UlrikNovell

Jag försökte tänka ut när han kunde lagt in sitt nummer. Eller om det ens var hans nummer. Jag fick några svar från dom andra jag skickade till men brydde mig faktiskt inte om vad dom hade för sig idag. Jag brydde mig om Ulrik. Tänk vad underbart det hade varit om det faktiskt var hans nummer. Jag tänkte ett tag och det var ju självklart när han hade lagt in det. När han pratade med dom som ville gratta mig. Vad hade han pratat med dom om förresten? Och så kom det ett svar, ett enkelt sms, men ett sms som jag aldrig någonsin blivit så glad av att få. "Åh, hej! Jo det är bra, själv då? Antar att det är Emma? :)" Åh herre. Jag svimmar. Det var Ulrik. Ulrik Munther. "Oj, jag glömde skriva det haha! Jo då det är bara bra med mig! så glad efter gårdagen :)" Vi messade ett tag och han skulle snart på ett möte. Nyfiken som jag var frågade jag vad för möte, men han ursäktade sig och sa att han tyvärr inte fick berätta det. Det gjorde inte så mycket, det var egentligen inte så intressant. Men dock kom jag inte på nåt svar... Det behövdes inte, för stracks efter skrev han att det började nu. Han skrev: "Ses om nån timme när mötet är slut <3" Ett hjärta? Jag blev helt till mig. Men jag vågade inte svara. Han var på möte. Jag la telefonen på bordet och kände hur stort jag log. Så kom min lillebror med sin söta glugg dar det snart skulle växa fram framtänder. Ha frågade gulligt om jag ville bada med honom och jag ville verkligen inte bara sitta här och vänta på att en timme skulle gå så jag gick in och böt om. Brorsan var redan i och jag gick mot honom. Bakom mig hörde jag pappa skrika "sisten i!" och jag började springa jag med. Exakt samtidigt skrek min bror när jag bröt vattenytan.