UlrikNovell

Jag kollade bort mot skogen och såg någon med ljusa, nästan gråa jeans och en vit T-shirt. Personen i skogen gick mot oss. Jag kollade mot släkten som satt i sofforna och log. Någon sa "gå fram då". Jag visste vem det var, jag ver helt säker. 100% säker på vem som just i detta ögonblick var påväg mot mig. Personen som fick mig varm i hela kroppen av att skriva en status uppdatering på facebook. Den gråa gubbkepsen avslöjade allt. Innerst inne ville jag bara springa fram till honom. På vägen dit skrika och bara hoppa av glädje, men jag kunde inte röra mig. Jag var som fastfrusen i marken. Tillslut kom mamma fram och viskade till mig, "är det inte det här som du alltid önskat dig? Han är bara din idag, gå fram nu!" Ulrik var bara min idag. Bara min. Här stod jag i bikini som fastfrusen i marken med världens snyggaste kille framför mig. Jag kunde nu när han kommit lite närmare läsa på hans tröja att det stod "grattis Emma" och jag såg hans autograf. Han kom inte bara för att gratta mig på min födelsedag utan hade också på sig en T-shirt med mitt namn på. Nu insåg jag att han faktiskt var på väg fram mot mig. Det var på riktigt. Jag tog några osägra steg fram mot honom och jag trodde att jag skulle svimma. När han log mot mig och nickade "det är lugnt" så ökade jag på farten. När jag var framme hos honom kramade jag osäkert om honom, och med hans underbara famn kramade han mig tillbaka. Varm, mjuk och helt underbar. Jag ville aldrig släppa hans famn men ville heller inte stå för länge. Jag släppte honom försiktigt och han gjorde samma sak. Osäket kollade jag upp på hans perfekta ansikte. Vad lång han var! Jag fick fram ett litet tyst "hej" och han svarade med ett stort leende på läpparna "Hallå hallå!" Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Här stod jag med min idol framför mig. Kille som bara genom sin existens fick mina dagar att gå. Han hade bara genom att ha en fansida på facebook gett mig hur många nys kompisar som helst. Ulrik bröt på ett skönt sätt tysnaden "Jag tror det är din tårta dom kommer med nu, vi kanske ska gå dit?" Jag vände mig om och kände hur jag skämdes "Ja, eh kom" sa jag och kände att Ulrik, inte jag, tog min hand. Diskret och tyst viskade han ett "grattis" och jag kände hur varm jag blev i hela kroppen. Jag fick f´knappt fram det men fick ut ett "tack". Jag kände hur Ulrik släppte min hand och gick iväg. När han kom tillbaka igen efter bara några få sekunder hade han sig gitarr i hande och han började spela och sjunga med sin fina röst på "ja må hon leva" och alla hängde på, men jag hörde bara Ulrik. Äver fast alla sjöng för full hals var det bara jag och Ulrik här just för tillfället. Han log under hela "låten" och jag stod och storlog och fick användning för mina öron mer än för att höra, hade jag inte haft dom där på sidorna av huvudet hade mitt leende aldrig tagit slut. Inte förän man kom till den delen då alla skrek "Hurra, hurra, hurra" märkte jag att det inte bara var jag och Ulrik där. När han, nej, alla sjungit klart tog han av sig gitarren och la den bakom soffan. Han stod nära poolen och jag var riktigt frestad på att putta i honom, men jag fick vänta lite. Jag tänkte om och om igen "tårta först" för att inte skrämma livet ur honom. På nästa signering skulle han ju tro jag var galen om det första jag gjort när jag träffade honom var att putta i honom med kläderna på i en pool. Vi åt och jag satt brevid honom och vi pratade med alla. Han kändes redan som en i familjen. Förmodligen för att det nästan bara var jag och min familj som visste vem han var. Dom förstod inte hur en männioska jag inte känner kunde betyda så mycket, det gjorde inte jag heller. När jag ätit upp min lilla tårtbit var Ulrik redan klar. Jag tog våra tallrikar och gick in med dom i köket och när jag kom ut igen stod han i badbrallor. Den snabbaste ombytningen jag vart med om. Han log mot mig och nickade lite mot poolen. Jag började springa och tog tag i hans hand och hoppade i. Han var inte riktigt berädd men han hann bli det. Nu när vi var under vattnet kom min hand längst hans mage när jag tog ett simtag. Snacka om magrutor! Varför sa han att han inte hade några? Vi bröt vattenytan och han skakade om sitt hår så det stod lite åt alla håll. Jag var i en pool tillsammans med Ulrik Munther. Var det sant?