UlrikNovell

Jag puttade lite lätt på honom och han tog bort sina läppar från mina. "förlåt, men det går inte" han såg lite besviken ut, men ändå undrande. Han satte sig på stenen och jag satte mig bredvid honom. Vi satt där tysta ett tag. Tänkte så det knakade. Efter ett tag frågade jag "vet du hur våra föräldrar känner varandra?" jag såg hur andan hick ur honom och han satt och bara glodde rakt ut i skogen. Han sa ingenting på ett tag men jag ville inte pressa honom utan la hbara min arm runt honom. Han svalde och andades in. Började berätta. Jag kände tårarna som kom. Glädjetårar först då han berättade att han hade sett mig på Facebook och i princip kollat igenom alla bilder på mig. Hur han bara genom en datorskärm blivit kär. Men glädjetårarna upphörde då han fortsatte att berätta om hur hans föräldrar nästan tvingat honom bort från mig. Hur dom, precis som mina föräldrar fast tvärt imot, hade berättat för honom om och om igen att jag bara var ett fan. Bara ett fan som var kär i kändisen Ulrik. Berättat för honom att ni aldrig hade träffats på riktigt. Det här var ett år sen. Ett år hade gått sen han för första gången såg min på Facebook, ett år sen han kollade igenom min profil. Då hade inte sett honom live än för ett år den, men han föll ändå. Första gången jag såg honom live var 5 juli, på allsång på Skansen. Jag hade varit där tidigt, väldigt tidigt och faktiskt sett honom i parken. Sett honom bli fotograferad av olika tidningar och intervjuad. Jag hade med ett par kompisar försökt följa efter honom så diskret vi kunde. Det började han nu berätta om. Han hade sett oss hela tiden. Men han hade framför allt sett mig. Tänk när vi gömde oss där i buskarna och han kollade på oss, han såg, kollade på mig. Han var kär i mig. Han fortsatte berätta och hans föräldrar hade övertygat honom om att han inte fick vara kär i ett fan. Han fick inte svara på mina fåniga frågor i hans logg, han fick inte gå in på min Facebook. Men det hade han då gjort ändå, han hade följt mitt liv på Facebook utan att gilla, kommentera eller lägg till mig som vän. Hans föräldrar hade blivit oroliga och även dom kollat igenom min profil för att ta kontakt med mina föräldrar. Framför allt Ulriks pappa hade gjort det. Han berättade allt för mig och jag bara satt och lyssnade utan att säga ett ord. Jag höll om honom och bara lyssnade. Till sist sa han "när jag fick veta att du fyllde år och jag bestämde mig för att komma hit hade mamma och pappa enats om att jag var beredd att satsa, typ. Jag hade berättat för dom efter varje spelning du varit på om vad du sagt, vad du gjort och vad jag sagt, hur du hade reagerat och ja.. Allt!" jag tänkte lite "men mina föräldrar höll inte riktigt med?" det vart tyst. "nej, dom tyckte inte alls om idena att jag skulle komma. Men jag ville få det att se ut som om jag var presenten..." glädjetårar igen. Han fick inte komma, men kom för att han var kär. Kär på riktigt. Men ett litet hat växte också mot mamma och pappa. Som hållit allt det här hemligt, som hållit allt det här borta från mig. Och jag hade inte märkt något. Inte någonting alls.