Kapitel 4 Del 2/2 - En månad tidigare, Ulriks perspektiv
Japp! Andra delen av 4:de kapitlet! :) Jag vill inte vara tråkig, men det skulle vara kul att få minst 8 kommentarer här innan nästa kapitel, med era ideer mm! :')
Jag vaknade onödigt tidigt enligt mig, tur att jag var kille så att jag inte behövde gå upp ännu tidigare för att sminka mig och hålla på! Jag drog på mig mina svarta jeans, svarta kängor, rutig skjorta, svart jacka och en grå gubbkeps, eller Ulrikkeps som tjejerna kallade det. Jag gjorde en macka som jag la i min röda nike väska tillsammans med mina hörlurar och en annan sjorta. Tåget mot Linköpig skulle gå kvart i 8, onödigt tidigt eftersom konserten började klockan 8 ikväll, men det var värt det, det skulle bli så kul att stå på scenen igen efter en veckas julledigt. Hoppas bara Richard, Calle, Adam och Johan tyckte detsamma, jag förstår om dom hellre hade varit hemma med familjen två dagar innan nyårsafton, men jag vägrade, det räckte att vara hemma och gulla med familjen envecka, det var ju sjunga som jag älskade mest!
När jag satt på tåget drog jag på mig luvan, orkade inte ställa upp på autografer och bilder så här tidigt på morgonen... Min plats var bredvid tre tjejer, alla fnittrade och skrattde högt hela tågresan, hur orkade dom? Bara dom inte såg att det var jag, för då skulle hela tåget få reda på det, jag hörde mitt namn hela tiden, och jag antog att dom skulle på konserten. Jag satt för mig själv, lyssnade på musik och höll på med telefonen och försökte inte bli upptäckt, det var precis så att batteriet i iPhonen räckte hela tågresan, sjukt hur dålig batteritiden var! När jag gick av tåget hade jag ingen aning om vart jag skulle, men tjejerna jag suttit med på tåget mötte upp sina kompisar och jag försökte diskret följa efter kompisgänget.
När vi hade gått ett tag satte dom sig ner utanför två stora poratar, jag var fortfarande ganska långt efter, så dom såg mig nog inte, men jag antog att jag skulle in här.
Åh att tejerna alltid ska sätta sig och luta sig mot dörren! När jag gick fram till dom såg jag något speciellt i en av tjejerna, det var henna jag hade små gluttat på på tåget, hon som satt mitt imot mig... Jag sa bara ett normalt hej, kom inte på något bättre att säga och tjejen mitt imot sken upp som en sol
- HEJ ULRIK! fick jag till svar.. Vad skulle jag göra nu? Jag försökte vara artig och sa
- Skulle jag kunna få komma in?
Tjejerna reste sig upp under tystnad, förmodligen det pinsammaste dom varit med om. Men det var det för mig också. Jag gick in och innan jag stängde dörren vände jag mig om
- Vill ni inte komma in och värma er?
Tjejerna lös upp som 5 solar men sa inget, utan gick bara in. Tjejen mitt imot gick sist och fick ur sig ett lågt tack, det här var väl inte så pinsamt, eller? Åh vad jag skämmer bort mig hela tiden!
När tjejerna hängde av sig fortfasse jag in i sökander efter Johan, Richard, Calle eller Adam, och jag fick hänvisningar av personalen vart jag skulle. Jag hittade dom i ett fikarum och dom satt och drack kaffe
-Finns det nåt till mig eller? Sa jag och satte mig på den lediga stolen vid det runda bordet, satte på mig gubbkepsen som låg i väskan bakochfram och tog av mig jackan.
- Såklart, am sparar väl alltid till stjärnan sa Calle och log busigt.
- Vad har ni gjort med det? Sa jag, det var nåt vi roade oss med innan koserter, till den som kam sist, vilket oftast var jag själv.
- Inget den här gången faktiskt. Sa Adam
- Bra, för jag är extremt kaffe sugen!
Det var inget fel på kaffet, men det hade svalnat en aning. Vi satt och snackade i ungefär en halvtimme, tills jag behövde gå på toa. När jag kom ut såg jag tre vakter som stod och pratade med tjejerna, och det var bara tjejen mitt imot som vågade säga imot. Jag smög in, knackade vakten på axeln och sa
- Jo, det var jag som släppte in dom.
Vakterna ursäktade sig först mot tjejerna och sen till mig och tjejen mitt miot log mot mig och sa
- Åh tack Ulrik. och log, väldigt, väldigt fint mot mig.
Hon kollade djupt in i mina ögon och jag i hennes, vilka underbart vackra ögon!
Jag gick tillbaka till killarna och vi kanske satt där och bara chillade i en timme, värmde upp rösten lite, och precis innan vi skulle ut och repa hörde vi ljudkillen, Niklas, ropa på vakter. Vad hände nu?
När vi gick in i lokalen med två vakter efter oss gick jag fram till Niklas, med vakterna hack i häl.
- Vad gör dom här tejerna här?!
- Jag släppte in dom...
- Varför då?
- Dom var utanför när jag kom, jag tänkte att dom lika gärna kunde vänta där inne?
- Jaha, men om du litar på dom antar jag att det är okej, nu repar vi!
Jag gick fram till tejerna och berättade att det var dags att repa och allihopa sken upp, speciellt tjejen mitt imot.... Jag hade tänkt skicka ut dom, jag har aldrig repat med publik förut, men med tjejen mitt imot tittandes på mig var det nog ingen fara, men jag var lite nervös, hon var så fantastiskt snygg, med hennes höga svarta jeans och hennes rutida skjorta. Hennes perfekt lockiga, ljusbruna hår som nådde henne till brösten, som dom också var fantaskriska. Hennes fina och perfekt sminkade ansikte ska vi inte prata om, hon visste precis hur mycket smink hon skulle ha för att inte bli översminkad. Hon hade fina stora blåa ögon som man kunde drunkna i.
Samtidigt som jag tänkte på tjejen mitt imot försökte jag konsentrera mig på sången och gitarr spelet. Vi fick ta om sticks ans stones och king of our days några gånger, och det var extremt pinsamt att jag inte kunde min egen låt galant. Tjejen mitt imot såg glad ut, men hennes kompisar tittade jag inte ens på. När vi var klara gick jag fram till dom igen, för att få se tjejen mitt imot en gång till, nu skulle jag få vänta ett par timmar.
Under konserten försökte jag hålla blicken borta från henne, men det var omöjligt. Hon kollade på mig, lika ofta som jag kollade på henne, och jag kände mig speciell. Hon skrek inte efter, eller innan varje låt, utan kollade bara på mig med ett sstor leende och en blik som sa: Tack för att du gör det här för oss. Med nöje hörru!
På signerinen efteråt mötte jag hennes varma blåa ögon i några härliga sekunder, och jag önskar att jag kunde gå där i från och följa efter henne, men hon skulle väl till tåget igen, och när hon gått skrev jag alla autografer så ort jag kunde, det fanns ingen som hon, jag ville bara här ifrån!
Ja, det här var då Ulriks syn på Linköping konserten :) Hoppas ni tyckte om att det vart lite Ulrik perspektiv också :D
Kapitel 4 Del 1/2 - En månad tidigare
Skriver kapitel 4 i två delar, ni märker ;)
Jag vaknade tidigt den här morgonen, några minuter innan klockan skulle ringa och berätta att klockan var halv 7. Just nu kändes det tungt, att behöva gå upp så här tidigt på helgen, men om några timmar skulle det vara helt värt det.
Jag tog på mig ett par svarta jeans, en rutig skjorta, mina röda converse och min skinnjacka och tog en macka på vägen till bussen. Jag skulle åka till Linköping för konsert och hann precis med tunnelbanan mot stockholm och Centralen, tåget mot Linköping gick klockan kvaart i 8 och jag jag var där bara några minuter innan. Jag tog upp min biljett för att kolla vart jag skulle, och när jag kom fram satt mina 2 kompisar och en okänd kille i en grupp om fyra. Jag hälsade och satte mig mitt emot mr. okänd som satt djupt försjunken i sin telefon och sin musik som man hörde basen från i hans hörlurar. Jag och mina kompisar pratade och skrattade hela tågresan, mestadels om konserten och Ulrik, och då och då kollade mr. okänd upp surt på oss, men vi vart inte tysta för det!
När vi var framme mötte några munther vi lärt känna på Ulriks sida upp oss och visade oss vägen till där konserten skulle vara, nu var klockan ungefär 10 men trots att det var sent för att vara oss var var först! Kankse efter fem minuters väntan kom en välkänd kille gående, med gitarr på ryggen och en röd nike väska! Vi trodde inte att det var sant när han stannade upp och sa hej och log sitt fina sneda leende mot oss. Vi satt där, alla 5 helt chockade, och jag bröt tystnaden
- Hej Ulrik! :DDDD (jag lovar att om jag inte hade haft öron hade mitt leende aldrig tagit slut)
- Skulle jag kunna få komma in?
Fan! Vi satt ju framför dörren! Snacka om pinsamt!
Alla 5 reste snällt på sig och han gick in. Innan han stängde dörren sa han,
- Vill ni inte komma in och värma er?
Ingen av oss sa något, utan följde bara med in. Jag gick sist och fick i alla fall ur mig ett tack.
Vi hängde av oss våra jackor och satte oss framme vid scenen, än var det inga vakter här, bara Ulrik, Richard, Calle, Adam och Johan, och Ulrik hade sagt till dom att vi fick vara här.
Vi satt där och pratade, var förstummade av att Ulrik himself släppt in oss! Och då kom vakterna, dom stora, biffiga vakterna
- Tejer! Hur kom ni in hit! Insläppet är ju klockan 7!
- Ulrik släppte in oss, fick jag ur mig, knappt så att det hördes
- Ja men eller hur! Sa den biffigaste och längsta av dom tre vakterna
- Jag lovar, det är sant. Sa jag och ställde mig upp, jag tyckte att jag såg någon utanför, där vi hade hängt av oss jackorna.
Det var Ulrik som kom från garderoben, han gick fram, löjudlöst och knackade vakten på axeln
- Jo, det var jag som släppte in dom. Sa Ulrik och skämdes lite, ha visste mycket väl att han inte fick göra så.
- Oj, förlåt tjejer, sa en av akterna, han Ulrik själv släppt in er får ni nog vara här.
- Åh, tack Ulrik! Sa jag, av någon andledning inte nervös längre, och jag kollade rakt in i hans fantastiska ögon, och han in i mina så jag trodde att jag skulle svimma.
Vakterna gick därifrån i skam, inte så kaxiga längre va? Vi satt och pratade när det kom in en snubbe med en mac, som ställde sig vid ljudbåset utan att kolla på oss. När han kopplat in datorn och var klar med allt vände han sig mot scenen och då såg han oss. Han ropade på vakter utan att säga ett ord till honom, och samtidigt klev Ulrik in i rummet, med två vakter efter sig. Ulrik och vakterna pratade med ljudsnubben och han ursäktade sig. Ulrik kom fram till oss, och berättade att han skulle repa. Vi fick alltså två konserter, jag klagar inte!
Vi ställde oss upp och lutade oss mot scenen. Ulrik kändes lite obekväm, han hade nog aldrig repat inför "publik" förut, och var väl kanske rädd att göra fel. Men det gjorde han inte.
Dom körde inte alla låtar, utan bara dom som inte riktigt satt, dom körde sticks and stones och king of our days många gånger, vilket inte gjorde mig nåt, det var mina favoriter!
Dom repade och repade och tillslut gick dom av scenen. Han kom fram till oss igen och sa
- Hej då, vi ses om några timmar, och log sådär snett som jag älskade
- Hejdå! Sa vi alla 5 i kör.
Ännu mer snack om Ulrik, och om hur coolt det var att vi var här!
Under konserter kolla Ulrik mycket på oss, och vi stod där, 5 tjejer på rad och bara storlog. Levde livet helt enkelt!
Som på alla Ulriks konserter var det signering efteråt, och än än gång kollade jag in i hans fantstiska grön bruna ögon, bara i några sekunder, men det kändes som en evighet. Vi båda log och än än gång fick jag nytta för mina öron, annars hade smilet inte haft något slut. Jag var lycklig, riktigt jäfla lycklig <3
Kapitel 3.
Jag hittade inte så bra i Stockholm, så jag försökte inte ens lista ut var jag befann mig när vi kom in i Ulriks hotelliknande lägenhet.
- Vad fint du bor!
- Tja, bor och bor, är väl här ne gång i månaden ungefär. Sa Ulrik och slängde av sig jackan på golvet.
Jag gjorde det samma i hopp om att min jacka skulle lukta Ulrik resten av mitt liv.
Han gick in och satte på TV:n och gav mig en x-box kontroll.
-VA? Jag kan inte spela TV spel! Sa jag, fast jag visste att jag iaf kunde lite
- Vilken tur, då kanske jag får vinna för första gången då! Sa Ulrik och log mot mig.
Jag satte mig bredvid honom i soffan och spelet startade, FIFA 10. Jag tror att jag hade spelat det nån gång, så grunderna kunda jag i alla fall.
Vi satt djupt konsentrerade i spelet och båda var riktiga vinnarskallar. Men jag förlorade ändå, för när det vart mål eller en kort paus tappade jag konsertationen på spelet och kollade på Ulrik. Han satt där i soffan, utan att tycka det här var minsta konstigt, medan jag ansträngde mig hur mycket som helst för att inte göra bort mig. Men jag vad smatidigt avslappnad, det var bara allmänt soft att vara här, och Ulrik kändes inte längre som en kändis, som omöjlig att få, utan som en vanlig kompis, även fast jag gillade honommer än så.
Vi spelade en match till, men sen sa jag att jag hade tröttnat, vilket jag hade. Vi satt och små kollade på tv:n, även fat jag mestadels kollade på Ulrik. Hans perfekta ansikte, hans rufsiga hår, och hans konsertration på TV:n.
Det var scrubs som trollbinde honom så, så det var inte bara nåt han sa.
Tänk er, här satt jag, Hanna Lundblad, bredvid killen som tidigare idag varit min största idol, och det kändes inte konstigt, vi var bara två kompisar som kollade på scrubs.
När det blev reklam vände jag blicken mot Ulrik igen, och ni et den där känslan man får, när den man kollar på redan kollar på en. Ja, så var det. Han kollade redan på mig med sina fina ögon och sitt fina leende som alltid vilade på hans läppar. Vi satt och bara kollade på varann ett tag, innan jag tog första, osäkra steget för att kyssa honom, han besvarade min kyss mjukt och nästan lika osäker som jag, och efter ett par långa härliga sekunder tog han sin stora varma hand först i nacken, och den flätade han in sina fingrar i mitt hår. Den andra hande hade han runt min midja och jag gjorde samma sak.
Efter ännu ett par härliga sekunder släppte vi båda taget, kollade på varandra och bara log.
Det här kapitlet blev ganska kort, men jag har bra ideer för nästa, och kapitlet efter det, så jag börjar skriva direkt! :) Hoppas ni gillar det jag lägger ner tid på, annars kan jag lika gärna sluta ;)
Kapitel 2.
Vi satt på tunnelbanan och bara pratade, när vi kom till slutstationen gick vi på igen och åkte åt andra hållet. när vi kom fram till Sandsborg sa Ulrik att han skulle gå av. Jag gav honom en kram och sa hejdå.
- Kan du inte föja med? Sa ulrik med sitt fina leende.
- Eh, visst! Sa jag, jag hade ändå inget för mig. Jag var lite nervös, eftersom jag var med Ulrik, men det kändes ändå naturligt på nåt sätt.
Han gick ganska fort, han var väl van att vara jagad av tejer, men jag lyckades hänga med bra ändå. Vi kom fram till ett lägenhets område och vi gick in i port 27, och två trappor upp stod det på brevlådan J. Åberg. Var det Johans lägenhet eller var det Johan som ägde den åt Ulrik? När vi stod utanför började han rota i sin röda Nike väska.
- Du är ju för sölig! Sa jag och kände på dörren, den var öppen.
- Åh, Johan är redan här! Sa ulrik och Johan mötte min blick
- Åh, hej Ulrik, och? Sa Johan
- Hanna, sa Ulrik, hon hade inget för sig så hon hängde på.
Jag skakade hand med Johan och presenterade mig fastän Ulrik redan gjort det åt mig, och gick in.
-Hanna, sa Ulrik, vi ska försöka skriva en låt, eller i alla fall en del av en, du behöver inte stanna om du vill, men du får jättegärna komma med tips!
- Jodå, jag kan stanna, spela på ni. Vad skulle jag säga, nej jag drar härifrån, som om det var tråkigt att bara sitta där och kolla på Ulrik hela kvällen. Jag kom på mig sälv i sammanhanget, jag satt i Johans lägenhet med honom och Ulrik och skulle ge dom tips på hur dom ska skriva Ulriks nästa hitlåt, det var ju sjukt!
Jag skickade iväg ett sms till mamma och sa att jag kommer hem sent, kanske till och med sover borta, och att hon inte behövde vara orolig. Eftersom mamma inte var bättre än så på att messa fick jag bara ett OK tillbaka, var hon orolig hade hon ringt upp.
Det lät bra, riktigt bra är dom spelade, dom hade nog redan grunden till låten klar, och jag satt där som helt förtrollad och bara njöt. Njöt av att jag av alla människor fick den här chansen, njöt av att titta på Ulrik, njöt av att lyssna på Ulrik.
Jag kom på mig själv igen, jag måste ju se urfånig ut! Här sitter jag och bara glor på Ulrik med ett stort leende på läpparna. Men sen insåg jag att jag inte kunde sluta le, och jag gav upp, jag bara satt där och log. Jag levde i en dröm.
När Ulrik kom och sa att dom hade spelat klart undrade jag vad jag skulle göra, skulle jag följa med Ulrik, vart han nu skulle, eller skulle jag åka hemåt? Men det löste Ulrik åt mig
- Johan, ska du med ut och äta med oss? Sa Ulrik och log mot mig.
- Nej tack, ska ut med min tjej, men gå ni två! Sa Johan, och jag hade en känsla av att dom hade bestämt att det skulle bli såhär innan Ulrik frågade.
- Okej, då går vi då! Sa Ulrik och tog mig i handen. Vi satte på oss våra vinter jackor och gick mot tunnelbanan.
- Så, hur gick det med låten? Det lät riktigt bra!
- Jo, det gick bra, den kan bli nåt. Sa Ulrik och tog min hand igen.
Vi småpratade och åkte in till stan med tunnelbanan.
-Vart vill du äta? Frågade Ulrik
- Oj, jag vet inte, vet inte du någon bra resturang?
- Jo, faktiskt, gillar du thai mat?
- Haha absolut! Sa jag, fast jag hade bara ätit det ett par gånger och gillade det väl inte speciellt mycket, men jag måste ju prova!
Vi gick nerför en gränd och det såg inte ut att vara ett lyxit ställe, och om jag varit här med mina kompisar hade vi aldrig gått in där, men om Ulrik visste vad det var var det säkert god mat.
När vi gick in såg det verkligen inte ut som på insidan! Det var riktigt fina möbler, snygg inredning och det gav en känsla av att det var lyxigt.
- Vad vill du ha? Frågade Ulrik
- Tja, jag vet inte, det finns så mycket att välja på! Vad ska du ta?
- Det vanliga, thai soppa! Prova den, den är riktigt god, sa Ulrik och log.
- Visst, beställer du då? Sa jag
- Självklart. Ta ett bord du.
Jag satte mig längst in i resturangen, vid ett rönster, med utsikt över stan, det var så fint i Stockholm kvällstid!
Ulrik kom och balanserade våran läsk på en bricka, och jag tror att det mesta av läsken hamnade på brickan, men vad gjorde väl det? Vi satt och pratade och kollade ut genom föstret, vi åt av soppan (som inte var särskilt god), och skrattade åt det mesta. Han var så fin när han skrattade, jag önskar att jag hade det på film för att kolla på¨när jag kände mig nere, men det var bra nog att se det live. När Ulrik gick på toa tog jag hans mobil och la in mitt nummer, just det! Jag fick slut på batteri på min telefon, jag tyckte att deet var otroligt lugn när det låg i fickan, det vibrerar alltid lite då och då, från facebook och twitter och alla dessa grejjer man har.
Ulrik kom tillbaka och frågade om vi skulle gå. Vi gick lite och bara pratade i fina Stockholm, hand i hand. När vi gick förbi eller mötte tjejer i min ålder stannade dom oss och ville ha autograf från Ulrik, men på ett snällt sätt sa han nej, men ställde upp på bild. Mig bitch-blickade dom bara.
-Vill du följa med till min lägenhet? Frågade Ulrik och log mot mig
-Visst kan jag det! Det skulle vara jättekul! Men jag skulle behöva hämta lite kläder hemma, du kan väl följa me? Sa jag och nickade mot tunnelbanan.
- Nej, inte tunnelbanan, sa Ulrik, jag ringer en taxi istället!
- Haha ja det blir bra, sa jag lite undrande. Han åkte ju tunnelbana när vi träffades...
Taxin kom efter några minuter, det var inte så mycket folk ute, och vi åkte hem till mig. Jag sprang in medan Ulrik satt kvar i taxin, tog min svarta skinnväska och packade ner det viktigaste och ett ombyte till imorgon. När jag sprang ner för trappan igen undrade mamma vad jag höll på med.
- Jag ska sova hos en kompis ikväll, sa jag
- När kommer du hem imorgon? Undrade mamma lite väl överbeskyddande
- Jag är 17, mamma, ta det lungt, jag kommer nog efter konserten imorgn, sa jag, jag ville vara med Ulrik hela dagen.
Jag kramade om mamma och sprang ut i taxin igen där Ulrik och en otålig chafför väntade
Vad tycker ni? Har mycket inspiration, så jag skriver nog nästa kapitel nu, så kommer det upp senare ikväll! :)
Kapitel 1.
Jag och ett par kompisar var på stan och shoppade, alla var jättetaggade på mellandagsrean, men allt jag tänkte på var att jag skulle se Ulrik imorgon. Jag skulle gå upp tidigt för att stå längst fram, och jag hade bestämt träff med några munthra kompisar som bodde på andra sidan Stockholm. Allt vi sa var att vi skulle ses framme vid scenen.
Vi gick in i massa affärer, men jag brydde mig inte om alla REA skyltar, utan hakade bara på för att inte vara otrevlig. Jag behövde inte ens nya kläder, jag fick överdrivet med kläder på julafton, men för att inte verka oitresserad, som jag var, gick jag och kände och klämde på lite kläder, jag kollade ine hur dom såg ut utan gick bara förbi, tog tag i dom, kollade vilken storlek det var, och gick vidare.
Jag satt och höll på med telefonen medan tjejerna provade sina kläder, kollade facebook och lite sånt. Jag skrev på Ulriks logg "Vilka är taggade för imorgon?! :D Ses där Ulrik!", och la ner telefonen och hjälpte mina kompisar med vad dom skulle köpa eller inte, och jag blev deras packåsna... När vi stod i kassan kände jag hur det vibrerade i fickan, först en gång, och sen kanske 5-10 gånger bara nån minut efter, vad håller folk på med?! På displayen stod det en efter en vila som hade gillat mitt logginlägg. Shit, det skulle bli mycket folk imorgon... Men när jag öppnade händelsen såg jag att Ulrik hade kommenterat, jag blev helt varm i kroppen, det kändes som om jag vann högsta vinsten och jag läste vad han hade skrivit "Jag är! Det ska bli sjukt kul att uppträda igen efter min lilla lediget!" Jag visste inte vad jag skulle svara, men fick iväg detta "Åh vad kul!" Det töntigaste jag någonsin skrivit på facebook...
Efter ännu några långa besök i alla möjliga affärer bestämde vi oss för att ta en fika på Espresso House. När vi fikat klart satt vi där ett tag till för att värma oss, och min mobil vibrerade, eftersom jag var så nyfiken kollade jag vad det var. Det var Ulrik som hade kommenterat min status, igen! :D "Ja verkligen! Jag såg dig inne på H&M, tror att det var du, kom och säg hej imorgon innan konserten, jag ser till att du kommer in backstage ;)" Du skojar! Ska jag få gå in backstage å hans konsert imorgon?
När vi hade fikat klart åkte alla hem till sitt, nästan alla gick åt olika håll. Jag gick mot tunnelbanan med iPhonen i högsta hugg, försökte lista ut ett svar till honom.. Skulle jag fråga om tid? Nej, det kändes konstigt, då skulle jag få alla tjejer efter mig... Jag gick och funderade en stund och hoppade på tunnelbanan, jag hann precis!
Stationen innan där jag skulle gå av gick det på en kille som satte sig mitt imot mig. Han hade ett pår svarta kängor, svarta jeans och en svart vinterjacka, verkligen färgglad! Men den röda Nike väskan och den rutiga halsduken gjorde så att han inte var helt färglös. Då såg jag vem det var, livs levande satt han framför mig, självaste Ulrik Munther. Nu hade jag min chans att prata med honom! Jag struntade i att gå av tunnelbanan och funderade på vad jag skulle säga.
- Hallåhallå! Sa Ulrik och log med tänderna, hela han sken upp!
- Hej. Det var allt jag fick ut, han började prata med mig!
- Det var du som skrev på min fan sida va?
- Ja, det har jag väl gjort, sa jag med ett snett leende.
- Och dig som jag såg på H&M?
- Ja, du skrev det på facebook iaf, sa jag och log
Det vart tyst ett tag och han frågade vart jag skulle medan han tog upp sin telefon
- Tja.. Jag vet inte riktigt.. Jag var på väg hem, sa jag och skämdes en aning
- Så du vet inte vart du bor? Sa han med ett snett leende
- Jo, det är klart jag gör, men när du gick på så.. Äsch glöm det, vart ska du?
- Nej, berätta klart!
- Jo, du sa att vi skulle träffas backstage imorgon på konserten, och jag undrade vart jag ska vara och vilken tid, sa jag, men skämdes inte längre
- Jaha, sa han, varför svarade han inte?
Nu vart jag nervös, men han satt bara där, mitt imot och höll på med sin telefon... Vad håller han på med?
-Vad gör du? Frågade jag för att bryta tystnaden
- Inget, facebook bara, vadårå?
- Jag skulle gått av för typ 7 stationer sen, men stannade kvar för att prata med dig, och får inga svar.
- Ja juste, men vart bor du Hanna?
- Hur vet du vad jag heter?!
- Kollade facebook, sa han stolt och vände sin telefon mot mig, våran konveration på facebook...
Vad tycker ni? Värt att fortsätta? :)
Ulriknovell.blogg.se
Hej!
I denna novell kommer jag drömma mig bort och bara skriva, det ni läser är inte sant, utan jag hittar på, namn, platser mm. Vissa händelser kan mycket väl vara sanna, något som hänt mig eller Ulrik, som jag kommer skriva om :)
Enjoy!
