UlrikNovell

Jag köpte tidningen på ica, sa han och gav mig aftonbladet. "jaha?" sa jag. "kolla nöjesdelen ska du få se". Jag letade mig fram tll nöjesdelen i tidningen och rubriken löd "Munthers hemliga flickvän" Jag läste artikeln vilket inte ett ord var sant i. Vi hade visst varit ihop i flera månader, jag var gravid och jag bodde hos Ulrik. Det var en dålig bild som visade mig och Ulrik sittandes brevid varandra i parken kvällen innan. "från och med nu får vi inte gå tillsammans något mer. Jag pratade med "teamet" på vägen hem och dom ville att du skulle åka hem, men det vägrar jag, du stannar en vecka men du får inte gå ut samtidigt som jag. Och inga kyssar offentligt. Inte ens hålla handen. Jag förstår om du vill åka hem och det är okej för mig, det är bara att vi bokar ett tåg tills imorgon." Oj, allt på en gång. "Föör det första vill jag bara säga att så länge du och jag vet att det som står där inte är sant klarar vi alt. Och jag vill inte åka hem, inte för alla pengar i världen skulle jag lämna dig. Det här klarar vi" sa jag och jag såg hur glad han blev. Jag blev också glad, bara av att se honom glad. Vi satt vid köksbordet och läste i tidningen och efter ett tag kunde vi till och med skratta åt det. Inget som stod där var sant, bara det att vi var ett par, men det skulle ingen få veta.

Blixtrarna från allas kameror lös upp hela parken, och det ända jag kunde tänka på vardels hur underbar Ulrik var. Men även hur alla som uppgav sig som Ulriks kompisar "svikit" honom genom att inte vara hans riktiga kompisar utan att även dom tog kort på oss där vi stod mitt i parken och höll om varandra. Ulrik viskade i mitt öra att vi skulle gå hem och hand i hand gick vi. Tårarna jag fällt för bara en halvtimme sen var som botblåsta. Ulrik var den som hittade mig och det var inte jag som kom tillbaka till honom. Men reporten. Det lilla problemet fanns kvar. Reporten som spelat in vårat samtal utanför ica. Eftersom jag inte hittade så visste jag inte vart vi var, men jag kände inte igen området alls. Men där vi gick och pratade på Kullaviks små gator ovetande om vad som fanns bakom den lilla skogen kom vi snart fram till en sjö. eller kanske havet. Vatten var det i alla fall. Solen började gå ner. Det var så fint vi vattner. Jag kollade på Ulrik och han sa ingenting, bara log. Han släppte mig hand och gick åt höger. "kom" sa han och började gå in i skogen. "vart ska vi nu då?" sa jag och skrattade. "det får du se!" Vi givk en bit in i skogen och jag förstod inte hur han visste vart han skulle eftersom allt i skogen såg exakt likadant ut. Jag var ingen skogsmulle jag inte! Helt plötsligt var vi framme på en klippa med vattnet några meter nedanför. "här kommer ingen se oss" sa ulrik och tod min hand. Vi satte oss och bara kollade ut över vattnet. Det var så undrebart fint. Här kunde jag sitta i timmar, brevid Ulrik.