UlrikNovell

---

Jag kastade mig ut och kramade om honom. Han var här, på riktigt! Jag kunde inte sluta le, men jag försökte inte heller. Jag brydde mig inte om blixtarna från de 10 talet kameror utanför mitt hus. Dom fick skriva vad dom ville. Jag älskade Ulrik. Men han kände inte likadant. Jag kramade om honom för allt jag var värd, brydde mig inte om att vi var omringade av media och "vanligt folk" som tagit upp sina mobiler. Det gjorde Ulrik. Han bara stod där, kramade inte mig tillbaka, vred och vände på huvudet. Men vad spelade det för roll nu? Alla hade sina bilder. Jag såg morgondagens rubriker framför mig: Sjänan Ulrik Munther tappar fans i en ryslande fart. Besöker nu Stockholms förort för att hälsa på sin flickvän. Flickidolen utan fans besöker sin flickvän utanför Stockholm.

Men sekundrarna känndes som evigheter. Han puttade mig inåt. Men jag kunde bara gå på ena benet. Jag förstod hur jobbit han tyckte att det var och släppte taget. Han tog upp min kryckor och gav dom till mig. Om allt var som förut hade han burit in mig. Men han gjorde inte det, utan han gav mig mina förbannade kryckor, tog sin väska och gick in, strax efter mig, han höll mig inte i handen, utan gick bara bakom mig.

När vi kom inte vände han sig om och stängde dörren

- Vad håller du på med?! Nästan skrek han åt mig

- Sen när är det olagligt att vara kär i dig, och vara glad att se dig?! Skrek jag tillbaka

- Ja, du kan ju i alla fall tänka dig för när det samlas en folk massa utanför ditt hus? Sa han, nu i normal ton.

- Ja, så kan man ju tänka, men jag har träffat dig en gång på två månader, jag saknade dig dagen du åkte... Sa jag, osäker på hans reaktion

- Jag började sakna dig sekunden efter su stängde yttedörren. Sa han, släppte sina väskor och kysste mig. Footograferna utanför kanske såg oss. Men nu tänkte jag inte på det. Hoppas inte Ulrik tänkte på det heller....

En fotoblixt och båda röck till, avsluda den 2 minuter långa, underbara kyssen. FAN! Att det skulle skita sig hela tiden....

- Du kan lämna dina grejer på mitt rum. Sa jag och hoppade iväg mot köket för att göra mackor och O'boy. Jag la allt på en bricka och hoppade iväg mot trappan.

- Ulrik! Kan du komma och hjälpa mig? Jag sick inte med mig blickan upp för trappan.

- Kommer! Sa Ulrik och i samma sekund kom han ner för trappan. Jag fick en liten kindpuss, bättre än inget alls, tänkte jag.

- Vad skulle jag hjälpa dig med? Sa Ulrik. Det glömde jag att säga. Jag var förtrollad i honom, kollade bara på honom.

- Brickan i köket med mackor och O'boy. Sa jag och log mot honom.

- Åh, har du fixat? Kan du läsa mina tankar eller? Haha, jag har inte ätit lunch idag. Sa han och log.

- Vad bra då. Sa jag och log, kunde än en gång inte sluta le. Han tog brickan och jag började hoppa upp för trappan. Jag hoppade in i mitt rum och satte mig på sängen. Han kom upp och satte sig bredvid mig och ställde brickan på nattduksbordet. Han kysste mig igen. Ännu härligare än kyssen för några minuter sen. Jag var trygg igen, och nu fanns inte en tanke på allt dåligt det här innebar.