UlrikNovell

Ulriks perspektiv

"Men vad håller du på med?!" Nästan skrek Johan när jag hoppade in i bilen. "Vad?!" Sa jag fast jag visste mycket väl vad han menade, kyssen. Jag hade med flit lämnat kvar min påse med badbyxor och mina gitarrtillbehör hos Emma. Jag skulle snart, inte än, tvinga Johan att vända så ag skulle få träffa henne igen. Jag kunde faktiskt inte åka på spelningen i övermorgon utan mitt capo och mina plektrum. Johan skulle erbjuda sig att köpa nytt capo och nys plektrum men det skulle vara för lätt. Min mobil låg på köksbänken inne i Emmas kök. Det visste jag. Jag hade lånat en laddare och när jag gått ut med gitarren hade jag övervägt att ta den, men lämnade, med flit kvar den. Johan la en lång, rätt så snäll utskällning och när jag int eorkade lyssna mer skrek jag "Min mobil! Och påsen med mina grejjer!" En suck från Johan och han vände på bästa plats. "Du är hopplös" sa han och vände och stannade på busshållplatsen där han nyss hämtat mig. Emma kom springande ur skogen precis när vi stannade bilen. Jag öppnade dörren och sa till Johan "kolla nu" och så stängde jag dörren bakom mig. Emma stod, andfådd och glad vid busshållplatsen med en påse i ena handen och min mobil i den andra. Det började väldigt plötsligt att regna och jag tog mina grejjer, och kysste henne ännu en gång. Vi stod i regnet och kysste varandra. Levde. Jag drog mig lite fint ur kyssen men släppte inte hennes midja. "hejdå" sa jag och jag kände hur jag log. Med henne var jag lcklig. Hon fick knappt fram ett ord men efter ett tag sa aven hon hej då. Det var som jag hade trott när jag pratade med hennes kompisar. Jag hade varit helt ärlig mot dom. Sagt att jag blivit glad så fort jag sett hennes namn på facebook. Emma Jansson har puffat dig. Jag puffade inte tillbaka av egoistiska skäl. Hennes namn kunde gärna få stå där och ge mig ett leende på läpparna varje gång jag loggade in. Och för att inte tala om när hon hade skrivit i min logg. När hon skrivit hur mycket hon tyckte om mig, hur hon skrivit om hur mycket min musik berörde henne. Men jag vågade inte göra något åt det. Jag vågade inte skriva den där lilla kommentaren som skulle visa hur glad jag blibit. Utan jag väntade tills nästa gång hon skrivit något och ven då skulle jag bli lika glad. Nu satt jag i Johans bil igen. Genomblöt, och bara storlog medan Johan försökte med något till en utskällning. Jag lyssnade inte ett ord av vad han sa. Jag tänkte bara på kyssen, kyssarna. Nu såg jag henne inte längre stå där på busshållplatsen i regnet. Men jag såg bilden framför mig. Hur hon stod i sina lätta sommarkläger i det varma sommarregnet. Den bilden skulle finnas kvar i mitt minne länge.

När jag kom tillbaka till verkligeheten igen hörde jag Johans röst skrika "du är ju inte riktigt klok" och där var han klar med sin långa utskällning. Jag bara log. "Nej, kanske inte, men har du aldrig varit förförd av kärlek? Aldrig varit störtkär i någon?" Sa jag och kollade på honom. Han hade inget svar på den frågan och jag tog hans generade ansikte som ett ja. Två timmar senare var vi framme och jag saknade Emma mer än någonsin. Johan lämnde mig i min lilla lägenhet vid Universal studion för en dusch innan vi skulle äta middag. Han följde med upp. När vi kom innanför dörrarna där ingen kunde höra oss sa han "nu får du släppa den där tjejen. Hon är  bara ett fan, som vilket annant som helst, det är så du får tänka, okej?" Han ville bara mitt bästa, och kanske hade han rätt? Jag nickade till svar och han tillade "Först lurar du ut mig i ingenstans för att fira hennes födelsedag och när vi väl ska hem står ni och hånglar..."