UlrikNovell

- Ska jag ringa ambulans? Sa Ulrik, han lät stressad, kanske rädd, han var röd om kinderna och näsan, vilket tydde på att det var kallt, men jag frös inte, jag kände ingenting, men i minnet kände jag slagen och sparkarna tydligt. Vad fin han var, min Ulrik

- Nej varför det? Sa jag i ett försök att ställa mig upp, men Ulrik la fint ner mig igen.

- Fryser du inte? Säg vad jag ska göra! Han var rädd, det hördes

- Jag fryser inte, men du, sluta skrika, jag har väldans ont i huvudet. Sa jag, utan att släppa honom med blicken, han vart bara finare och finare för varje dag, det kändes som om jag drömde, det här hände inte, jag blev räddad av Ulrik Munther. Inte en tanke på att det var hans fel att jag var helt sönderslagen.

- Vart har du varit hela natten?! Sa Ulrik

- Varför så många frågor? Jag kommer inte riktigt ihåg, okej. Sa jag, och hörde själv att det var illa. Ulrik tog upp sin telefon

- Vad gör du? Sa Ulrik när jag försökte resa på mig, ligg still är du snäll. Sa Ulrik och försökte lugna mig, han förstod nog hur illa det var.

Jag hörde inte vad han sa till ambulansen, jag hörde bara sludder och kände hur allt blev svart igen, jag tog tag i hans arm, och sen försvann jag.

---

Jag vaknade till av att någon bar upp mig.

- Vad håller ni på med?! Försökte jag skrika, men jag tror inte att det gick att urskilja några ord längre. När jag såg ambulansen och de blinkande blåljusen förstod jag vart jag var på väg, och jag försökte inte längre göra motstånd, det var ingen idé. Jag la mig bara ner, lät dom spänna fast mig på den hårda båren. Rädlsan av att jag skulle svimma igen var enorm, men när jag hörde Ulriks röst blev jag mycket lugnare. Han var här, han älskade mig, och han hade ängnat natten åt att leta efter mig. Jag försökte inte prata, försökte inte ens svara på deras frågor, jag ängnade den sista lilla orken jag hade kvar åt att hålla mig vaken. Bara jag inte svimmade igen skulle att gå bra. Jag skulle få träffa Ulrik snart igen, och allt skulle bli bra.

Innan dom stängde ambulans dörrarna såg jag någon som var lik Ulrik sakta gå från platsen, han såg ängslig ut, det var något som tyngde honom. Men Ulrik var med mig ambulansen, vart skulle han annars befinna sig? När jag tittade framåt var nu dörrarna stängda, så jag vred huvudet åt vänster, kände smärtan i nacken, men ingen Ulrik där heller. Var den han som bara gick ifrån mig? Tänkte han lämna mig igen? Ambulans-killen ställde massa frågor, men jag lysnade inte, och jag såg paniken i hans ögon stiga, han pekade mot föraren till ambulansen, och jag hörde att han satte på blåljusen och ökade farten. Jag kollade på ambulanskillen som satt till vänster om mig och försökte få fram det jag ville ha sagt

- Ulrik? sa jag och kollade på honom. Men han hörde inte vad jag sa, antagligen fick jag bara fram sludder. Men jag försökte igen, utan reaktion. Hallå? Du har en patient här?

- Ulri... min röst dog bort, jag fick inte fram det. Han hade inte letat efter mig, han hade bara råkat gå förbi huset jag kom från, och när jag åkte iväg med ambulansen hade han gått åt andra hållet. Han älskade mig inte, inte alls, han tänkte lämna mig igen...