UlrikNovell

Efter 3 långa timmar på tåget var vi framme i Göteborg, även fast klockan var 11 kom Ulriks pappa, Kjell och hämtade oss. Det var nästan läskigt hur lika dom var! Vi la in väskorna i bilen och hoppade in, Ulrik bakom ratten och jag bakom Kjell i passagerarsätet. Han körde inte så bra, men det var bara underhållande att titta på honom, han var sååå konsentrerad, haha! Vi stannade utanför deras hus, och Ulrik skulle visa sig stark och tog både min och hans väska, men min var nog något tyngre än han hade trott, haha! tur att det bara var några meter fram till dörren! Vi sa bara hej till Isak och Gustav och gick upp på hans rum, även här var det väldigt fint, han hann väl inte vara hemma så mycket? Han började plocka in sina kläder i garderoben, under tystnad, han måste vara van att vara ensam!

- Kan jag låna din laddare? Sa jag och visade upp min telefon, 7% kvar...

- Åh, ja, absolut, den är vid nattduksbordet, sa han och log, och nickade mot sängen

Den var inte i uttaget som låg inslängt under sägen, så jag öppnade understa lådan, kondomer, inte fullt, absolut inte, men ett paket. I övre lådan låg den inte heller.

- Ulle, jag hittar den inte? Sa jag med huvudet under sängen, undrar om han hörde mig här ifrån?

- Vad sa du?

- Jag hittar inte din laddare. Sa jag och drog upp huvudet, undrar hur min frilla såg ut?

- Nej, du sa Ulle, visst gjorde du?

- Eh, kankse jag gjorde, vad då rå?

- Säg inte det... Sa Ulrik (Inte Ulle tydligen) och gick fram till nattduksbordet, och öppnade understa lådan. Lika snabbt som han öppnade den var den stäng igen.

- Det gör inget, jag har redan kollat där. Sa jag och pussade honom på kinden. Jag fick inget svar, inte en kyss tillbaka, inte ett leende.

- Vad är det? Varför är du så sur?

- Inget. Sa Ulrik och rotade igenom den andra lådan

- Nej jag märker det, hörru! Sa jag lite retsamt. Än en gång, inget svar.

- Så, här har du laddaren. Sa Ulrik och gick tillbaka till garderoben

Jag satte i laddaren, och mobilen fick lite nytt liv. Jag la ner den på sängen och smög fram mot Ulle, nej, nej! ULRIK!

Jag gav honom en kyss i nacken, men utan reaktion från honom.

- Men kom igen, var inte så barnslig! Nästan skrek Ulle, nej, jag menar Ulrik

- Vad? Sa Jag och tog ett steg bak

- Sluta upp, jag orkar inte med dig.

- VA?! Vad sa du? Jag kände gråten i halsen, men fick inget svar. Jag vände mig om, skrek åt honom

- JAG ORKAR INTE MED DIG HELLER! och sprang ut ur hans rum, smällde igen dörren och ångrade det jag sagt ju längre bort från dörren jag kom, jag visste att det inte var sant det jag sagt, inte att ord att det jag nyss skrek till honom var sant. Jag slängde på mig mina skor och tog jackan i handen, öppnade dörren och sprang, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag bara sprang, så fort jag kunde, och hoppades av hela mitt hjärta att Ulrik följde efter, men det var nog för gäves. Ju länge bort jag kom ju mer grät jag, och ju mer saktade jag ner på farten, till slut gick jag så sakta så om någon hade sett mig hade dom gissat att jag var hur full som helst. Jag såg ett par gå hand i hand på den stora gräsmattan framför mig. Det var jag för bara några timmar sen, som hade vart lika lycklig som tjejen där borta var nu. Jag stod inte ut, utan satte mig bara på platsen där jag stod, satte mig ner och kände hur mycket jag grät. Kände saknaden efter Ullriks varma,  mjuka lena kropp öka. Kände sorgen av att han inte skulle leta efter mig. Kände undran över var jag gjort som fått honom att säga att jag var barnslig och att han inte orkade med mig. Och varför jag bara svarat med att jag inte orkade med honom, i stället för att ta tag i problemet flydde jag, bokstavligen, ifrån det.

Det var mörkt och kallt den här kvällen, mörkare, och kallare än jag någonsin varit med om, och jag hade bara min jacka. Här satt jag, 6-700 meter ifrån Ulriks hus, utan att ens vilja gå tillbaka in i värmen, jag ville att han skulle hitta mig, inte att jag skulle hitta honom. Men han skulle inte leta, och det skulle sluta med att jag gick tillbaka till huset, men innan jag tänkte klart den tanken var jag på fötter igen, jag hade inte en aning om vart jag var, bara att jag var i Kullavik, eller Kungsbacka, det hade jag ingen koll på. Jag visste inte vad klockan var, jag hade ingen mobil, jag var 50 mil hemifrån, och jag kände inte en människa i den här hålan. Och jag hade inget mål på min natt promenad, jag hade inga pengar, så jag kunde inte söka upp en affär, var på om jag hittade en skulle den ha stängt för läge sen. Men här var jag. Jag fick inte slut på mina tårar, och mina ben orkade knappt bära mig längre.

Jag hade inte sett en enda bil i rullning sen jag påbörjade min nattliga promenad, jag var helt ensam, ute i mörktet.