Del 10.
"varför är du så sur?" sa jag och försökte låta förvånad fast jag visste exakt vad som sänkt henne. Hon stannade upp, suckade och vände sig om "Emma, du känner honom inte. Han ville komma hit och gratta dig när du fyllde år och jag och pappa gjorde mycket för att han inte skulle komma. Du är kär i kändisen Ulrik, inte Ulrik. Han kom ändå igår. Vi visste inget." ville dom inte att han skulle komma? Ville han komma självmant? Jag stod stum framför min mamma. "varför.... Varför ville ni... Varför fick han inte.... Varför kom han?" det lät fel. Men mamma förstod vad jag menade. "jag och pappa känner Kjell, men vi har inte sagt nåt för... Ja vi ville inte göra dig besviken... Förlåt vi har varit dumma. Men vi ville inte att du skulle råka ut för nåt. Är du ihop med Ulrik som bara har tjej fans kan du råka illa ut om folk får veta. Ja, Ulrik är skitsnygg, men han är en flickidol, och du känner honom inte. Du har träffat honom på spelningar och igår men annars aldrig i verkliga livet" jag vart ännu mer stum och insåg att hon faktiskt hade rätt. Men vadå? Hur kände dom Kjell? Mina föräldrar kände Ulriks pappa? Jag gick utan att säga nåt och mamma stod kvar. Nej hon hade fel. Jag älskade Ulrik. Han älskade mig och han hade sagt det själv, i en video som fanns på Facebook.
Vart var han? Jag gick ut på verandan och han satt snällt och väntade. Jag kände mig som en svikare fast det egentligen var mamma och pappa som svikit. Jag satte mig bredvid Ulrik utan att säga ett ord. Han la armen runt mig och vi satt där tysta. Han sa ingenting utan lät mig tänka igenom det vi pratat om. Jag satt och kände hans värme, hans lugn. Visste han vad vi pratat om? Jag kände att jag nästan grät.jag ville på något sett gråta. Men när tårarna väl kom så ville jag inte gråta mer. Det kändes som jag gråtit i flera timmar redan när jag började. Men Ulrik förstod och han sa ingenting. Han bara höll om mig med sin mjuka varma arm och kysste mig i pannan. Jag lutande mitt huvud mot hans bröst och kände hans hjärta slå. Det slog lugnt och regelbundet medan det kändes som om mitt kämpade för att jag skulle överleva. Efter ett tags gråtande, precis vid rätt ögonblick frågade Ulrik vad vi hade pratat om. Då rasade hela min värld samman. Jag började gråtandes berätta om mammas och mitt lilla samtal och han kramade om mig och lyssnade. När jag tog lite luft frågade han om vi skulle ta en lite promenad. För att komma bort från huset, för att komma bort från verkligheten. Han sa åt mig att ställa mig i soffan och han ställde sig framför mig. "hoppa på" jag kramade om honom och hoppade på hans rygg. Han gick bort mot skogen. Sakta och säkert. Han sa lugnande ord, men jag lyssnade inte på orden som kom ut ur hans kyssvänliga mun, utan på hans röst. Det var den som fick mig lugn. Jag kollade lite snabbt bakåt och såg mamma som stod på altanen. Hon kollade mot oss och vände sen om och gick in. Väl inne i skogen letade Ulrik upp en sten och ställde ner mig på den. När jag stod på den lilla stenen var jag lika lång som honom. Han vände sig om jag kramade om honom. Jag kanske var lite längre än honom när jag stod på stenen, men han kysste mig ändå. Det kändes så bra, men ändå så himla fel. Hade mamma rätt, eller skulle jag följa mitt hjärta?
Del 9.
Han hoppade ut ur bilens bakdörr, sa hejdå och smällde igen dörren. Han kom för att krama mig och jag försökte se vem som satt i framsätet. Det var en skallig man som körde. Hans pappa? Äh det spelade inte så stor roll. Jag kramade honom tillbaka och då som en våg släppte all nervositet. Hos honom var jag trygg, lugn. Jag hade t bra. Men vad skulle min familj säga? Jag tog hans hand. Eller var det han som tog min? Vi tog varandras händer. Vi började gå genom den lilla skogsdungen men jag puttade lite på honom och han "lydde" och gick in längre in i skogen. Han hade ingenting med sig så han skulle nog inte stanna så länge. Vi gick och småpratade lite hand i hand i den svala skogen. Vi pratade om allt möjligt och om hur spelningen hade gått idag innan han kom hit. Han frågade lite in i disskusitionen om jag hade sett någon vide från idag. "vadårå? Har inte kollat varken twitter Facebook eller instagram idag" han svarade bara ett jaha med ett stort leende på läpparna. Vad hade han gjort idag? Jag visste inte ens om jag ville veta. Men jag var en mänsklig avbild av nicka nyfiken och när vi tagit våran lilla promenad gick han på toa och jag nästan sprang och hämtade min telefon, gick in på Facebook och fick se att Ulrik själv, på hans privata Facebook lagt upp ett filmklipp från "backstage" idag. Att det var idag hade jag egentligen ingen aning om, men han hade i alla fall lagt upp det idag, men jag hade inte tänkt på vad han hade haft för kläder på sig ner vi träffades. Varför tänkte jag inte på det? Men när videon laddats klart kände jag igen skjortan, det måste vart från idag. Videklippet hette ingenting, men datumet var dagens. Det var inte Ulrik själv som filmade, men skit i det. Han satt där och log med En vit vägg som bakgrund. Han skrattade lite först och kollade på den som filmade. Den som filmade skrattade lite och kvalitén var ingen vidare. Han samlade sig lite och sa "Hej Emma! Hoppas du ser det här innan jag kommer. Eller förresten det spelar ingen roll, jag får väl visa dig!" han skrattade lite. "jo Emma, jag ville bara säga att jag älskar dig. Hej!" och där stod jag som ett fån med öppen mun med telefonen i händerna. Det vart svart på skärmen när viden var slut. Den hoppade inte automatiskt tillbaka till nyhetssidan på Facebook. Jag spelade tillbaka och tittade på videon igen. Jag kände hur värmen i kroppen steg. Hur glad jag blev. Han kom ut och jag stod där och kollade på videon. Jag la ner telefonen utan att pausa och hörde hans härliga skratt som kom ut från högtalarna. Jag kastade mig i hans famn och han kysste mig, jag kysste honom. Jag öppnade ögonen och kollade in i Ulriks och avbröt snällt och naturligt kyssen. Jag stod och bara kollade in i hans djupa fina ögon. Men det varade inte så länge. Bakom honom stod mamma. Min mamma, men inte med ett lika stort leende som jag bar på. Hon gillade inte alls det hon hade sett. Det såg jag på henne, hon såg nästan besviken ut. Hade jag svikit henne jag släppte Ulrik händer som så fint passade i mina och viskade "vänta lite" och jag gick in innanför glasdörrarna och till mamma. Hon bara kollade på mig som om jag var något katten släpat in och vände sig om, utan att någon sa ett ord.
Hehe fick lite tråkigt när mamma och pappa och dom som vi är här med började spela kort så jag skrev ändå!
Blir det många kommentarer tills imorgon skriver jag då med! :)
Del 8.
Jag försökte tänka ut när han kunde lagt in sitt nummer. Eller om det ens var hans nummer. Jag fick några svar från dom andra jag skickade till men brydde mig faktiskt inte om vad dom hade för sig idag. Jag brydde mig om Ulrik. Tänk vad underbart det hade varit om det faktiskt var hans nummer. Jag tänkte ett tag och det var ju självklart när han hade lagt in det. När han pratade med dom som ville gratta mig.
Vad hade han pratat med dom om förresten? Och så kom det ett svar, ett enkelt sms, men ett sms som jag aldrig någonsin blivit så glad av att få. "Åh, hej! Jo det är bra, själv då? Antar att det är Emma? :)" Åh herre. Jag svimmar. Det var Ulrik. Ulrik Munther. "Oj, jag glömde skriva det haha! Jo då det är bara bra med mig! så glad efter gårdagen :)" Vi messade ett tag och han skulle snart på ett möte. Nyfiken som jag var frågade jag vad för möte, men han ursäktade sig och sa att han tyvärr inte fick berätta det. Det gjorde inte så mycket, det var egentligen inte så intressant. Men dock kom jag inte på nåt svar... Det behövdes inte, för stracks efter skrev han att det började nu. Han skrev: "Ses om nån timme när mötet är slut <3" Ett hjärta? Jag blev helt till mig. Men jag vågade inte svara. Han var på möte. Jag la telefonen på bordet och kände hur stort jag log. Så kom min lillebror med sin söta glugg dar det snart skulle växa fram framtänder. Ha frågade gulligt om jag ville bada med honom och jag ville verkligen inte bara sitta här och vänta på att en timme skulle gå så jag gick in och böt om. Brorsan var redan i och jag gick mot honom. Bakom mig hörde jag pappa skrika "sisten i!" och jag började springa jag med. Exakt samtidigt skrek min bror när jag bröt vattenytan.
Vi badade ett tag och jag uppskattade det till en timme och gick och kollade på telefonen. Ett sms från Ulrik "oj, mötet gick fortare än jag trodde, jag är redan klar!" För 23 minuter sen hade jag fått det. Typiskt. Men jag skret i tidsfördröjningen och svarade glatt "Jaha, vad bra! Vad ska du göra nu då?" Pappa och bror kom bakifrån mig och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag bara skickade ett sms till Sofia. Jag kom på att jag kanske borde svara dom som jag frågat vad dom hade för sig idag. Men jag skrev ett nyss mass-sms till alla och ursäktade mig "Jag är på landstället och tappade mottagningen" och brydde mig helt enkelt inte om det mer. Men svaret från Ulrik brydde jag mig besto mer om. "Jo, jag har lite tid över innan jag åker hem ikväll, rätt sent... Hur lång tid tar det till dig?" SKÄMTAR DU? Han hade lite tid över och ville komma hit?! Jag ville inte säga något till familjen, jag fick se till att det såg ut som en överraskning när han kom. Om han kom. Jag svarade "åker du bil tar det 1 och en halv timme, med buss typ två :)" Jag hann knappt blika innna svaret kom "okej, då ses vi om en halvtimme då" VA? "va?" "Ja, jag är påväg :)" Vänta, va? "okej, ses då :)" Jag sprang runt som en yr höna i hela huset. Resten av familjen var ute och.. ja vad dom nu gjorde. Vänta, en halvtimme? Det hade säkert gått en halvtimme nu... Jag gick genom skogen och upp på busshållplatsen och väntade. Där kom bilen jag kände igen från igår. Jag var nervös. Varför?
Del 7.
Jag drömde om Ulrik den natten. Jag drömde om hur kul vi skulle ha med varandra idag. Men när jag vaknade låg han inte brevid mig som han hade gjort i drömmen. Jag gick upp i panik utan en aning om vad klockan var. Eftersom det var sommar och aldrig blev riktigt mörkt så gick det inte heller att lista ut. Jag gick runt och letade efter Ulrik. Vad hade hänt honom? varför var han inte brevid mig i sängen? Jag hittade bara ett tomt hus. Ett tomt mörkt hus fyllt med lugn från sovande människor. Ulrik var inte här, det var bara en dröm. Jag kollade på klockan som satt på väggen i köket. Halv 5. Herregud vad håller jag på med? Jag går runt mitt i natten och letar efter en person som judt nu befinner sig 2 timmar bort och som förmodligen ligger och sover. Jag gick trots min besvikelse och la mig igen. Men jag somnade inte. Jag låg vaken i en timme och bara tänkte över min födelsedag. Det regnade inte längre. Men regnet igår hade varit det bästa i mitt liv. Jag tänkte på vad jag skulle göra nästa gång jag kom till busshållplatsen. Skulle jag få en "mental breakdown" och bara stå och gråta? Skulle jag se på det som hänt som ett bra och roligt minne eller skulle jag bli arg på honom för att han lämnat mig? Tillslut somnade jag, vilseledd av alla tankar och känslor.
Jag vaknade av att någon ringde. Har jag mottagning i mitt rum? Nej, det var inte min telefon som ringde. Det var min bror 8 åriga som spelade upp Fool för mig, som jag öven hade som ringsignal. Jag kollade på honom och frågade vad fan ahn höll på med. "det är dags att vaka nu, sömntuta" Sa han och log stort. Han log så överdrivet med flit. "har du tappat en tand?" Utbrast jag och kramade om honom. Jag la mina händer på hans axlar och tog ett steg bakåt. Och där stod sängen ja. Aj. "Får jag se?" sa jag och han öppnade gladerligen munnen. "så nu har du inte en frmatand haha!" sa jag och han började ochså skratta. Han tog min hand och sa att han absolut behövde visa mig en sak. Han hade saft i ett glas med ett sugrör. Han tog sugröret genom gluggen och drack. Hela familjen skrattade. Det var det här som var så härligt. Hela familjen samlad och skratta, vara tillsammans. Den enda som sknades var Ulrik... Åh jag orkar inte tänka på det. Men ändå så kände jag hur besviken jag blev. Tänk på nästa gång jag är på en signering han kommer tänka "åh, där är hon jag hånglade med i regnet". Men jag måste få träffa honom igen.
Efter några timmars sol och bad hämtade jag min telefon och hörde vad mina kompisar gjorde idag. Jag valde ett 20 tal kontakter och frågade vad som hände idag. Tills jag kom till U. Där stod hans namn, med stora bokstäver. JAg kände hur paniken blandat med glädjen steg inom mig. Vad skulle jag skriva till honom? Jag skickade mitt "hej vad hände idag?" till mina kompisar och öppnade ett nytt meddelande till Ulrik. Jag skrev något, suddad, skrev något, suddade osv osv. Det slutade med att jag bara skrev "Hej, hur är det?" När hade han lagt in sitt nummer?
Del 6.
Vänta, vad hände nu? Min födelsedag. Ulrik kom. Vi badade. Vi skrattade. Vi höll i handen. Vi satt brevid varandra. Nära. Han spelade gitarr och sjöng för mig. Han gick. Jag följde med. Han kysste mig. Jag kysste honom. VI kysstes. Han åkte iväg. Han kom tillbaka. Vi kysstes. I regnet. Och åkte igen.
Nu stod jag här. På busshållplatsen där jag så många gånger gått av bussen för att åkt till och från vårat landställe. Jag samlade mig och gick genom skogen, som jag så många gånger gått igenom förut. Jag kom ut på gräsmattan och jag gick som i trans. När jag kom närmare uteplatsen kollade alla på mig där jag kom i regnet. Jag sprang inte direkt. Struntade i att jag blev blöt. Eller, struntade i och struntade i. Jag ville inte inse att han var borta och att nästa gång jag skulle träffa honom var som ett vanligt fan igen. På någon signering någonstans. Aldrig skulle jag få kyssa honom igen, aldrig få hålla hans hand, aldrig få spendera timtal med honom. Jag skulle bara få några sekunder framför honom på signeringar. Men han skulle känna igen mig. Han skulle veta precis vem jag var. Tjejen han hånglat med i regnet. Varför gjorde han det egentigen? Älskade han ett fan? För det var väl exakt vad jag var.
Nu var han borta och jag kunde inte gör något åt det. Dgen övergick till kväll och jag var inte riktigt där. Jag var helt frånvarande. När jag väl hade Ulriks mobil i min hand hade jag inte ens lagt in mitt nummer. Jag skulle aldrig kunna hålla kontakt med honom utanför kändisrollen. Nu kom alla fram till mig med sina presenter till mig och jag tvingade fram ett leende och sa tack till alla. Men det tilltalade mig inte ens tt öppna dom, tills mamma sa "ska du inte öppna dina presenter?" och jag kom på hur otacksam jag varit. Jag öppnade dom, log lite och tackade. Kollade knappt vad det var i. När jag var klar och samtalet om ... ja.. vad pratade dom om? Strunt samma. Jag gick och hämtade min mobil som jag inte hade rört sen.. jag pratat med mina kompisar. Sen Ulrik hade pratat med mina kompisar. facebookhändelser och ett par sms. Mindre än jag trodde. Jag scrollade lite och såg att det var en samlad händelse för "inlägg på din tidslinje" och då såg jag det. "Ulrik Munther (vän med Filip Winther) har skickat en vänförfrågan till dig" äkta Ulrik hade skickat en vänförfrågan på facebook, till mig! När jag låste upp direkt till den händelsen så kände jag igen profilbilden. Det var hans. Jag klickade inte på "confirm" riktigt än utan gick in på profilen. Allt förutom profilbilderna var låsta. Det var han. Jag godkände och kollade runt lite på hans profil. Det fanns faktiskt inte så myckt intressant. Men jag gjorde ett inlägg och skrev "Tack för idag Ulrik!" Jag skrev ulrik med lien boktav och missae L:et, men autocorrect hjälpte mig till Ulrik, rättstavat och med stor bkstav. Det var nästan pinsamt. Jag fortsatte "jag vart så himla glad när du kom! :) Kram! <3" Var det för töntigt? Äsch, han förstod vad jag menade. "skicka". Bara några minuter efter kom ett svar. Åh känslan att läsa "Ulrik Munther har kommenterat sitt inlägg" men inte samma som när det var på hans sida. Första gången han svarat min fråga där hade jag sprungit runt i hela huset och skrikit/sjungit/dansat/hoppat. Nu fick jag "bara" en varm känsla i exakt hela kroppen och ett stort leende på läpparna. Svaret var "tack själv du! Och, grattis! :) <3" Jag behövde egentligen inte svara, men jag skrev "Tack! <3" Nu tog det ite längre tid innnan svaret kom. Men lite längre tid var några minuter. Svaret var bara ett hjärta. Eller bara och bara.. Det räckte för att få mig helt sprallig. Överlycklig.
Del 5.
Ulriks perspektiv
"Men vad håller du på med?!" Nästan skrek Johan när jag hoppade in i bilen. "Vad?!" Sa jag fast jag visste mycket väl vad han menade, kyssen. Jag hade med flit lämnat kvar min påse med badbyxor och mina gitarrtillbehör hos Emma. Jag skulle snart, inte än, tvinga Johan att vända så ag skulle få träffa henne igen. Jag kunde faktiskt inte åka på spelningen i övermorgon utan mitt capo och mina plektrum. Johan skulle erbjuda sig att köpa nytt capo och nys plektrum men det skulle vara för lätt. Min mobil låg på köksbänken inne i Emmas kök. Det visste jag. Jag hade lånat en laddare och när jag gått ut med gitarren hade jag övervägt att ta den, men lämnade, med flit kvar den. Johan la en lång, rätt så snäll utskällning och när jag int eorkade lyssna mer skrek jag "Min mobil! Och påsen med mina grejjer!" En suck från Johan och han vände på bästa plats. "Du är hopplös" sa han och vände och stannade på busshållplatsen där han nyss hämtat mig. Emma kom springande ur skogen precis när vi stannade bilen. Jag öppnade dörren och sa till Johan "kolla nu" och så stängde jag dörren bakom mig. Emma stod, andfådd och glad vid busshållplatsen med en påse i ena handen och min mobil i den andra. Det började väldigt plötsligt att regna och jag tog mina grejjer, och kysste henne ännu en gång. Vi stod i regnet och kysste varandra. Levde. Jag drog mig lite fint ur kyssen men släppte inte hennes midja. "hejdå" sa jag och jag kände hur jag log. Med henne var jag lcklig. Hon fick knappt fram ett ord men efter ett tag sa aven hon hej då. Det var som jag hade trott när jag pratade med hennes kompisar. Jag hade varit helt ärlig mot dom. Sagt att jag blivit glad så fort jag sett hennes namn på facebook. Emma Jansson har puffat dig. Jag puffade inte tillbaka av egoistiska skäl. Hennes namn kunde gärna få stå där och ge mig ett leende på läpparna varje gång jag loggade in. Och för att inte tala om när hon hade skrivit i min logg. När hon skrivit hur mycket hon tyckte om mig, hur hon skrivit om hur mycket min musik berörde henne. Men jag vågade inte göra något åt det. Jag vågade inte skriva den där lilla kommentaren som skulle visa hur glad jag blibit. Utan jag väntade tills nästa gång hon skrivit något och ven då skulle jag bli lika glad. Nu satt jag i Johans bil igen. Genomblöt, och bara storlog medan Johan försökte med något till en utskällning. Jag lyssnade inte ett ord av vad han sa. Jag tänkte bara på kyssen, kyssarna. Nu såg jag henne inte längre stå där på busshållplatsen i regnet. Men jag såg bilden framför mig. Hur hon stod i sina lätta sommarkläger i det varma sommarregnet. Den bilden skulle finnas kvar i mitt minne länge.
När jag kom tillbaka till verkligeheten igen hörde jag Johans röst skrika "du är ju inte riktigt klok" och där var han klar med sin långa utskällning. Jag bara log. "Nej, kanske inte, men har du aldrig varit förförd av kärlek? Aldrig varit störtkär i någon?" Sa jag och kollade på honom. Han hade inget svar på den frågan och jag tog hans generade ansikte som ett ja. Två timmar senare var vi framme och jag saknade Emma mer än någonsin. Johan lämnde mig i min lilla lägenhet vid Universal studion för en dusch innan vi skulle äta middag. Han följde med upp. När vi kom innanför dörrarna där ingen kunde höra oss sa han "nu får du släppa den där tjejen. Hon är bara ett fan, som vilket annant som helst, det är så du får tänka, okej?" Han ville bara mitt bästa, och kanske hade han rätt? Jag nickade till svar och han tillade "Först lurar du ut mig i ingenstans för att fira hennes födelsedag och när vi väl ska hem står ni och hånglar..."
Del 4.
Klockan närmade sig 4 och Ulrik sa på ett väldigt snällt och försynt sätt att han behövde dra sig hemåt. Jag vart lite ledsen men förstod honom. Jag visste inte hur jag skulle säga det, men jag visste ju att han hade gitarren med sig... "Skulle inte du kunna spela Fool för mig innan du går, hinner du det?" Sa jag och hörde hur idiotiskt det lät. Han vred och vände lite på sig, kollade på klockan men sa till slut, ja, det tror jag nog att jag hinner. Jag sa ingenting utan kramade bara om honom. Det kändes som att han blev generad och inte jag. Trots att jag var ett huvud kortare och knappt nådde honom till hans axlar så passade jag perfekt i hans famn. Han kramade mig med en kort stund och gick sen in för att hämta sin gitarr. JAg gick och satte mig bland släkt och vänner och berättade vad som väntade. Ingen hade hört fool förut och jag sa ingenting. Dom visste ju i alla fall vem han var, vad mer kan man begära? Farmor frågade igen hur jag tyckte det varit med Ulrik här hela dagen. Jag kom och tänka på att han förmodligen fick betalt för det och skönk ihop som en säck potatis. Jag svarade lite dystert "Ja, det har vart underbart, men han får väl säkert betalt för att vara här så det är väl... inte äkta..." Alla fick en konstig min på sina ansikten och det vart tyst i några sekunder innan Ulrik kom ut med sin gitarr och jag sken upp som en sol. Han satte sig brevid mig igen. Nära. Jag hade hans gitarr hals i mitt knä och han vilade sin arm mot mitt ben när han tog ackorden och började spela och sjunga, inget munspel hade han men det var så underbart ändå, så det kom jag inte på förrän låten var slut. Det var dom snabbaste 4 minutrarna i mitt liv. Jag hade inte ens sjungit med. Bara suttit där och glott på honom. På hans perfekta ansikte och säkert hade jag suttit där och stor lett åt ögonblicket. Just då fanns bara vi två där. Även om jag var omringad av underbara människor var det bara Ulrik och jag där just då. När han spelat klart ursäktade han sig för att han behövde gå och reste sig upp och tänkte gå. Jag reste mig upp snabbare än vinden och tog hans hand. Jag följde med honom över gräsmattan och bort i skogen, där han kommit ifrån. Det fändes sjukt att lämna honom där så jag erbjöd mig att följa med honom den korta biten ut till vägen. För att lätta på stämningen lite frågade jag "får du skjuts hem eller?" Han kollade på mig och funderade lite. "Jadå, Johan hämtar mig och kör mig till Stockholm och så åker jag hem imorgon kväll, jag ska på massa träkiga möten imorgon först. När vi kom ut från skogen och in på vägen ställde vi oss vid busshållplatsen som låg precis där vi kom ut. Jag funderade lite. Jag ville inte lämna honom nu. Jag ville aldrig släppa hans hand och hans sida. Men han skulle bara tycka jag var jobbig om jag frågade om jag fick följa med, även om det var exakt vad jag ville. Det var allmänt dött på vägen idag, inte en bil i sikte. Men så där borta, långt där borta kom en mörk bil. "Ja, det är Johan" Sa Ulrik och vände sig mot mig. Kollade mig djupt in i mina ögon, och kysste mig. Kysste mig så som jag bara trodde det gick att göra på film. Jag var inte i min kropp längre, utan jag stod några meter ifrån och såg allt händ. Såg MIG stå och kyssa Ulrik, såg honom kyssa mig tillbaka. När tutan på bilen ljöd vände han sig fort om och tog sin gitarr som låg i sitt fodral på marken. Ett snabbt "hejdå" var det sista jag fick utav honom. Men jag kunde inget annat begära. Jag stod kvar på busshållplatsen ett bra tag. Tänkte igenom det som hänt, spelade upp scenen om och om igen i mitt huvud. Ulrik och jag kysstes. Nej, inte längre, nu var han borta. Flera kilometer borta. Flera kilometer ifrån mig. Men jag kände fortfarande hans värme. Jag höde fortfarande hans röst, hans skratt. Såg fortfarande hans leende. Men nu var han borta. Jag tog mig samman och gick in i skogen. Gick den korta biten genom skogen och kom ut på samma ställe som Ulrik gjort tidigare idag. Då hade jag knappt vågat säga hej, och nyss, bara några timmar efter det hade vi kysst varandra.
Del 3.
Timmarna gick och jag förstod knappt vad som hände. Vi eller i alla fall jag levde verkligen livet. Tills min telefon ringde och allt bara blev sjukt pinsamt. På högsta volym ringde det och jag hade inte vilken ringsignal som helts, utan såklart var det Ulriks underbara sång som sjöd i högtalarna. Innan jag förstod att det ringde började jag sjunga med och trodde bara att någon satt på skivan, som Ulrik hade haft med sig när han kom. Men nej. Jag ursäktade mig och sprang och svarade. Okänt nummer. Åh jag orkar inte! Som alltid när det var dolt nummer som rigde svarade jag med den drygaste röst jag funde "Hallå?!" först kom det inte ett ljud från andra änden och precis när jag skulle lägga på hörde jag någon som skrek "NU!" och ett tiotal människor började sjunga "ja må hon leva" vilka var det? Efter ett tag kunde jag urskilja ett par röster och hörde att det var en av mina bästa kompisar, Sofia som inte hade kunnat komma idag, men vilka var dom andra? Jag hörde Sofias röst säga "grattis Emma! Jag har samlat några som ville gratta dig på din dag! Dom som är här är typ alla munthers som bor i Stockholm och som kunde komma och sjunga för dig!" Alla munthers i Stockholm? "Åh, tack allihop! Vad glad jag blir! Jag önskar jag kunde vara där och krama om er allihopa!" Det gjorde jag verkligen. Dom gjorde det här för mig. Bara för mig! Jag visste inte om jag ville berätta om min ganska speciella present men övervägde ändå att göra det. Jag kollade mig omkring så att inte Ulrik var i närheten och kunde höra vad jag sa om honom och sa "Vet ni vad jag fick i present? Ulrik är här, livs levande för att fira mig! När han kom hade han en T-shirt med mitt namn och med gitarren i händerna kom han och sjöng ja må hon leva! Det är helt sjukt!" Det blev tyst i andra änden. Vart dom sura? Jag visste inte vad jag skulle göra. "Hallå? Är ni kvar?" Det hördes bara ett litet "mm" från Sofia. "Man vaddå? Blev ni sura eller?!" Dom ville ju gratta mig för att göra mig glad, för att det var min dag idag? "Nejdå.. Det är väl kul... För dig i alla fall..." Men kom igen? "Jag är ledsen, men jag måste gå, måste utnyttja tiden jag får med Ulrik, han är i alla fall glad för min skull" Precis innan jag la på sa Sofia "Det är klart vi är glada för din skull! Vi vart bara lite chockade, alla som är här skulle vilja träffa honom, och när man hör dig. Ja, förlåt. Det är klart vi ska vara glada för din skull och inte vara avundsjuka. Förlåt." det hördes alla andras röster i bakrunden som sa Förlåt. "Det är lugnt tjejer, vänta lite, lägg inte på" Jag tröck mobilen mot magen så att man inte skulle höra vad jag sa. JAg ropade på Ulrik och bad honom ta min telefon och prata med tjejerna som samlats. Han tog telefonen och sa glatt "Hallå hallå!" Jag log mot honom och nickade lite och han antydde att jag skulle gå ut. Jag gick ut på verandan och stängde glasdörren. Ulrik pratade med dom ganska länge. Vad sa dom? Och vad sa Ulrik? Jaja, han kommer nog ut snart tänkte jag och satte mig och pratade med alla i släkten som undrade om hur det hade varit, hur jag haft det och så. Jag insåg knappt att min idol varit här hela dagen och att det hade kännts naturligt, som om han var min bror. Eller som min.. Nej det hade aldrig gått att varit hans flickvän. Men när jag tänkte efter på dagen som gått hade han inte allt för sällan tagit min hand i hans och gärna hållt en hand runt min midja. Nej, det var nog bara inbillning. Han skulle väl inte kunna älska ett fan som han bara träffat på ett par, okej typ 15, signeringar? Nej jag inbillade mig bara. Han hade någ bara.. Då kom han ut från glasdörrarna och jag behövde inte tänka mer på det. Det fanns mycket plats i soffan men han satte sig ändå väldigt nära mig. Nej, det gjorde han nog inte, det var bara inbillnig. Eller?
10 kommentarer och jag börjar på nästa del idag! :D
Del 2.
Jag kollade bort mot skogen och såg någon med ljusa, nästan gråa jeans och en vit T-shirt. Personen i skogen gick mot oss. Jag kollade mot släkten som satt i sofforna och log. Någon sa "gå fram då". Jag visste vem det var, jag ver helt säker. 100% säker på vem som just i detta ögonblick var påväg mot mig. Personen som fick mig varm i hela kroppen av att skriva en status uppdatering på facebook. Den gråa gubbkepsen avslöjade allt. Innerst inne ville jag bara springa fram till honom. På vägen dit skrika och bara hoppa av glädje, men jag kunde inte röra mig. Jag var som fastfrusen i marken. Tillslut kom mamma fram och viskade till mig, "är det inte det här som du alltid önskat dig? Han är bara din idag, gå fram nu!" Ulrik var bara min idag. Bara min. Här stod jag i bikini som fastfrusen i marken med världens snyggaste kille framför mig. Jag kunde nu när han kommit lite närmare läsa på hans tröja att det stod "grattis Emma" och jag såg hans autograf. Han kom inte bara för att gratta mig på min födelsedag utan hade också på sig en T-shirt med mitt namn på. Nu insåg jag att han faktiskt var på väg fram mot mig. Det var på riktigt. Jag tog några osägra steg fram mot honom och jag trodde att jag skulle svimma. När han log mot mig och nickade "det är lugnt" så ökade jag på farten. När jag var framme hos honom kramade jag osäkert om honom, och med hans underbara famn kramade han mig tillbaka. Varm, mjuk och helt underbar. Jag ville aldrig släppa hans famn men ville heller inte stå för länge. Jag släppte honom försiktigt och han gjorde samma sak. Osäket kollade jag upp på hans perfekta ansikte. Vad lång han var! Jag fick fram ett litet tyst "hej" och han svarade med ett stort leende på läpparna "Hallå hallå!" Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Här stod jag med min idol framför mig. Kille som bara genom sin existens fick mina dagar att gå. Han hade bara genom att ha en fansida på facebook gett mig hur många nys kompisar som helst. Ulrik bröt på ett skönt sätt tysnaden "Jag tror det är din tårta dom kommer med nu, vi kanske ska gå dit?" Jag vände mig om och kände hur jag skämdes "Ja, eh kom" sa jag och kände att Ulrik, inte jag, tog min hand. Diskret och tyst viskade han ett "grattis" och jag kände hur varm jag blev i hela kroppen. Jag fick f´knappt fram det men fick ut ett "tack". Jag kände hur Ulrik släppte min hand och gick iväg. När han kom tillbaka igen efter bara några få sekunder hade han sig gitarr i hande och han började spela och sjunga med sin fina röst på "ja må hon leva" och alla hängde på, men jag hörde bara Ulrik. Äver fast alla sjöng för full hals var det bara jag och Ulrik här just för tillfället. Han log under hela "låten" och jag stod och storlog och fick användning för mina öron mer än för att höra, hade jag inte haft dom där på sidorna av huvudet hade mitt leende aldrig tagit slut. Inte förän man kom till den delen då alla skrek "Hurra, hurra, hurra" märkte jag att det inte bara var jag och Ulrik där. När han, nej, alla sjungit klart tog han av sig gitarren och la den bakom soffan. Han stod nära poolen och jag var riktigt frestad på att putta i honom, men jag fick vänta lite. Jag tänkte om och om igen "tårta först" för att inte skrämma livet ur honom. På nästa signering skulle han ju tro jag var galen om det första jag gjort när jag träffade honom var att putta i honom med kläderna på i en pool. Vi åt och jag satt brevid honom och vi pratade med alla. Han kändes redan som en i familjen. Förmodligen för att det nästan bara var jag och min familj som visste vem han var. Dom förstod inte hur en männioska jag inte känner kunde betyda så mycket, det gjorde inte jag heller. När jag ätit upp min lilla tårtbit var Ulrik redan klar. Jag tog våra tallrikar och gick in med dom i köket och när jag kom ut igen stod han i badbrallor. Den snabbaste ombytningen jag vart med om. Han log mot mig och nickade lite mot poolen. Jag började springa och tog tag i hans hand och hoppade i. Han var inte riktigt berädd men han hann bli det. Nu när vi var under vattnet kom min hand längst hans mage när jag tog ett simtag. Snacka om magrutor! Varför sa han att han inte hade några? Vi bröt vattenytan och han skakade om sitt hår så det stod lite åt alla håll. Jag var i en pool tillsammans med Ulrik Munther. Var det sant?
Del 1.
Nu kör vi! Ny novell, ska fixa ny design, någon som kan hjälpa till? Kommentera vad ni tycker, 10 kommentarer för del två? ;)
Jag vaknade tidigt den hä morgonen. Jag låg i min ganska obekväma sängen på familjens landställe. Det var sommar, min födelsedag och den skulle spenderas med hela släkten och massa vänner på mitt favoritställe. Några timmar från Stockholms innerstad och du var mitt ute i ingenstans och utom täckning på mobilen. För att få teckning fick man sitta ute på verandan i våra soffliknande utemöbler, närmast den turkosfärgade poolen, med telefonen helt still. Ända stället det funkade någolunda. Idag skulle jag inte behöva någon teckning, inte ens behöva min telefon, kanske bara för att kolla vad klockan var lite då och då. Även fast det var min 17 års dag denna varma sommardag så betädde jag mig som ett litet barn, jag älskar att fylla år! Eftersom jag var som en fisk när jag badade, jag gick liksom aldrig upp, så tog jag på mig min bikini direkt. Ett par jeansshorts och en blå spets T-Shirt fick täcka min solbrända sol tills jag skulle hoppa i poolen. Jag gick och kollade lite runt huset, kollade i den underbara turkosa poolen. Det var bara jag som var vaken än så länge så jag bestämde mig för att ta en liten jogging runda i skogen som bara låg några meter från huset. Där skulle det inte vara lika varmt som i den brännande hettan ute på den öppna gräsmattan. Jag gick tillbaka och snörade på mig mina rosa Nike skor och gav mig ut i skogen. Jag sprang över gräsmattan och in i den svala skogen. Bland alla skuggor av träden sprang jag runt med musik i lurarna. Jag var som i min egna lilla värld. Klockan visade halv 9 när jan kom tillbaka och jag såg att mamma pappa och min lellebror hade vaknat. Dom stod i köket och fixade frukost. Jag gick in via verandan och rkat in i köket. Mamma såg lite chockad ut när jag kom in men sa gladd "Godmorgon älskling" och kom och pussade mig i pannan. "godmorgon" sa jag med ett stort leende på läpparna. Alla tre såg rätt hemlighetsfulla ut men jag ifrågasatte det inte, det var ju min födelsedag! Jag tog av mig skorna och när jag skulle ställa upp dom på skohyllan låg ett litet paket där, med texten "GRATTIS!". Jag tog upp den och ställde in skorna på hyllan. Jag frågade med ett skratt om det var meningen att jag skulle hitta det nu eller inte och fick som svar att det helt klart var planerat. I den lilla asken låg ett par örhängen. Riktigt fina var dom! "Åh tack!" utbrast jag. Pappa svarade med en mystisk min "Du förstår inte vad som väntar!" Jag sa ingenting utan kollade bara på honom med en dryg blick. Jag gick in i mitt rum och tog dom grejjerna jag behövde för en dusch. Vad länge jag duschade! När jag kom ut ur mitt rum nuduschad och fräch var huset fullt av släkt och vänner. Omringad av dom som betyder mest, vad kan bli bättre?! Jag hälsade på alla men kunde inte hålla mig längre utan hoppade i poolen. Klockan tickade på och min födelsedag fortsatte. Jag gick upp ur poolen och hälsade på resten av dom som kommit. I köket fanns kakaor som jag och mamma bakat som alla gick och åt lite av.
Klockan blev framåt tio och jag förstod knappt att ingen hade haft en present med sig. Men alla som satt i soffan såg lite mystiska ut och när jag stått där och försökt få ur dom vad det var som var så kul i några minuter pekade farmor bort mot skogen.
