UlrikNovell

Jag bara gick och gick, utan mål, utan allt, allt var förlorat, borta, bortblåst, och det knäckte mig verkligen. Vad kunde jag göra åt det? Jag känner ingen som bor här, förutom Ulrik, jag har ingen mobil, den har Ulrik, och det var helt dött i stan, och det visste Ulrik, han visste att jag skulle komma tillbaka, jag kände det på mig, men jag skulle inte låta det hända. Han skulle få leta efter mig för att bevisa att han verkligen tyckte om mig, han fick lista ut hur på egen hand, allt jag ville var att åka hem, hem till trygga stockholm och bara dra ett stort streck över det som hänt. Glömma Ulrik, glömma dom här två fantastiska dagarna som fått et så dramatiskt slut. Då kom jag på det! Jag skulle in i dimman ikväll, för att på riktigt glömma allt som hänt. Jag torkade tåårarna, men på några sekunder kom det nya. Och började leta mig in i "staden". Jag skulle bara torka tårarna, även om det var väldigt svårt, och gå in på en klubb, beställa massa drinkar, bjuda alla jag ser, nej, just det, inga pengar... Fan också! Då såg jag det! Ett hus, fullt med tonåringar, alla med öl eller cider i handen. Jag gick och knackade på, och på två sekunder öppnade någon, men det var en kille som sprang ut för att kräkas. Men dörren blev kvar öppen, så jag gick in.

Jag möttes av många blickar, musiken tystnade, folk vände sig om för att kolla på mig. Dom började viska med varann, men jag stod bara mitt i det stora vardagsrummet och grät. Mascaran rann, håret stod åt alla håll, min stora t-shirt var helt smutsig, min skinnjacka låg bakom mig på golvet, och mina jeans var blöta. Folk gloddde på mig som om dom sett ett spöke, vilket jag såg ut som, men gjorde ingenting år den, dom bara stod där och glodde. Det här var hemskt. Vad gör jag här? Jag känner inte en enda människa, och här stod jag, i någons vardagsrum, och storgrät

- Förlåt, jag tror jag gick fel. Sa jag tyst, vände mig om, tog min jacka och påbörjade min ostadiga natt promenad igen.

- Vänta, sa någon och la sin hand på min axel, Hanna va? Spydigt, inte vänligt sagt

- Ja. Sa jag och vände sakta om.

Det var hon, hon som hade skrivit att jag hade tagit hennes Ulrik i från henne. Vad skulle jag göra nu

- Så, vad har Ulrik gjort? Sa hon spydigt och nästan visade upp mig för dom andra, som om jag var något katten tagit in.

- Han har inte gjort ett skit! Skrek jag henne i ansiktigt och försökte ta mig loss från hennes grepp, men jag var för svag.

- Nej, jag ser det på dig... Här, ta min cider. Sa hon och räckte fram burken, den var tom.

Innan jag hann reagera låg jag på golvet med 10 tjejer runt mig. Dom sparkade, spottade, skrek, slog. Jag kunde inget göra. Jag låg där och hoppades på att dom skulle sluta, gjorde inget motstånd, bara låg på golvet och kände hur allt blev svart... Innan jag var helt bort svimmad kände jag att dom drog mig lägnst golvet. När jag slog i huvudet i tröskeln svimmade jag av helt.

---

När jag vaknade igen låg jag i en buske, hur fan kom jag hit? När jag försökte resa på mig kom jag ihåg hur tjejerna hade sparkat och slagit på mig, som om jag inte var en människa. Solen började gå upp över trädtopparna, och jag satte mig upp, det gjorde bara lite ont. Jag kollade mig omkring, och direkt kände jag igen huset, det var här jag gick in i gårkväll, men nu låg jag utanför i buskarna. Jag måste här ifrån! Jag måste hitta tillbaka till Ulrik! Ulrik, ja juste... Han hade inte letat efter mig... Jag reste mig upp och kände smärtan, men jag måste här ifrån innan dom gär tjejerna slår ihjäl mig! Jag sprang, fast det gick lika fort som det brukar göra när jag går. Men eftersom solen precis började gå upp kan inte kloockan vara mycket. Jag sprang, utan att kolla framåt, och nu började jag få upp farten, men jag släppte inte huset med blicken. Tills DUNK!

Jag låg ner igen, jag kunde inte ställa mig upp, och jag var nära på att svimma igen. Då såg jag vad det var jag hade krockat i. Det var Ulrik. Han satte sig på knä vid min sida.

- Hanna, vad här hänt?