UlrikNovell

---

På kvällen träffade vi ett par kompisar till Ulrik. Jag vart ändå lite farcinerad över att ingen antydde något till att det var coolt eller nåt att vara kompis med Ulrik. Det var bara som vanliga kompisar som hängde med varandra. Men det kändes inte konstigt för mig heller längre. Och vad hade dom varit för kompisar om dom inte tog Ulrik för den han är? Vi satt i en mysig liten park i närheten av Ulriks hus och pratade, tog det lungt. Inget speciellet hände föräns...

Jag vaknade på morgonen och Ulrik satt på sängen. Vi hade varit vakna halva natten så klockan var nog mycket nu. Ulriks pappa hade åkt iväg tidigt imorse, innan vi gått och lagt oss och hans brorsor var hos hans mamma. Huset för oss själva en dag till. Vi kunde inte gå ut tillsammans. Ulrik kunde inte gå ut. Jag kom inte långt innan någon försökte slå ner mig. Vi var helt isolerade och kunde knappt dra upp rullgardinerna innan någon såg oss. Hade vi inte varit ute den där kvällen hade det inte blivit så här. Men trots det ville jag inget annat än att vara kvar här med Ulrik. Jag mötte Ulriks blick och försökte le. Han såg besviken ut. "Förlåt mig." sa jag. Svaret kom snabbt som attan "det är väl snarare jag som ska förlåta, jag skulle aldrig kommit på din födelse..." han dämpade sig. Jag kände gråten komma. Han ångrade sig. Han ångrade att han ens kom till min födelsedag. Det var snart två veckor sen och han ville inte ha mig här i hans säng. Han ville inte att jag skulle vara här. Han såg att nästan grät men trots det gjorde han inget. Varför gör han inget? Jag gick tyst upp ur sängen och klädde på mig. "Jag kommer snart" sa jag men hade just nu inte en tanke på att komma tillbaka. Jag satte slarvigt på mig mina skor och gick ut. Det stod ingen jobbig fotograf utanför dörren i alla fall. Jag gick utan att veta vart jag skulle. Jag gick och gick och jag kände inte ens att jag grät. Jag gick förbi parken vi var i i förrgår. Parken som förstöde allt.