UlrikNovell

Timmarna gick och jag förstod knappt vad som hände. Vi eller i alla fall jag levde verkligen livet. Tills min telefon ringde och allt bara blev sjukt pinsamt. På högsta volym ringde det och jag hade inte vilken ringsignal som helts, utan såklart var det Ulriks underbara sång som sjöd i högtalarna. Innan jag förstod att det ringde började jag sjunga med och trodde bara att någon satt på skivan, som Ulrik hade haft med sig när han kom. Men nej. Jag ursäktade mig och sprang och svarade. Okänt nummer. Åh jag orkar inte! Som alltid när det var dolt nummer som rigde svarade jag med den drygaste röst jag funde "Hallå?!" först kom det inte ett ljud från andra änden och precis när jag skulle lägga på hörde jag någon som skrek "NU!" och ett tiotal människor började sjunga "ja må hon leva" vilka var det? Efter ett tag kunde jag urskilja ett par röster och hörde att det var en av mina bästa kompisar, Sofia som inte hade kunnat komma idag, men vilka var dom andra? Jag hörde Sofias röst säga "grattis Emma! Jag har samlat några som ville gratta dig på din dag! Dom som är här är typ alla munthers som bor i Stockholm och som kunde komma och sjunga för dig!" Alla munthers i Stockholm? "Åh, tack allihop! Vad glad jag blir! Jag önskar jag kunde vara där och krama om er allihopa!" Det gjorde jag verkligen. Dom gjorde det här för mig. Bara för mig! Jag visste inte om jag ville berätta om min ganska speciella present men övervägde ändå att göra det. Jag kollade mig omkring så att inte Ulrik var i närheten och kunde höra vad jag sa om honom och sa "Vet ni vad jag fick i present? Ulrik är här, livs levande för att fira mig! När han kom hade han en T-shirt med mitt namn och med gitarren i händerna kom han och sjöng ja må hon leva! Det är helt sjukt!" Det blev tyst i andra änden. Vart dom sura? Jag visste inte vad jag skulle göra. "Hallå? Är ni kvar?" Det hördes bara ett litet "mm" från Sofia. "Man vaddå? Blev ni sura eller?!" Dom ville ju gratta mig för att göra mig glad, för att det var min dag idag? "Nejdå.. Det är väl kul... För dig i alla fall..." Men kom igen? "Jag är ledsen, men jag måste gå, måste utnyttja tiden jag får med Ulrik, han är i alla fall glad för min skull" Precis innan jag la på sa Sofia "Det är klart vi är glada för din skull! Vi vart bara lite chockade, alla som är här skulle vilja träffa honom, och när man hör dig. Ja, förlåt. Det är klart vi ska vara glada för din skull och inte vara avundsjuka. Förlåt." det hördes alla andras röster i bakrunden som sa Förlåt. "Det är lugnt tjejer, vänta lite, lägg inte på" Jag tröck mobilen mot magen så att man inte skulle höra vad jag sa. JAg ropade på Ulrik och bad honom ta min telefon och prata med tjejerna som samlats. Han tog telefonen och sa glatt "Hallå hallå!" Jag log mot honom och nickade lite och han antydde att jag skulle gå ut. Jag gick ut på verandan och stängde glasdörren. Ulrik pratade med dom ganska länge. Vad sa dom? Och vad sa Ulrik? Jaja, han kommer nog ut snart tänkte jag och satte mig och pratade med alla i släkten som undrade om hur det hade varit, hur jag haft det och så. Jag insåg knappt att min idol varit här hela dagen och att det hade kännts naturligt, som om han var min bror. Eller som min.. Nej det hade aldrig gått att varit hans flickvän. Men när jag tänkte efter på dagen som gått hade han inte allt för sällan tagit min hand i hans och gärna hållt en hand runt min midja. Nej, det var nog bara inbillning. Han skulle väl inte kunna älska ett fan som han bara träffat på ett par, okej typ 15, signeringar? Nej jag inbillade mig bara. Han hade någ bara.. Då kom han ut från glasdörrarna och jag behövde inte tänka mer på det. Det fanns mycket plats i soffan men han satte sig ändå väldigt nära mig. Nej, det gjorde han nog inte, det var bara inbillnig. Eller?