Det var den pirrigaste dagen i mitt liv. Jag hade knappt sovit något alls natten till idag, kanske slumrat till lite, men aldrig riktigt sovit. Hur kunde han göra det? Var han inte alls nervös? Det var förmodligen en fantastisk dag som väntade, det skulle bli det underbaraste jag gör i hela mitt liv. Min dotter hade bara för någon månade sen fyllt fyra år. Det var också blland det underbaraste som fanns, att sen en människa växa framför ögonen på en. Men ändå läskigt. Vad skulle hända min dotter när hon var 17? Usch, jag ville inte tänka tillbaka på min lilla tripp till Göteborg, som slutade i ensamhet och ett brutet ben. Men då kom han tillbaka. Han var där igen, allt var bra. Tills han lämnade mig, igen. Vi hade underbara stunder tillsammans, men också stunder som jag fortfarande kom ihåg klart i minnet, som inte var lika underbara. Men alla par hade små tjafs. Det var längesen nu. Länge sen jag hade såna skuldkänslor över att det var JAG som gjorde att hans fans övergav honom, och det var ju på sätt och vis mitt fel. Men nu var han näst intill bortglömd. Det kom lite nya låtar ibland, men inte alls samma hysteri som för 8-9 år sen. Visst hade han konserter, och han hade fått en bredare publik, men han var hemma oftare nu är då.
Jag blundade fortfarande där jag låg i sängen, ville inte inse att jag snar skulle gå upp. Utan att kolla på klockan kollade jag mot byrån som stod framför sängen i våran, rätt så stora lägenhet. Där hängde en vit, underbart fin kläånning, och en ljust rosa färgad som inte ens var hälften så stor. Det såg ut som prinsessklänningar. Och prinsessor det var precis vad jag och min dotter Evelina var idag. Vi skulle behandlas som prinsessor hela dagen. Få håret fixat, bli fint sminkade och bära prinsessklänningar. Brevid mig skulle han gå längs altargången. Mannen som om några timmar var min för evigt. Mannen som en gång lärt mig åka snowboard.
När jag låg där och filoficerade om våra klänningar, och hur fina vi skulle vara, ringde väckarklockan och betättade att klockan var 7:30 och att det var dags att gå upp. Ulrik vaknade med ett ryck.
- Godmorgon älskling. Sa jag
- Godmorgon älskling, är du redo för att påbörja resten av våra liv?
Okej, det blev SKIT kort, men jag tycker inte att jag behöver skirva mer för att ni ska förstå hur det slutade? :)
