Del 28.
Så kom dagen. Dagen Ulrik kom till mig. Jag hade bett honom att gå av tåget och gå mot centrum. Men mina planer var att överraska honom vid tåget. Jag klädde på mig och tänke på Ulrik. Sen gick jag ner mot tåget. På perrongen stod jag bakom någon slags pelare och såg Ulrik gå av tåget. Han hade två väskor med sig och han gick mot mig och dörrarna bakom. När han kom tillräckligt nära hoppade jag fram och kastade mig i hans famn. Han släppte sina väskor och kramade mig. Hårt men ändå omsorgsfullt. Jag ville bara pausa den här stunden och aldrig låta honom gå. Jag följde honom till hotellet och jag svävade högt ovanför molnen. Att man kunde sakna en människa så mycket. Vi gick längst gatorna i min hemstad, gatorna jag gått så många gånger och kom fram till hotellet. Ulrik gick fram till disken och checkade in på sitt redan bokade rum. "i vilket namn?" frågade hon i kassan och jag såg hur ulrik kollade sig runt i lobbyn och sa dämpat "Munther" "med th?" frågade tjejen glatt. Ulrik nickade och fick sin nyckel. Han tog sina väskor och vi gick in i hissen. Där vi förövrigt hann avnjuta en kyss innan vi var framme på den tredje våningen. Han tog sin röda väska och gitarren och gick längst korridoren. Jag gick bakom och tänkte på det som intäffade för ett år sedan. Då jag föll för Ulrik. Videon till Alburn road. Jag fick musiken i huvudet och när vi kom in på hotelrummet och jag såg honom sätta sig på sängen precis som i viden kunde jag inte låta bli att ta upp hans gitarr och spela den för mig. "jag har saknat dig så mycket, och det jag kom på att jag saknade enormt mycket var att höra dig sjunga. Snälla kan du spela Alburn Road för mig?" Han tog sin gitarr, stämde den lite snabbt och började spela. När han öppnade munnen och böjade sjunga fick jag rysningar över hela kroppen. Så han log mot mig. Han satt och sjöng bara till mig. Jag vart som förtrollad i en annan värld för ett tag och näär han var klar och la ifrån sig gitarren kunde jag inte göra annat än att kyssa honom. Han höll om mig och vi kysstes, länge. Vi satt och pratade ett tag innan Ulrik sa att han började bli hungrig. Jag kollade på klockan och insåg att jag också borde vara det, men jag var uppslukad av det vi pratade om och av Ulrik att jag inte kände det.
Dagarna jag hade med Ulrik var räknade. Och nu stod jag här ensam på perrången och såg hans tåg åka mot stockholm. Där han i morgon skulle åka till Japan. Jag gick hem och grät. Grät och grät i flera timmar. Mamma kom in och jag avslöjade att jag faktiskt träffat Ulrik dom senaste dagarna. Hon vart inte ens sur, hon tröstade mig och kramade om mig länge, så länge så jag hann lugna ner mig lite och kunde prata ut.
Efter Japan träffade jag aldrig Ulrik igen. Jag insåg att mina försöka att vara ihop med en flick-idol var förgäves. Jag tog beslutet bara någon dag efter att han kom hem från Japan. Det var över nu. Jag grät i flera dagar och var ett riktigt nerv-vrak, och jag såg på Ulrik att han inte var på topp han heller. Vi sa till och med upp kontakten. Men jjag hade kvar hans nummer i min telefon, bara för att. Men nu när ett och ett halvt år gått utan att jag så mycket som sett honom på en konsert tog jag bort det med. Sommaren med Ulrik hade vart fantasktik. Men som man säger, People change, memories don't, jag skulle alltid ha Ulrik med mig inombords.
