UlrikNovell

Dagen på Liseberg var fantastik. Vi åkte faktiskt inte så mycket. Vi åt glass, skrattade, åkte dom lugna grejerna, till och med sagohuset! Jag mådde inte så bra och ville inte åka dom hektiska och snabba grejerna. Men det gjorde ingenting, vi mös. Det var bara ett par tjejr, kanske fem sex stycken som faktiskt frågade Ulrik om nåt, men dom flesta bara glodde på oss. När någon stannade oss och ville ta ett kort med Ulrik erbjöd jag mig att ta kortet på dom. Jag ville då inte vara med på bild haha! Vi spelade på Marabouhjulet, och gissa vad, vi vann! Ulrik erbjöd sig att bära den. Så söt han var. Klockan började bli mycket och vi började gå mot utgången. Men hade inte bråttom, hittade vi nåt roligt stannade vi. Vi åkte Kaninturen och jag kunde inte måtstå att ta ett klassiskt "puss-kort" när vi åkte. "Vänd huvet bort så man inte ser att det är du" sa jag till Ulrik "Jag tänkte lägga upp det på facebook, vill inte att nån ska misstänka nåt haha!" Han förstod och log bara mot mig och gjorde som jag bad honom. Man såg mig lite halft och Ulriks bakhuvud. Man kände inte igen honom iallafall. Ingen gubbkeps och bara vanligt blondt hår. Jag la ner telefonen och åkte vidare och kollade på dom små lisebergskaninerna som stod uppradade runt åkturen. Och så var vi framme. När vi gick av sa killen som kollade åkbanden att parken snart stängde. Var klockan så mycket redan? Vi tog våran stora chokladvinst och gick mot utgången. Parken var tom. Vi gick ensama hand i hand genom parken och såg bara ett fåtal människor. "tänk om vi blir fast har haha!" Sa jag till Ulrik "Nej tror du dom stänger in oss?" Sa Ulrik och han lät lite orolig "Haha nej det tror jag inte dom gör!" Sa jag. Han sa ingenting. Men jag kände att han ökade farten lite. "Men ta det lugnt det är klart att dom inte stänger, själva parken stänger om en kvart, det är alla attraktioner som stänger innan så alla ska hinna ut" Sa jag och försökte lugna honom lite. Vi kom till Utgången där personalen höll på att stänga men glada och trevliga sa dom hejdå till oss. Vi ställde oss och väntade på en spårvagn och som vanligt: några tjejer kände igen oss. Ingen hann komma fram innan spårvagnen kom och tjejerna gick på först. Dom satte sig rätt långt fram och när Ulrik gick på före mig och blev fångad på bild. Han vinkade till tjejerna och sa hej men gick förbi. Men dom sa ingneting. Varför sa dom inget? Men så tänkte jag tillbaka, det hade jag nog inte heller vågat om jag sett Ulrik på spårvagnen. Jag gick förbi tjejerna och satte mig brevid Ulrik. Längst bak satte han sig. Vi åkte under tystnad och jag lutade mig på Ulriks axel. Jag kände hur trött jag var och var nära på  att somna. Och det gjorde jag