UlrikNovell

Jag gick och gick, grät och grät. Jag kom fram till en ica och gick in för att köpa något att äta. Jag måste varit ute ett tag nu.. När jag gick innanför dörrarna kom jag på att jag glömt min jacka hos Ulrik. Fan också. Jag hade inga pengar i byxorna, som var Ulriks. Jag letade igenom fickorna och allt jag hittade var en liten ihopskynklad lapp. Jag vek upp den och på lappen stod den Emma i ett hjärta. Nej, det var inte sant. Jag satte mig på en bänk utanför ica och började gråta, igen. Jag kollade på lappen och såg texten rinna ut av mina tårar. Så kom en man i 40-års åldern och satte sig på bänken "hur är det?" frågade han mig. Vi pratade helt normalt, eller jag försökte mellan tårarna. När jag såg vad han höll i sin hand kände jag hur det brann till i mig. Han splade in allt vi sagt. Jag skrek åt honom. Men jag kommer inte ihåg vad, något med att han kunde dra åt helvete och sen gick jag där ifrån. Nej sprang där ifrån. Vad skulle det nu stå i tidningarna? Förbannade journalister... Jag möttes av ett par kamerablixtrar men det struntade jag i. Jag skulle bort, bort från Ulrik och bort från allt. Men hur? Jag hittade inte här? Och när jag tänkte efter hittade jag inte ens tillbaka till Ulrik.

Att han skulle säga så. Att han skulle ångra sig. Nu var jag här, vilse i Kullavik. Jag kom på något mystiskt sätt tillbaka till parken igen. Parken som nu var full med ungdomar. Jag beslutade mig för att det inte kunde  bli värre och gick fram till dom. "hej" sa jag lite osäkert och satte mig brevid dom. Ingen sa något men de såg ut som att de såg ett spöke. Var det så illa?

Jag frågade vad det var. Men ingen svarade. Det var inte heller mig dom glodde på, utan bakom mig stod han. Ulrik stod bakom mig och det var inte långt ifrån tårar. Jag ställde mig om och kramade honom. Stunden var perfekt. Men så började alla ta upp sina telefoner. Blixtrar från kameror lös upp parken, men Ulrik släppte inte taget. Han kysste mig, och jag kysste honom. Vi stod i parken och njöt. Trots den samlade skaran människor. Och trots vårat lilla "avtal"

Trots att vi blivit "påkommna" med att vi var ett par gick jag och Ulrik iväg för att köpa det som saknades till frukosten. Då såg vi tidningarna som hängde på utsidan av affären.

"Flickidolen Ulrik Munther med flickvän."

Ulrik bad mig att gå hem för att inte synas tillsammans, och han sa även att det bara skulle vara några dagar, sen skulle alla glömt det. Jag litade på Ulrik och gick snällt hem. Jag satt vi köksbordet och väntade och hade tagit fram det mesta till frukosten. När han kom såg han helt förskräckt ut. "vad är det?" sa ajg och reste mig upp för att krama om honom.