UlrikNovell

Vänta, vad hände nu? Min födelsedag. Ulrik kom. Vi badade. Vi skrattade. Vi höll i handen. Vi satt brevid varandra. Nära. Han spelade gitarr och sjöng för mig. Han gick. Jag följde med. Han kysste mig. Jag kysste honom. VI kysstes. Han åkte iväg. Han kom tillbaka. Vi kysstes. I regnet. Och åkte igen.
Nu stod jag här. På busshållplatsen där jag så många gånger gått av bussen för att åkt till och från vårat landställe. Jag samlade mig och gick genom skogen, som jag så många gånger gått igenom förut. Jag kom ut på gräsmattan och jag gick som i trans. När jag kom närmare uteplatsen kollade alla på mig där jag kom i regnet. Jag sprang inte direkt. Struntade i att jag blev blöt. Eller, struntade i och struntade i. Jag ville inte inse att han var borta och att nästa gång jag skulle träffa honom var som ett vanligt fan igen. På någon signering någonstans. Aldrig skulle jag få kyssa honom igen, aldrig få hålla hans hand, aldrig få spendera timtal med honom. Jag skulle bara få några sekunder framför honom på signeringar. Men han skulle känna igen mig. Han skulle veta precis vem jag var. Tjejen han hånglat med i regnet. Varför gjorde han det egentigen? Älskade han ett fan? För det var väl exakt vad jag var.

Nu var han borta och jag kunde inte gör något åt det. Dgen övergick till kväll och jag var inte riktigt där. Jag var helt frånvarande. När jag väl hade Ulriks mobil i min hand hade jag inte ens lagt in mitt nummer. Jag skulle aldrig kunna hålla kontakt med honom utanför kändisrollen. Nu kom alla fram till mig med sina presenter till mig och jag tvingade fram ett leende och sa tack till alla. Men det tilltalade mig inte ens tt öppna dom, tills mamma sa "ska du inte öppna dina presenter?" och jag kom på hur otacksam jag varit. Jag öppnade dom, log lite och tackade. Kollade knappt vad det var i. När jag var klar och samtalet om ... ja.. vad pratade dom om? Strunt samma. Jag gick och hämtade min mobil som jag inte hade rört sen.. jag pratat med mina kompisar. Sen Ulrik hade pratat med mina kompisar. facebookhändelser och ett par sms. Mindre än jag trodde. Jag scrollade lite och såg att det var en samlad händelse för "inlägg på din tidslinje" och då såg jag det. "Ulrik Munther (vän med Filip Winther) har skickat en vänförfrågan till dig" äkta Ulrik hade skickat en vänförfrågan på facebook, till mig! När jag låste upp direkt till den händelsen så kände jag igen profilbilden. Det var hans. Jag klickade inte på "confirm" riktigt än utan gick in på profilen. Allt förutom profilbilderna var låsta. Det var han. Jag godkände och kollade runt lite på hans profil. Det fanns faktiskt inte så myckt intressant. Men jag gjorde ett inlägg och skrev "Tack för idag Ulrik!" Jag skrev ulrik med lien boktav och missae L:et, men autocorrect hjälpte mig till Ulrik, rättstavat och med stor bkstav. Det var nästan pinsamt. Jag fortsatte "jag vart så himla glad när du kom! :) Kram! <3" Var det för töntigt? Äsch, han förstod vad jag menade. "skicka". Bara några minuter efter kom ett svar. Åh känslan att läsa "Ulrik Munther har kommenterat sitt inlägg" men inte samma som när det var på hans sida. Första gången han svarat min fråga där hade jag sprungit runt i hela huset och skrikit/sjungit/dansat/hoppat. Nu fick jag "bara" en varm känsla i exakt hela kroppen och ett stort leende på läpparna. Svaret var "tack själv du! Och, grattis! :) <3" Jag behövde egentligen inte svara, men jag skrev "Tack! <3" Nu tog det ite längre tid innnan svaret kom. Men lite längre tid var några minuter. Svaret var bara ett hjärta. Eller bara och bara.. Det räckte för att få mig helt sprallig. Överlycklig.