UlrikNovell

Kvällen igår hade varit fantastik. När vi kom hem satt vi och pratade ett tag och gick sen och la oss. Ulrik hade lagt sig bakom mig och hållt om mig. Precis som på film. Men nu var den här härliga veckan hos Ulrik slut. Idag skulle jag hem. Hem till mina föräldrar som nog inte var dom gladaste. Men desto gladare var jag. Jag hade haft en underbar vecka med Ulrik. Men så fort den hade gått. Ulrik låg bakom mig när jag vaknade och jag kände hans andetag i nacken. Underbart. Tåget gick inte förrän om några timmar. Men jahatten inte packat än. Men å andra sidan hade jag inte så mycket med mig, så jag beslöt mig för att ligga kvar i sängen och njuta av dom sista minutrarna i Göteborg och vid Ulriks sida. Jag hörde på hans andetag som blev snabbare och inte lika djupa att han snart skulle vakna. Jag vände på mig och granskade hans sovande ansikte en sista gång. Och så vaknade han. Han öppnade sakta ögonen och kollade på mig och hans ansikte sken upp i ett stort leende. Jag blev glad av att se honom glad. Jag kände värme inom mig. Allt var så fint och underbart. Men den fins stunden avbröts av någon somknackade på Ulriks dörr. "är ni vakna?" frågade någon som lät som kjell, Ulriks pappa. "ja, vi ska klä på oss sen kommer vi..." sa Ulrik med en suck. Jag log mot honom och gick upp ur sängen. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och packade ner minà kläder i min lillaväska. Nu hade jag allt. Ulrik satt påsängen och väntade på att jag skulle bli klar. Han hade ett par svarta byxor och sin färgglada skorta. Och såklart en gubbkeps. Idag en svart. Vi gick ut i köket och tog lite att äta innan vi skulle iväg. Vi hoppade in i bilen och åkte motGöteborg och stationen. Vi hade åkte i alla fall tre gånger från Göteborg och till kullavik, men aldrig har det kännts så nära. Vi bara kollade på varandra under resan, ingen av oss förstod riktigt att vi faktiskt skulle skiljas åt nu, utan vetskapen om när nästa gång vi skulle ses var. Men Ulrik följde med mig till tåget. Vi tog ett fint farväl. Vi stod mitt på stationen och kysste varann. Och åter igen glömdes tid och rum. Ingen brydde sig om någon såg oss, eller för den delen kände igen oss. Och så var han borta. Allt gick så fort. Nyss låg jag bredvid Ulrik i hans säng hemma i kullavik. Men hemma var inte där längre. Hemma var hemma hos mins föräldrar I Linköping. Det var dit jag skulle nu och inte stället jag kalla för mitt hem i en veckas tid. Jag skulle till mitt riktiga hem och möta mina riktiga föräldrar, inteUlriks föräldrar. Det var så sjukt allt ihopa. Jag skickade ett sms till honom. "jag saknar dig redan, älskar Dig mest <3" och det dröjde inte länge innan jag fick ett svar "jag också, love <3" jag vart än en gång varm i hela kroppen. Jag svarade med att vi måste ses innan skolan börjar igen och frågade om han kommer till linköping någonting. Men han skulle bara till Stockholm. Jag frågade när, för jag visste att mamma och pappa skulle låta mig åka dit, det var bara två timmar bort, och jag var 17 nu. Tåget åkte i full hastighet genom landet och jag kom bara längre och längre bort från Ulrik. Och jag saknade honom bara mer och mer. Saknade hans kramar. Hans kyssar. Hans leende. Hela honom.