UlrikNovell

Klockan närmade sig 4 och Ulrik sa på ett väldigt snällt och försynt sätt att han behövde dra sig hemåt. Jag vart lite ledsen men förstod honom. Jag visste inte hur jag skulle säga det, men jag visste ju att han hade gitarren med sig... "Skulle inte du kunna spela Fool för mig innan du går, hinner du det?" Sa jag och hörde hur idiotiskt det lät. Han vred och vände lite på sig, kollade på klockan men sa till slut, ja, det tror jag nog att jag hinner. Jag sa ingenting utan kramade bara om honom. Det kändes som att han blev generad och inte jag. Trots att jag var ett huvud kortare och knappt nådde honom till hans axlar så passade jag perfekt i hans famn. Han kramade mig med en kort stund och gick sen in för att hämta sin gitarr. JAg gick och satte mig bland släkt och vänner och berättade vad som väntade. Ingen hade hört fool förut och jag sa ingenting. Dom visste ju i alla fall vem han var, vad mer kan man begära? Farmor frågade igen hur jag tyckte det varit med Ulrik här hela dagen. Jag kom och tänka på att han förmodligen fick betalt för det och skönk ihop som en säck potatis. Jag svarade lite dystert "Ja, det har vart underbart, men han får väl säkert betalt för att vara här så det är väl... inte äkta..." Alla fick en konstig min på sina ansikten och det vart tyst i några sekunder innan Ulrik kom ut med sin gitarr och jag sken upp som en sol. Han satte sig brevid mig igen. Nära. Jag hade hans gitarr hals i mitt knä och han vilade sin arm mot mitt ben när han tog ackorden och började spela och sjunga, inget munspel hade han men det var så underbart ändå, så det kom jag inte på förrän låten var slut. Det var dom snabbaste 4 minutrarna i mitt liv. Jag hade inte ens sjungit med. Bara suttit där och glott på honom. På hans perfekta ansikte och säkert hade jag suttit där och stor lett åt ögonblicket. Just då fanns bara vi två där. Även om jag var omringad av underbara människor var det bara Ulrik och jag där just då. När han spelat klart ursäktade han sig för att han behövde gå och reste sig upp och tänkte gå. Jag reste mig upp snabbare än vinden och tog hans hand. Jag följde med honom över gräsmattan och bort i skogen, där han kommit ifrån. Det fändes sjukt att lämna honom där så jag erbjöd mig att följa med honom den korta biten ut till vägen. För att lätta på stämningen lite frågade jag "får du skjuts hem eller?" Han kollade på mig och funderade lite. "Jadå, Johan hämtar mig och kör mig till Stockholm och så åker jag hem imorgon kväll, jag ska på massa träkiga möten imorgon först. När vi kom ut från skogen och in på vägen ställde vi oss vid busshållplatsen som låg precis där vi kom ut. Jag funderade lite. Jag ville inte lämna honom nu. Jag ville aldrig släppa hans hand och hans sida. Men han skulle bara tycka jag var jobbig om jag frågade om jag fick följa med, även om det var exakt vad jag ville. Det var allmänt dött på vägen idag, inte en bil i sikte. Men så där borta, långt där borta kom en mörk bil. "Ja, det är Johan" Sa Ulrik och vände sig mot mig. Kollade mig djupt in i mina ögon, och kysste mig. Kysste mig så som jag bara trodde det gick att göra på film. Jag var inte i min kropp längre, utan jag stod några meter ifrån och såg allt händ. Såg MIG stå och kyssa Ulrik, såg honom kyssa mig tillbaka. När tutan på bilen ljöd vände han sig fort om och tog sin gitarr som låg i sitt fodral på marken. Ett snabbt "hejdå" var det sista jag fick utav honom. Men jag kunde inget annat begära. Jag stod kvar på busshållplatsen ett bra tag. Tänkte igenom det som hänt, spelade upp scenen om och om igen i mitt huvud. Ulrik och jag kysstes. Nej, inte längre, nu var han borta. Flera kilometer borta. Flera kilometer ifrån mig. Men jag kände fortfarande hans värme. Jag höde fortfarande hans röst, hans skratt. Såg fortfarande hans leende. Men nu var han borta. Jag tog mig samman och gick in i skogen. Gick den korta biten genom skogen och kom ut på samma ställe som Ulrik gjort tidigare idag. Då hade jag knappt vågat säga hej, och nyss, bara några timmar efter det hade vi kysst varandra.