade det.

Han tog tag i min rullstol, som jag nästam hade glömt att jag satt i.

- Nej, vart ska vi? Sa jag och skrattade

- Överrasknig, för att gottgöra allt jag gjort. Sa Ulrik. Blunda nu! Sa han och ställde sig framför mig. Jag blundade. Vi rörde oss framåt igen. Men jag hade inte varit här tillräckligt länge för att lista ut vart vi var på väg. Jag kände mig trygg igen, i det huset som jag igår inte gågade gå in i. Jag var trygg, lycklig och kär. Jag kände lukten av mat, men jag kunde inte urskilja vad för mat, det var inget jag kände igen. Vad var det för överraskning?