Kapitel 11.
I ambulansen var jag där, till och från, ena sekunden var jag hos Ulrik, bredvid honom i hans varma, mjuka dubbelsäng i Stockholm, nästa i ambulansen, nästa på tåget mot Göteborg, nästa i ambulansen. Varför skulle det sluta så här? Var det ens Ulrik som hade "räddat" mig i morse? Eller hallicuinerade jag bara? Det kanske bara var någon snäll människa som såg mig i buskarna och stannade till, kanske trodde han, eller hon att jag gick i sömnen? Gick jag i sömnen? Var jag i Göteborg? Låg jag hemma i min säng och taggade hör Ulriks konsert? Var jag i en ambulas? Det blev svart. Allt var svart, men den här gången svimmade jag inte. Det var bara svart. Såklart jag inte var här! Jag låg hemma i min trygga säng hemma i Stockholm och hade drömt allt ihopa. Såklart jag, Hanna, vad jag nu hette i efternamn inte var tillsammans med en kändis, och absolut inte Ulrik! Herregud? Kan inte mamma väcka mig? Mörker igen. Två sekunders tänkande och jag var tillbaka i ambulansen. Ulrik hade lämnat mig att dö, än en gång, jag skulle aldrig se honom igen, för just nu kändes det som om jag aldrig mer skulle kunna röra mig. Jag skulle bli förlamad, jag skulle inte kunna prata, jag skulle aldrig mer träffa min underbara kompisar, eller Ulrik igen. Jag skulle sitta hemma i en rullstol och ruttna bort.
Jag vaknade med ett tyck, eller snarare kom tillbaka in i verkligheten med ett ryck. Vi var framme. Jag fokuserade på att inte sjunka tillbaka ner i det otäcka svarta mörkret. Jag låg helt stilla på båren, lät dom plocka ur mig ur ambulansen. Dom sprang iväg med mig, genom alla korridorer, genom alla dörrar, det kändes som i en film. Jag var inte i min egen kropp längre, utan lägst borta i korridoren stod jag. Såg den sönderslagna flickan med blåmärken och blod komma närmare i en ryslig fart. Den blodiga sönderslagna flickan var jag.
Jag vaknade upp, skrek. Skrek på hjälp, skrek på Ulrik, skrek på mamma, skrek skrek och skrek, snälla någon hjälp mig?
Jag blev omskakad av två stora, kalla händer, och nu var jag här. På ett sjukhus, men jag skrek inte, fick inte fram ett ljud. Jag öppnade ögonen sakta, över mig stod en medelålders man med vita kläder. Han log mot mig, det måste i alla fall vara bra. Jag levde. Eller var detta himmelen? Nej, då skulle jag inte sitta fast med min högra fot. Jag kände knappt min fot alls. Jag kollade på mannen som hängde över mig
- Hur illa är det? När han flyttade på sig såg jag en kille sitta framför mig, han sov, hade en välkänd frisyr, blont hår och kläderna kände jag igen sen i gårkväll. Han var här. Ulrik var här, på sjukhuset, med mig! Jag blev helt varm, och kände ingen smärta. Mannen som nyss hägde över gick bort till Ulrik, väckte honom fint. Ulrik nästan sprang fram till mig
- Hur är det?
- Bara bra, du är ju här. Sa jag, och kunde inte sluta le.
- Förlåt mig, snälla Hanna, förlåt. Han sänkte huvudet i skam
- För vad? Sa jag, kunde knappt minnas vart jag var
- För dig, för vad som hände dig på grund av mig. Förstår du inte? Allt är mitt fel.
- Nej, inte alls! Vore det inyte för dig hade dom gett sig på mig igen.
- Va? Sa Ulrik och kollade på mig med en förvånad min
- Ja, du ringde ju ambulansen i morse.
- Nej, jag ringde ingen ambulans, jag var och letade efter dig nä...
- Letade du efter mig? Sa jag, än en gång utan att sluta le
- Skämtar du? Jag lovar att jg har letat igenom hela Kullavik efter dig!
- Jag trodde att du inte orkade med mig mer, att du hatade mig. Sa jag ovh vände bort huvudet in mot väggen
Mjukt och försiktigt tog han sina stora varma händer på varsin kind, vread försiktigt mitt ansikte mot honom, flätade in sina fingrar i mitt hår, och kollade på mig
- Jag vet, jag var en idiot igår, okej? Sa han, han var antingen sur på mig eller sig själv, sur var han
- Nej, inte alls, men varför skrek du åt mig?
Han släppte taget, vände sig om
- Åh! Jag visste att det skulle sluta så här! Han gick ut ur rummet, jag var lämnad ensam igen. Här var jag på ett sjuhus i Göteborg med ett brutet ben och en skadad axel. Ensam.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fan vad bra vill läsa mera nuuuu!
Postat av: jenny
ååååå skiiit bra!! :D snälla skriv nästa nuuuu!! :D
Trackback
