Kapitel 14.
Det var en kock där, som lagade en gudomlig mddag. Det var så gott! Vi satt och pratade om allt och inget. Ulrik hade hjälpt mig upp så att jag i alla fall satt på en stol och inte i rullstolen.
- Ulrik, vad är det för dag idag? Sa jag, hur hade jag kunnat glömma?
- Eh, lördag, vad då rå'?
- Hade glömt det. Sa jag chockad, det var nyårsafton!
- Men, det är ju nyårsafton! Haha du är tokig du!
- Nej, det hade jag glömt!! Herregud, vad är klockan? Är det inte dags för fyverkerier snart?
Ulrik log mot mig.
- Jo, den är 5 i tolv.
Jag rullade fram rullstolen, men Ulrik drog bort den. han tog min arm på sin axel. Den andra runt min midja. Han bar mig ut på balkonegen. Jag i min fina tighta persikofägade klänning utan avelband, han in hans blåa jeans, vita linne och svarta kavaj/jacka. Vi var fina tillsammans, det gick inte att neka.
Vi stod på balkongen och kysstes. Mjukt, härligt, kärleksfullt, passionerat. Det var kallt, men jag blev varm av att kyssa honom, av att få honom för mig själv en stund, att få älska honom. Att få kyssa honom, att se alla fyverkerier, och bara vara.
Det var det bästa tänkbara slutet på 2011, och den bästa början på 2012.
Vi la oss i sängen, Ulrik bar upp mig för trappan, under den halvtimmen det tog skrattade jag så mycket som jag aldrig skrattat förut. Det var härligt, men det vart nog bara tyngre för Ulrik när jag inte låg still i hans famn, haha! Jag kände mig handikappad, Ulrik fick klä av mig. Även om jag bara hade klänningen på mig. När han hade lyckats få av den utan att jag ens hade kännt nåt, la han sig bredvid mig i bara kalsånger. Han hade små magrutor fast han sa att han inte hade det! Tjejerna skulle dö om jag tog bild på honom nu, haha! Han verkade attraaherad av mig, han var kåt. Inte jobbigt, utan för att han älskade mig. Om jag inte haft så ont hade jag alrigt sagt nej.
- Ulrik det går inte, jag kommer bara ligga här som en död säl, och ingen kommer kunna njuta av det.
- Förlåt, jag vet, det skulle inte gå. Ulrik gillade inte att han blivit så attraherad. Han skämdes.
- Ingen fara gubben, men jag älskar dig, det vet du va? Sa jag och kysste honom.
- Hanna, även om du säger att du älskar mig, kommer du aldrig förstå hur mycket jag älskar dig!
Jag ville fråga varför han skrikit på mig, men jag ville inte riskera något, inte nu, det fick vi ta en annan dag. Jag vägrade förstöra den härliga stämningen vi hade nu, men såklart undrade jag. Hur skulle det sluta? Varför fick jag absolut inte kalla honom Ulle? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag låg vaken långt in på natten, funderade, hade ont. Men lyckan av att kolla på Ulrik övervann allt. Jag hade omt, men hos Ulrik var jag trygg.
Förlåt att det blev så kort, har suttit i 3 timmar med det här kapitlet, raderat flera gånger och skrivit om, men hoppas ni gillar det ändå! Idag ska jag vara med en älskad munther, så det här är tyvärr det enda kapitlet ni får idag! :)
Kommentarer
Postat av: zandra
den är jätte bra!! :D
Trackback
