Del 10.
"varför är du så sur?" sa jag och försökte låta förvånad fast jag visste exakt vad som sänkt henne. Hon stannade upp, suckade och vände sig om "Emma, du känner honom inte. Han ville komma hit och gratta dig när du fyllde år och jag och pappa gjorde mycket för att han inte skulle komma. Du är kär i kändisen Ulrik, inte Ulrik. Han kom ändå igår. Vi visste inget." ville dom inte att han skulle komma? Ville han komma självmant? Jag stod stum framför min mamma. "varför.... Varför ville ni... Varför fick han inte.... Varför kom han?" det lät fel. Men mamma förstod vad jag menade. "jag och pappa känner Kjell, men vi har inte sagt nåt för... Ja vi ville inte göra dig besviken... Förlåt vi har varit dumma. Men vi ville inte att du skulle råka ut för nåt. Är du ihop med Ulrik som bara har tjej fans kan du råka illa ut om folk får veta. Ja, Ulrik är skitsnygg, men han är en flickidol, och du känner honom inte. Du har träffat honom på spelningar och igår men annars aldrig i verkliga livet" jag vart ännu mer stum och insåg att hon faktiskt hade rätt. Men vadå? Hur kände dom Kjell? Mina föräldrar kände Ulriks pappa? Jag gick utan att säga nåt och mamma stod kvar. Nej hon hade fel. Jag älskade Ulrik. Han älskade mig och han hade sagt det själv, i en video som fanns på Facebook.
Vart var han? Jag gick ut på verandan och han satt snällt och väntade. Jag kände mig som en svikare fast det egentligen var mamma och pappa som svikit. Jag satte mig bredvid Ulrik utan att säga ett ord. Han la armen runt mig och vi satt där tysta. Han sa ingenting utan lät mig tänka igenom det vi pratat om. Jag satt och kände hans värme, hans lugn. Visste han vad vi pratat om? Jag kände att jag nästan grät.jag ville på något sett gråta. Men när tårarna väl kom så ville jag inte gråta mer. Det kändes som jag gråtit i flera timmar redan när jag började. Men Ulrik förstod och han sa ingenting. Han bara höll om mig med sin mjuka varma arm och kysste mig i pannan. Jag lutande mitt huvud mot hans bröst och kände hans hjärta slå. Det slog lugnt och regelbundet medan det kändes som om mitt kämpade för att jag skulle överleva. Efter ett tags gråtande, precis vid rätt ögonblick frågade Ulrik vad vi hade pratat om. Då rasade hela min värld samman. Jag började gråtandes berätta om mammas och mitt lilla samtal och han kramade om mig och lyssnade. När jag tog lite luft frågade han om vi skulle ta en lite promenad. För att komma bort från huset, för att komma bort från verkligheten. Han sa åt mig att ställa mig i soffan och han ställde sig framför mig. "hoppa på" jag kramade om honom och hoppade på hans rygg. Han gick bort mot skogen. Sakta och säkert. Han sa lugnande ord, men jag lyssnade inte på orden som kom ut ur hans kyssvänliga mun, utan på hans röst. Det var den som fick mig lugn. Jag kollade lite snabbt bakåt och såg mamma som stod på altanen. Hon kollade mot oss och vände sen om och gick in. Väl inne i skogen letade Ulrik upp en sten och ställde ner mig på den. När jag stod på den lilla stenen var jag lika lång som honom. Han vände sig om jag kramade om honom. Jag kanske var lite längre än honom när jag stod på stenen, men han kysste mig ändå. Det kändes så bra, men ändå så himla fel. Hade mamma rätt, eller skulle jag följa mitt hjärta?
Kommentarer
Postat av: rebecka
gud vad bra!
Postat av: miranda
typ bäst! :)
Trackback
