UlrikNovell

Jag kramade om Ulrik och han gick på tåget, sekunden efter började jag sakna honom. Jag började hoppa iväg mot tunnelbanan som skulle ta mig hem. När jag vände mig om möttes jag av tjejgänget... Vad ville dom mig? Jag kollade inte på dom, utan hoppade bara vidare. Men dom stod i vägen..
- Ursäkta tjejer, kan jag få komma förbi?
Inget svar.. Vad hade jag gjort dom? Tagit deras kille? Jag orkar inte med tjejer nu för tiden, alla var så sura och störde sig på minsta lilla...
- Hallå?
Dom flyttade inte på sig, låtsades inte höra mig... Jag tog upp mobilen, samtidigt vände sig en av tjejerna om och tog den ur händerna på mig.
- Så, tänkte du ringa Ulrik? Sa hon och kollade igenom någonting på mobilen.
- Eh, nej? Sa jag, även om det var tanken...
Hon med min mobil vände på sig, och jag sträckte mig fram och tog tillbaka min mobil. Hon hade skickat ett sms till Ulrik "Det är slut, jg gillade aldrig dig på riktigt!"
Jag kände ilskan blossa upp i mig. Jag ville bara slå till tjejen framför mig som nu kollade på mig med den bitchigaste blicken jag sett.
- Försök ta dig ut det där. Sa hon med en falsk röst, vände sig om och gick. Alla tjejer kollade på mig och följde efter deras "ledare", hemskt att se.

Ulrik ringde
- Jag trodde du älskade mig! Han var arg, men grät samtidigt.
- Jag kan förklara... Sa jag, vad skulle jag säga liksom?
- Ska du förklara hur du aldrig älskade mig? Hur allt vi hade bara var falskt?
- Nej, jag älskar dig!
Jag förklarde hur det var där jag satt och grät på en bänk. Hoppas för guds skul att jag ät övertygande!
- Är du säker? Han hade lugnat ner sig, var varken arg eller ledsen längre
- Ja, annars hade jag inte suttit och pratat med dig i en timme, haha!
- Bra, för jag älskar verkligen dig Hanna.
- Jag älskar dig också Ul... Alla blickar vänders mot mig.
- Säg inte mitt namn rakt ut på centralen gullet, haha! Sa han och skrattade
- Alla glor på mig... Sa jag tyst
- Haha jag förstår det hörru! Skrattade Ulrik
- Men hörru, vi hörs! Ring eller mess ´mig när du är framme, puss
- Absolut! Puss *klick*
Jag tog mina kryckor och hoppade iväg med ett leende på läpparna.

Mitt leende varade inte så länge. Tjejerna igen. Innan dom såg mig tog jag en omväg. Men dom hann se mig. Dom sa inget, men följe efter mig. Jag gick på tunnelbanan, och några sätn bort satt tjejerna. Jag ville inte hem. Men dom skulle följa efter vart jag än gick. Jag åkte hem till min kompis Amanda. Hon var inte intressant för dom. Jag ringe upp några minuter innan jag var framme
- Kan jag komma hem till dig, behöver typ gömma mig? Sa jag och förstod att det var sant.
- Jag är inte hemma, men mamma är, s det är lugnt, jag ringer henne direkt!
- Åh tack så mycket, jag är snart framme. *klick*
Jag knackade på och ddet tog inte många sekunder innan hennes mamma öppnade
- Åh, hej Hanna, kom in! Sa hon och log. Jag log tillbaka ch hoppade in, hon kollade ut mot gatan och såg tjejerna vända om. Hon stänge dörren bakom mig
- Vad ville dom där tjejerna dig?
- Dom vet vem jag är ihop med oc tycker att jag har tagit deras kille... Sa jag och hörde hur fånigt det lät.
- Va? Vem är du ihop med?
- Tja, du har sett honom på TV om jag säger så...
- Va? Nej, nu måste du berätta allt, kom in. Sa hon och visade in mig i vardagsrummet. Hennes pappa var inte hemma, och Amandas mamma var som min mamma oockså.

Jag berättade om det var, om min Göteborgs Tripp, om mina kryckor, om allt. Telefonen ringde. Mamma..
- Vart är du? Ha du inte varit bort väldigt länge nu? Hon var inte orolig, än.
- Jag stannade till hos Amanda, det var några tjejer som följde efter mig, så jag vart lite rädd, men jag åker hem direkt! 
- Åh... Men du, jag hämtar dig! Jag kommer snrt gumman, hej då så länge.
- Tack! Puss *klick*
Det tog inte lång tid innan mamma kom. Jag kramade om Amandas mamma och sa hej då och hppade ut till bilen, var jag trygg igen?