UlrikNovell

Hur? Jag förstod ingenting. Vad hade jag gjort, som först fått honom att skrika åt mig, och sen när jag frågade varför skrek han på mig igen. Olika dokotrer och sköterskor kom in i rummet hela tiden, gav mig medicin, sprutor ja allt möjligt. Vad gick jag på egentligen? Vilka skumma mediciner var det som just nu fick mig att inte tappa medvetandet? Jag bara låg där. Dom gav mig alldeles för mycket tid att fundera, så så ofta var dom nog inte här inne. Jag hade en stor klocka på väggen framför sängen, som tickade högt, varje sekund, timme in och timme ut. När det inte hade kommit några doktorer eller sköterskor på ett tag bestämde jag mig för att se mig omkring. Jag lyckades sätta mig upp med min onda axel och med gipset ända upp på låret var det svårt att gå, men jag fick tag på en krycka iaf, jag kunde inte använda två med min ömmande axel ändå.

Jag kom till dörren, där mötter jag av två poliser. Vi krockade, ingen var berädd på att någon skulle komma. Jag tappade balansen. Jag kände allt i slowmotion. Hur jag ramlade, hur ont det gjorde i axeln, hur kallt det gråa sjukhusgolvet var, hur hårt jag än en gång slog i huvudet. Jag grät. Poliserna visste inte vad jag verit med om och tog tar under varsin arm. Jag skrek och grät ännu mer. Förstod dom inte att det gjorde ont?

- Min axel!! Skrek jag och kollade på min vänsta axel som nu var stor som en ballong.

- Förlåt! Sa den polisen som höll under vänster arm, han kollade på sin kollega och släppte taget. Den andra polisen bar tillbaka mig upp i den obekväma sjukhus sängen. Det var inte vad jag ville, men det var nog bäst för mig.

- Jag tror inte du ska ut och vandra på egen hand än. Sa polisen som bar upp mig, och kollade på mitt högra ben som var inlindat i gips.

- Nej, kanske inte, men jag är så trött på att bara ligga här! Sa jag och torkade tårarna.

- Just det, Patrik. Sa polisen och räckte fram sin högra hand. Utan att ta i hans hans sa jag bara Hanna.

- Och jag är Martin. Sa den andra polisen som nu satt på besöktstolen.

- Du kanske vet var för vi är här? Sa Patrik

- Jo, jag börjar förstå det nu, sa jag, vet ni var Ulrik är? Precis när jag sa hans namn klev han innanför dörren. Han hade duschat, hans blonda rufsiga hår var fortfarande lite blött.

- Hej, Ulrik. Sa han och tog i hand med poliserna

- Patrik.

- Martin.

Jag sa inget till honom, utan bara kollade lite snabbt på honom. Vad gjorde han här nu?

"Förhöret" eller vad man nu ska kalla det varade inte länge. Patrik och Martin ställde inte så krångliga frågor, dom visste nog vad jag varit med om, och kände av den spända stämingen mellan mig och... min pojkvän?

När dom hade gått gick Ulrik och stängde dörren efter dom.

- Förlåt, än en gång Hanna, jag förstår om du hatar mig vid det här laget.

- Nej, absolut inte! Jag måste säga det samma.

- Du vet att jag älskar dig va? Sa Ulrik och kollade djupt in i mina ögon.

- Jag trodde verkligen på dig när du sa att du inte stod ut med mig längre. Det var därför jag sprang iväg. Sa jag osäkert

- Det förstår jag, så sur som jag var. Men varför kan jag inte förstå, och det är det som knäcker mig mest. Kolla på dig. Du vart helt sönderslagen, på grund av mig.

- Nej, nej, du förstår inte. Jag flydde bara ifrån dig och problemet, i stället för att ta tag i det.

- Men varför skulle jag min ilska gå ut över dig? Åh varför hade Ulrik så svåra frågor?

- Det kan jag inte svara på. Men det var bådas fel, okej? Jag ville inte inse att det faktiskt var Ulrik som nästan sa att han hatade mig. Det var bådas fel. Gjort är gjort.

- Åh Hanna jag älskar verkligen dig. Sa Ulrik och pussade mig försiktigt på pannan

- Jag älskar dig också. Viskade jag till Ulrik.

Doktorn kom in genom dörren. Precis på fel tilfälle. Vi kysstes, lika passionerat och kärleksfullt som gången efter duschen. Jag såg honom i ögonvrån och avlutade kyssen, även fast jag absolut inte ville göra det.

- Hej Hanna, och Ulrik. Sa doktorn.

- Hej. Sa vi båda två.

- Hanna, det verkar som att du får åka hem. Men du bör ta det väldigt lungt med axeln närmaste dagarna, men den kommer att raparera sig själv.

- Skämtar du?! Får jag pka hem? Sa jag och storlog.

- Ja, du får såklart mediciner så att du klarar dig, men visst kan du åka hem nu! Jag tror Ulrik får hjälpa dig bara. Ni kan låna en rullstol ute vid entren, ni kan lämna tillbaka de när axeln är tillräckligt bra för att gå på kryckor.

- Jag hämtar en nu på en gång, gumman. Sa Ulrik och gav mig en snabb puss på pannan. Ulrik och doktorn lämnade rummet, och jag var ensam igen. Men den här gången med vetskapen av att Ulrik skulle komma tillbaka.