Del 27.
Ledsen för lång väntan!!
Sommarlovet gick och det mesta regnade bort. Just denna morgon låg jag i min säng, hemma nu. Vi hade helt enkelt tröttnat på sommarhuset och allt regn. Vi åkte hem till våran lägenhet i Linköping. Allt jag väntade på var Ulrik som skulle komma den 1:a. För att få träffa honom skulle jag säga att jag skulle sova hos Lina, som skulle åka bort samma natt till Spanien, så det var helt lugnt. Dagarna gick och jag gjorde inte så mycket. Tog en och annan springtur när mina fyra vita väggar i rummet vart för tråkiga. Oftast då med Ulrik i telefon. Så spenderade jag mycket av tiden, med Ulrik i telefon. Tills han skulle uppträda eller behövde sova en stund. Och vi tröttnade aldrig. Vi pratade och pratade, delade minnen, delade vad som hade hänt under dagen och så vidare. Jag märkte på Ulrik, och på mitt eget beteende att vi älskade varann mer än allt annat. Jag hade aldrig förut kunnat pratat i timtal i telefon med någon utan att det vart tråkigt efter ett tag. men det gick med Ulrik. Och när han sa att han behövde lägga på ett tag men att han skulle ringa upp efter ett tag kunde jag inte annat än vänta och vänta på att han skulle ringa tillbaka. Jag önskade alltid att vi kunde prata face2face istället för genom en varsin telefon i olika delar av landet men det var bättre än ingenting. Vi pratade när han reste, vilket han gjorde ofta, och då kunde vi prata hela hans tågresa eller vad han nu åkte, och varje samtal avslutade jag med hur många dagar det var kvart tills vi skulle träffas. Nu ringde telefonen. Jag svarade bara hej, jag visste vem det var utan att kolla på displayen. "hej hjärtat!" sa Ulrik glatt "vart är du på väg den här gången då?" sa jag med ett skratt. "ehm... Jag vet inte riktigt..." sa han osäkert "haha, så du vet inte vart du ska spela ikväll eller?" sa jag och skrattade "nånstans i Dalarna är det i alla fall, haha" sa Ulrik. Jag nästan hörde hur han log. Och samtalet fortsatte. Efter ett tag hörde jag någon i bilen som sa "öh, Ulrik, lägg på nu, vi är framme om en timme och vi kanske ska gå igenom programmet för idag?" rösten lär irriterad. Så länge hade vi väl inte pratat? Ulrik ursäktade sig till mig och sa att dom snart var framme och jag sa "älskar dig, lycka till ikväll, bara 8 dagar kvar nu!" "haha, ja. Älskar dig!" när vi la på såg jag att vi pratat i nästan en timme.
Jag gjorde mig en sen lunch. Jag var ensam hemma och när jag pratade med Ulrik tappade jag både tid och rum. Klockan var redan närmare tre, men vad spelade det för roll egentligen. Jag satte mig i vardagsrummet och satte på tv:n. Jag la mobilen på bordet, ut i fall han skulle ringa. Jag kollade på nåt skit som gick på tv och var allmänt slapp. Det var bara 8 dagar kvar nu. En vecka och en dag kvar tills jag skulle få träffa Ulrik. Jag började tänka lite. Han sa att han bokade om en Stockholms resa... Han hade ingen spelning i Stockholm då väl? Aja, han skulle väl på möten eller nåt här uppe. Jag funderade inte mer på det utan gick och tog en dusch. Jag tog med mobilen och jag skulle höra om den ringde. Det gjorde den inte. Jag var klar och gick ut och kollade mobilen. Ett sms från honom, med texten "nu går jag upp på scen, tänker på dig, och älskar dig <3" åh herre.. Men det kom för 10 minuter sen så jag vågade inte svara, han kanske stod på scen och så vibrerade det till i fickan, nej, det fick vänta.
Jag tog fram min dator och kollade feeden på facebook, verkligen ingenting roligt som hände i världen. Men så hade Ulrik skrivit ett inlägg, "Snart dags, ses vi? =) " åh vad härligt. Om jag sett det när jag stått där och väntat hade jag blivit överlycklig, som om han skrev det till mig. Jag satt i mitt rum när jag hörde att dörren gick upp. Mamma var hemma. Jag la ifrån mig allt då hon ropade på mig. Hon hade handlat och ville ha hjälp med kassarna.
Del 26.
Att komma hem till ett par överbeskyddande föräldrar man inte haft kontakt med på en vecka var ingen fröjd. Efter nån timme vid köksbordet diskuterandes om vad som kunde ha hänt, vad som hade hänt osv. osv. kom det fram att dom faktiskt haft kontakt med Ulriks pappa under min vecka där. Så så farligt hade det väl ändå inte varit? Vi vart kompisar igen och bestämde oss för att det inte skulle hända igen, att jag åkte iväg själv. Men jag visste redan då att jag skulle sakna Ulrik för mycket, och att jag förmodligen skulle bryta löftet. Men just nu, i det här ögonblicket var det bara att hålla med. Men på mammas röst lät det nästan som att jag aldrig skulle få träffa Ulrik igen... Jag gick in på mitt rum och tog upp mobilen som låg på laddning. Jag la mig på sängen och började tänka på Ulrik. Jag hade åkt tåg hela dagen kändes det som, och jag var rätt trött. Jag låg där i min rätt så obekväma säng i vårat sommarhus och tänkte på Ulrik, som var exakt 272 km bort. 272 kilometer är långt, väldigt långt. Efter en stund somnade jag, otroligt nog klockan var ju kanske.. 9?
Jag vaknade med ett ryck av att min telefon ringde. En bild på Ulrik lös på displayen. Jag såg att klockan var 12 och svarade "hej älskling" "åh hej Emma! Gud vad jag saknar dig.." inombords dog jag av hans charm men jag sa bara "jag saknar dig också!" "men Gud, väckte jag dig nu?" sa Ulrik åh jag dog igen "nejdå... Eller jo lite kanske haha" "åh förlåt gumman! Jag kunde inte sova utan dig här, så jag tänkte bara höra om du kunde somna, och så väckte jag dig istället" åh herregud, så omtänksam... "men det är lugnt hjärtat, jag var bara trött efter allt tåg-åkande!" "ja, på tal om tåg, innan jag glömmer att säga det, jag bokade om nästa resa till Stockholm, till två dagar tidigare, så stannar jag till i Linköping! Jag kommer dit 1 Augusti!" jag hörde hur glad han lät, men jag kunde inte släppa det mamma och pappa sagt tidigare idag, om att jag knappt skulle få se honom igen... "åh Gud vad kul! Det är ju bara... Två veckor kvar!" jag skulle få träffa Ulrik, mitt livs kärlek om bara två veckor! "ja! Åh saknar dig redan och jag ska stå ut i två veckor! Haha. Ja men godnatt då, och förlåt för att jag väckte dig.." "det är lugnt, godnatt, älskar dig!" vi la på och jag tänkte ännu mer. Herregud vad jag älskade honom...
Bilder från Eskilstuna och Gröna Lund!
Hej! Inte vart så bra uppdatering på sistone, varit och sett Ulrik två dagar i rad och övernattat hos kompisar och ville inte vara osocial och sitta vid en dator hela dan! Men här är mina bilder från Eskilstuna och Gröna Lund, var någon av er där? :) Personligen tycker jag bilderna från Grönalund blev bättre, kan bero på lamporna i olika färger i bakrunden! :)
Som vanligt, så är det mina bilder och jag vill inte att ni lånar dom utan att fråga! :)
Del 25.
Dag sju.
Kvällen igår hade varit fantastik. När vi kom hem satt vi och pratade ett tag och gick sen och la oss. Ulrik hade lagt sig bakom mig och hållt om mig. Precis som på film. Men nu var den här härliga veckan hos Ulrik slut. Idag skulle jag hem. Hem till mina föräldrar som nog inte var dom gladaste. Men desto gladare var jag. Jag hade haft en underbar vecka med Ulrik. Men så fort den hade gått. Ulrik låg bakom mig när jag vaknade och jag kände hans andetag i nacken. Underbart. Tåget gick inte förrän om några timmar. Men jahatten inte packat än. Men å andra sidan hade jag inte så mycket med mig, så jag beslöt mig för att ligga kvar i sängen och njuta av dom sista minutrarna i Göteborg och vid Ulriks sida. Jag hörde på hans andetag som blev snabbare och inte lika djupa att han snart skulle vakna. Jag vände på mig och granskade hans sovande ansikte en sista gång. Och så vaknade han. Han öppnade sakta ögonen och kollade på mig och hans ansikte sken upp i ett stort leende. Jag blev glad av att se honom glad. Jag kände värme inom mig. Allt var så fint och underbart. Men den fins stunden avbröts av någon somknackade på Ulriks dörr. "är ni vakna?" frågade någon som lät som kjell, Ulriks pappa. "ja, vi ska klä på oss sen kommer vi..." sa Ulrik med en suck. Jag log mot honom och gick upp ur sängen. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och packade ner minà kläder i min lillaväska. Nu hade jag allt. Ulrik satt påsängen och väntade på att jag skulle bli klar. Han hade ett par svarta byxor och sin färgglada skorta. Och såklart en gubbkeps. Idag en svart. Vi gick ut i köket och tog lite att äta innan vi skulle iväg. Vi hoppade in i bilen och åkte motGöteborg och stationen. Vi hade åkte i alla fall tre gånger från Göteborg och till kullavik, men aldrig har det kännts så nära. Vi bara kollade på varandra under resan, ingen av oss förstod riktigt att vi faktiskt skulle skiljas åt nu, utan vetskapen om när nästa gång vi skulle ses var. Men Ulrik följde med mig till tåget. Vi tog ett fint farväl. Vi stod mitt på stationen och kysste varann. Och åter igen glömdes tid och rum. Ingen brydde sig om någon såg oss, eller för den delen kände igen oss. Och så var han borta. Allt gick så fort. Nyss låg jag bredvid Ulrik i hans säng hemma i kullavik. Men hemma var inte där längre. Hemma var hemma hos mins föräldrar I Linköping. Det var dit jag skulle nu och inte stället jag kalla för mitt hem i en veckas tid. Jag skulle till mitt riktiga hem och möta mina riktiga föräldrar, inteUlriks föräldrar. Det var så sjukt allt ihopa. Jag skickade ett sms till honom. "jag saknar dig redan, älskar Dig mest <3" och det dröjde inte länge innan jag fick ett svar "jag också, love <3" jag vart än en gång varm i hela kroppen. Jag svarade med att vi måste ses innan skolan börjar igen och frågade om han kommer till linköping någonting. Men han skulle bara till Stockholm. Jag frågade när, för jag visste att mamma och pappa skulle låta mig åka dit, det var bara två timmar bort, och jag var 17 nu. Tåget åkte i full hastighet genom landet och jag kom bara längre och längre bort från Ulrik. Och jag saknade honom bara mer och mer. Saknade hans kramar. Hans kyssar. Hans leende. Hela honom.
