UlrikNovell

Så kom dagen. Dagen Ulrik kom till mig. Jag hade bett honom att gå av tåget och gå mot centrum. Men mina planer var att överraska honom vid tåget. Jag klädde på mig och tänke på Ulrik. Sen gick jag ner mot tåget. På perrongen stod jag bakom någon slags pelare och såg Ulrik gå av tåget. Han hade två väskor med sig och han gick mot mig och dörrarna bakom. När han kom tillräckligt nära hoppade jag fram och kastade mig i hans famn. Han släppte sina väskor och kramade mig. Hårt men ändå omsorgsfullt. Jag ville bara pausa den här stunden och aldrig låta honom gå. Jag följde honom till hotellet och jag svävade högt ovanför molnen. Att man kunde sakna en människa så mycket. Vi gick längst gatorna i min hemstad, gatorna jag gått så många gånger och kom fram till hotellet. Ulrik gick fram till disken och checkade in på sitt redan bokade rum. "i vilket namn?" frågade hon i kassan och jag såg hur ulrik kollade sig runt i lobbyn och sa dämpat "Munther" "med th?" frågade tjejen glatt. Ulrik nickade och fick sin nyckel. Han tog sina väskor och vi gick in i hissen. Där vi förövrigt hann avnjuta en kyss innan vi var framme på den tredje våningen. Han tog sin röda väska och gitarren och gick längst korridoren. Jag gick bakom och tänkte på det som intäffade för ett år sedan. Då jag föll för Ulrik. Videon till Alburn road. Jag fick musiken i huvudet och när vi kom in på hotelrummet och jag såg honom sätta sig på sängen precis som i viden kunde jag inte låta bli att ta upp hans gitarr och spela den för mig. "jag har saknat dig så mycket, och det  jag kom på att  jag saknade enormt mycket var att höra dig sjunga. Snälla kan du spela Alburn Road för mig?" Han tog sin gitarr, stämde den lite snabbt och började spela. När han öppnade munnen och böjade sjunga fick jag rysningar över hela kroppen. Så han log mot mig. Han satt och sjöng bara till mig. Jag vart som förtrollad i en annan värld för ett tag och näär han var klar och la ifrån sig gitarren kunde jag inte göra annat än att kyssa honom. Han höll om mig och vi kysstes, länge. Vi satt och pratade ett tag innan Ulrik sa att han började bli hungrig. Jag kollade på klockan och insåg att jag också borde vara det, men jag var uppslukad av det vi pratade om och av Ulrik att jag inte kände det. 

 

Dagarna jag hade med Ulrik var räknade. Och nu stod jag här ensam på perrången och såg hans tåg åka mot stockholm. Där han i morgon skulle åka till Japan. Jag gick hem och grät. Grät och grät i flera timmar. Mamma kom in och jag avslöjade att jag faktiskt träffat Ulrik dom senaste dagarna. Hon vart inte ens sur, hon tröstade mig och kramade om mig länge, så länge så jag hann lugna ner mig lite och kunde prata ut. 

 

Efter Japan träffade jag aldrig Ulrik igen. Jag insåg att mina försöka att vara ihop med en flick-idol var förgäves. Jag tog beslutet bara någon dag efter att han kom hem från Japan. Det var över nu. Jag grät i flera dagar och var ett riktigt nerv-vrak, och jag såg på Ulrik att han inte var på topp han heller. Vi sa till och med upp kontakten. Men jjag hade kvar hans nummer i min telefon, bara för att. Men nu när ett och ett halvt år gått utan att jag så mycket som sett honom på en konsert tog jag bort det med. Sommaren med Ulrik hade vart fantasktik. Men som man säger, People change, memories don't, jag skulle alltid ha Ulrik med mig inombords.

Ledsen för lång väntan!! 

 

 

Att komma hem till ett par överbeskyddande föräldrar man inte haft kontakt med på en vecka var ingen fröjd. Efter nån timme vid köksbordet diskuterandes om vad som kunde ha hänt, vad som hade hänt osv. osv. kom det fram att dom faktiskt haft kontakt med Ulriks pappa under min vecka där. Så så farligt hade det väl ändå inte varit? Vi vart kompisar igen och bestämde oss för att det inte skulle hända igen, att jag åkte iväg själv. Men jag visste redan då att jag skulle sakna Ulrik för mycket, och att jag förmodligen skulle bryta löftet. Men just nu, i det här ögonblicket var det bara att hålla med. Men på mammas röst lät det nästan som att jag aldrig skulle få träffa Ulrik igen... Jag gick in på mitt rum och tog upp mobilen som låg på laddning. Jag la mig på sängen och började tänka på Ulrik. Jag hade åkt tåg hela dagen kändes det som, och jag var rätt trött. Jag låg där i min rätt så obekväma säng i vårat sommarhus och tänkte på Ulrik, som var exakt 272 km bort. 272 kilometer är långt, väldigt långt. Efter en stund somnade jag, otroligt nog klockan var ju kanske.. 9? 

 

Jag vaknade med ett ryck av att min telefon ringde. En bild på Ulrik lös på displayen. Jag såg att klockan var 12 och svarade "hej älskling" "åh hej Emma! Gud vad jag saknar dig.." inombords dog jag av hans charm men jag sa bara "jag saknar dig också!" "men Gud, väckte jag dig nu?" sa Ulrik åh jag dog igen "nejdå... Eller jo lite kanske haha" "åh förlåt gumman! Jag kunde inte sova utan dig här, så jag tänkte bara höra om du kunde somna, och så väckte jag dig istället" åh herregud, så omtänksam... "men det är lugnt hjärtat, jag var bara trött efter allt tåg-åkande!" "ja, på tal om tåg, innan jag glömmer att säga det, jag bokade om nästa resa till Stockholm, till två dagar tidigare, så stannar jag till i Linköping! Jag kommer dit 1 Augusti!" jag hörde hur glad han lät, men jag kunde inte släppa det mamma och pappa sagt tidigare idag, om att jag knappt skulle få se honom igen... "åh Gud vad kul! Det är ju bara... Två veckor kvar!"  jag skulle få träffa Ulrik, mitt livs kärlek om bara två veckor! "ja! Åh saknar dig redan och jag ska stå ut i två veckor! Haha. Ja men godnatt då, och förlåt för att jag väckte dig.." "det är lugnt, godnatt, älskar dig!" vi la på och jag tänkte ännu mer. Herregud vad jag älskade honom...

Hej! Inte vart så bra uppdatering på sistone, varit och sett Ulrik två dagar i rad och övernattat hos kompisar och ville inte vara osocial och sitta vid en dator hela dan! Men här är mina bilder från Eskilstuna och Gröna Lund, var någon av er där? :) Personligen tycker jag bilderna från Grönalund blev bättre, kan bero på lamporna i olika färger i bakrunden! :)

 

Kvällen igår hade varit fantastik. När vi kom hem satt vi och pratade ett tag och gick sen och la oss. Ulrik hade lagt sig bakom mig och hållt om mig. Precis som på film. Men nu var den här härliga veckan hos Ulrik slut. Idag skulle jag hem. Hem till mina föräldrar som nog inte var dom gladaste. Men desto gladare var jag. Jag hade haft en underbar vecka med Ulrik. Men så fort den hade gått. Ulrik låg bakom mig när jag vaknade och jag kände hans andetag i nacken. Underbart. Tåget gick inte förrän om några timmar. Men jahatten inte packat än. Men å andra sidan hade jag inte så mycket med mig, så jag beslöt mig för att ligga kvar i sängen och njuta av dom sista minutrarna i Göteborg och vid Ulriks sida. Jag hörde på hans andetag som blev snabbare och inte lika djupa att han snart skulle vakna. Jag vände på mig och granskade hans sovande ansikte en sista gång. Och så vaknade han. Han öppnade sakta ögonen och kollade på mig och hans ansikte sken upp i ett stort leende. Jag blev glad av att se honom glad. Jag kände värme inom mig. Allt var så fint och underbart. Men den fins stunden avbröts av någon somknackade på Ulriks dörr. "är ni vakna?" frågade någon som lät som kjell, Ulriks pappa. "ja, vi ska klä på oss sen kommer vi..." sa Ulrik med en suck. Jag log mot honom och gick upp ur sängen. Jag tog på mig ett par shorts och ett linne och packade ner minà kläder i min lillaväska. Nu hade jag allt. Ulrik satt påsängen och väntade på att jag skulle bli klar. Han hade ett par svarta byxor och sin färgglada skorta. Och såklart en gubbkeps. Idag en svart. Vi gick ut i köket och tog lite att äta innan vi skulle iväg. Vi hoppade in i bilen och åkte motGöteborg och stationen. Vi hade åkte i alla fall tre gånger från Göteborg och till kullavik, men aldrig har det kännts så nära. Vi bara kollade på varandra under resan, ingen av oss förstod riktigt att vi faktiskt skulle skiljas åt nu, utan vetskapen om när nästa gång vi skulle ses var. Men Ulrik följde med mig till tåget. Vi tog ett fint farväl. Vi stod mitt på stationen och kysste varann. Och åter igen glömdes tid och rum. Ingen brydde sig om någon såg oss, eller för den delen kände igen oss. Och så var han borta. Allt gick så fort. Nyss låg jag bredvid Ulrik i hans säng hemma i kullavik. Men hemma var inte där längre. Hemma var hemma hos mins föräldrar I Linköping. Det var dit jag skulle nu och inte stället jag kalla för mitt hem i en veckas tid. Jag skulle till mitt riktiga hem och möta mina riktiga föräldrar, inteUlriks föräldrar. Det var så sjukt allt ihopa. Jag skickade ett sms till honom. "jag saknar dig redan, älskar Dig mest <3" och det dröjde inte länge innan jag fick ett svar "jag också, love <3" jag vart än en gång varm i hela kroppen. Jag svarade med att vi måste ses innan skolan börjar igen och frågade om han kommer till linköping någonting. Men han skulle bara till Stockholm. Jag frågade när, för jag visste att mamma och pappa skulle låta mig åka dit, det var bara två timmar bort, och jag var 17 nu. Tåget åkte i full hastighet genom landet och jag kom bara längre och längre bort från Ulrik. Och jag saknade honom bara mer och mer. Saknade hans kramar. Hans kyssar. Hans leende. Hela honom. 

Dagen på Liseberg var fantastik. Vi åkte faktiskt inte så mycket. Vi åt glass, skrattade, åkte dom lugna grejerna, till och med sagohuset! Jag mådde inte så bra och ville inte åka dom hektiska och snabba grejerna. Men det gjorde ingenting, vi mös. Det var bara ett par tjejr, kanske fem sex stycken som faktiskt frågade Ulrik om nåt, men dom flesta bara glodde på oss. När någon stannade oss och ville ta ett kort med Ulrik erbjöd jag mig att ta kortet på dom. Jag ville då inte vara med på bild haha! Vi spelade på Marabouhjulet, och gissa vad, vi vann! Ulrik erbjöd sig att bära den. Så söt han var. Klockan började bli mycket och vi började gå mot utgången. Men hade inte bråttom, hittade vi nåt roligt stannade vi. Vi åkte Kaninturen och jag kunde inte måtstå att ta ett klassiskt "puss-kort" när vi åkte. "Vänd huvet bort så man inte ser att det är du" sa jag till Ulrik "Jag tänkte lägga upp det på facebook, vill inte att nån ska misstänka nåt haha!" Han förstod och log bara mot mig och gjorde som jag bad honom. Man såg mig lite halft och Ulriks bakhuvud. Man kände inte igen honom iallafall. Ingen gubbkeps och bara vanligt blondt hår. Jag la ner telefonen och åkte vidare och kollade på dom små lisebergskaninerna som stod uppradade runt åkturen. Och så var vi framme. När vi gick av sa killen som kollade åkbanden att parken snart stängde. Var klockan så mycket redan? Vi tog våran stora chokladvinst och gick mot utgången. Parken var tom. Vi gick ensama hand i hand genom parken och såg bara ett fåtal människor. "tänk om vi blir fast har haha!" Sa jag till Ulrik "Nej tror du dom stänger in oss?" Sa Ulrik och han lät lite orolig "Haha nej det tror jag inte dom gör!" Sa jag. Han sa ingenting. Men jag kände att han ökade farten lite. "Men ta det lugnt det är klart att dom inte stänger, själva parken stänger om en kvart, det är alla attraktioner som stänger innan så alla ska hinna ut" Sa jag och försökte lugna honom lite. Vi kom till Utgången där personalen höll på att stänga men glada och trevliga sa dom hejdå till oss. Vi ställde oss och väntade på en spårvagn och som vanligt: några tjejer kände igen oss. Ingen hann komma fram innan spårvagnen kom och tjejerna gick på först. Dom satte sig rätt långt fram och när Ulrik gick på före mig och blev fångad på bild. Han vinkade till tjejerna och sa hej men gick förbi. Men dom sa ingneting. Varför sa dom inget? Men så tänkte jag tillbaka, det hade jag nog inte heller vågat om jag sett Ulrik på spårvagnen. Jag gick förbi tjejerna och satte mig brevid Ulrik. Längst bak satte han sig. Vi åkte under tystnad och jag lutade mig på Ulriks axel. Jag kände hur trött jag var och var nära på  att somna. Och det gjorde jag

Ulrik bad mig gå in och vänta, han skulle bara fixa något sa han. Jag gick in och möttes av ett par tjejer som upphörde i sitt snack och kollade på mig. Jag försökte att inte kolla tillbaka men min blick liksom drogs till dom. Jag såg i ögonvrån att en av tjejerna tog fram sin mobil. Jag ville inte bli tagen på samma bild som Ulrik igen, så jag bestämde mig för att gå in en bit längre i parken och sen ringa upp honom. Jag tog fram min mobil för att spegla mig lite och satte på kameran. Bakom mig såg jag tjejerna igen. Hur orkade dom följa efter mig? Nu missade ju dom Ulrik som stod i biljettluckan? Jag gick rätt långsamt, och ringde Ulrik. Jag hittade en bänk och satte mig på den. Han svarade direkt. "det var några tjejer som glodde ut mig så jag gick in, gå bara så sitter jag på en bänk på vänster sida." hörde dom? "okej, jo nu ser jag dig, puss" "puss" sa jag och såg Ulrik komma där borta. Men vart tog tjejerna vägen? Han pussade mig i pannan och tog sen min hand. Han viskade i mitt öra "ser du vad alla glor?" jag nickade "vänj dig" sa han och vi började skratta. "men om dom nu känner igen.. Oss.. Varför kommer dom inte fram och säger hej istället?" sa jag tyst så att bara Ulrik hörde "jadu, dom tror väl att vi tycker det är jobbigt eller nåt, inte vet jag." svarade han. Vi gick till flumeride och möttes av många blickar från tjejer i kön. Jag hörde nån som skrek Ulrik men vi brydde oss inte. Vi ställde oss i kön som vem som helst. Man såg på folket som gick förbi om dom hade barn eller inte. Vissa kollade på folket som kom nerfarande för sista backen i flumeride och vissa försökte diskret glo på Ulrik. Det var rätt underhållande faktiskt. När vi kom fram hamnade vi i samma "båt" som ett par i ungefär vår ålder. Vi satt längst bak så dom såg bara Ulrik om dom vände sig om. Vilket dom inte gjorde. Jag satt framför Ulrik och jag höde hur dom fösökte vara diskreta om att prata om Ulrik. Var det han från Melodifestivalen eller inte? Jag viskade till Ulrik "Haha dom vet inte om det är du eller inte.." Han skrattade väldigt tyst tillbaka "du, jag vill ha en ny profilbild på facbook!" sa han och tog fram sin mobil. Jag satte mig upp lite mer och lutade mig mot honom. Jag så på skärmen att han försökte kyssa mig. Jag vände mig om lite grann och mina läppar mötte hans. Och så tog han kort. Jag tänkte efter på alla tjejer som la upp "pussbilder", det var alltid tjejen som höll i kameran, för det är alltid tjejerna som vill visa upp sina killar , men i vårat förhållande spelade det ingen roll, det var våran bild. Han visade bilden för mig och ja, den var faktiskt bra, jag blev aldrig bra på kort, och nu vart det en bra bild på förta försöket? Han la upp den på¨facebook och angav den som profilbild. "men kommer inte alla som vill se den bilden nu?!" sa jag och kollade på ulrik så båten vi satt i nästan välte. " Jag har låst profilbilderna så man ser den där med håret, fast jag har bytt, så det är lungt" sa han och skrattade. Dom framför vände sig om och nu såg dom att det var Ulrik. "det är du va, från Melodifestivalen?" sa tjejen. Ulrik kollade på mig och svarade "ehm, ja, det är jag det" "jaha, ja, hej." sa tjejen. "jag heter Melinda" sa  hon glatt. "jag är Emma" sa jag utan att tveka, det var kanske dumt? "jaha, hej!" sa hon. Hennes kille sa "vi är snart framme vid backen och du vill nog sitta normalet då haha!" Hon satte sig ner och killen höll om henne. På samma sätt som Ulrik höll om mig. Jag la mina händer på hans och bara njöt av stunden.

Klockan var inte så mycket som jag hade gissat på, den var bara kvart i nio. Jag satt i Ulriks soffa och kollade facebook och lite så, vilket jag inte hade gjort på flera dagar! På instagram la jag upp en bild från när jag provade gubbkepsarna. Jag gjorde nån ful min och tummenupp, så typiskt mig! Jag såg hur Ulrik började vrida och vända på sig och jag förstod att han snart skulle vakna. Jag la ifrån mig telefonen och väntade på Ulrik. Han sträckte på sig och öppnade sakta ögonen. Direkt när han såg mig fick han sitt fina stora leende på läpparna. Jag log mot honom och gick till sängen. Jag kramade om honom och han satt inte längre upp, jag började kyssa honom och han kysste mig. "jag åker hem imorgon" sa jag när kyssarna upphörde. "ja, jag vet.." sa Ulrik lite dystert. "Men var inte ledsenöver det, vi har ju hela dagen idag och några timmar imorgon!" Sa jag och försökte lätta upp stämningen lite. 2så, vad vill du göra idag då?" sa Ulrik och log. "vet du, sa jag.. Jag har aldrig varit på Liseberg." Ulrik kollade på mig och.. Tänkte, såg det ut som. "jaså inte...." sa han och fortsatte tänka. "vad tänker du på" sa jag och skrattade lite, han var så söt när han tänkte. "jo, jag tänkte att vi riskerar rätt mycket om vi går tillsammans, men å andra sidan åker du hem imorgon, och jag vill inte ha med mina "kompisar" som faktiskt svek mig, så vi åker, du och jag!" Sa han och log. Jag log tillbaka mot honom och kysste honom. "jag älskar dig, vet du det?" Sa jag. "jag älskar dig också, och du har inte åkt än men jag vet redan hur mycket jag kommer sakna dig sen"

Vi klädde på oss och gav varandra klädråd. Jag visste vad som var snyggt på Ulrik och Ulrik visste vad som var snyggt på mig, någolunda i alla fall. Han satte på sig en grå gubbkeps, den jag hade på biilden på instagram. Jag tänkte ett tag och ville egentligen inte sääga det, men jag måste erkänna "Ulrik, du vill ju inte bli igenkänd, eller hur?" "eh, nej helst inte" Sa han och såg lite fundersam ut. "om jag var på Liseberg och var ett fan, skulle jag först och främst vara glad över att få vara i samma stad som du, och skulle då gå och leta efter gubbkepsar överallt" Han kollade på mig och började nästan skratta först, men sen förstod han nog att det var rätt så smart. "du, det var nog inte en sån dum ide" sa han och log.

Efter en skrattfylld buss- och spårvagnsresa var vi framme vid Liseberg. Ulrik tog fram sin mobil och tog kort på Liseberg skylten. Han la upp det på sin facebook med texten "Liseberg-dax!" Det var ingen kö för att komma in. Vi gick till en kassa och Ulrik betalade för två åkband, två Gasten biljetter och själva entren.

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Gårdagen hade varit perfekt. Först alla timmar och den fina solnedgången vid sjön. Sen att komma hem och göra "det". Jag låg och kollade på Ulrik där han låg och sov så sött. Jag kollade på alla detaljer på honom. Allt jag kanske missat. Men efter att ha varit ett fan så länge, visste jag till och med hur många födelsemärken han hade på sin vänsta kind. 7 på kinden och tre på halsen. Jag "klappade" honom i håret. strök det åt vänster i hans vanliga bena, bort från aniktet. Jag granskade honom och kände hur jag log. Han var så fin. Jag sträckte mig efter min telefon och tog ett kort på honom. Jag gick upp och satte mig i soffan istället. Lät honom sova vidare. Jag satt där ett tag och bara kollade på honom, tills det blev för tråkigt och jag klädde på mig. Jag började kolla runt lite i hans rum. Provade hans gubbkepsar och tog fula kort på mig själv med dom på. Jag försökte fixa "Ulrik frilla" och se ut som honom, men det fina leender han hade kunde ingen härma. Jag kände mig lite snokig men kollade i hans garderob, utan att egnetligen leta efter något. Det kändes som att allt gick i slow-motion. Hur jag tog ut et skjorta bara för att få lukta på den, istället för att faktiskt lukta på självaste Ulrik som låg och sov i samma rum. Jag hittade hans stickade kofta och jag satte på mig den. Den var så mysig, jag förstår att han alltid använde den förut!

Det var dom!

Jag köpte tidningen på ica, sa han och gav mig aftonbladet. "jaha?" sa jag. "kolla nöjesdelen ska du få se". Jag letade mig fram tll nöjesdelen i tidningen och rubriken löd "Munthers hemliga flickvän" Jag läste artikeln vilket inte ett ord var sant i. Vi hade visst varit ihop i flera månader, jag var gravid och jag bodde hos Ulrik. Det var en dålig bild som visade mig och Ulrik sittandes brevid varandra i parken kvällen innan. "från och med nu får vi inte gå tillsammans något mer. Jag pratade med "teamet" på vägen hem och dom ville att du skulle åka hem, men det vägrar jag, du stannar en vecka men du får inte gå ut samtidigt som jag. Och inga kyssar offentligt. Inte ens hålla handen. Jag förstår om du vill åka hem och det är okej för mig, det är bara att vi bokar ett tåg tills imorgon." Oj, allt på en gång. "Föör det första vill jag bara säga att så länge du och jag vet att det som står där inte är sant klarar vi alt. Och jag vill inte åka hem, inte för alla pengar i världen skulle jag lämna dig. Det här klarar vi" sa jag och jag såg hur glad han blev. Jag blev också glad, bara av att se honom glad. Vi satt vid köksbordet och läste i tidningen och efter ett tag kunde vi till och med skratta åt det. Inget som stod där var sant, bara det att vi var ett par, men det skulle ingen få veta.

Blixtrarna från allas kameror lös upp hela parken, och det ända jag kunde tänka på vardels hur underbar Ulrik var. Men även hur alla som uppgav sig som Ulriks kompisar "svikit" honom genom att inte vara hans riktiga kompisar utan att även dom tog kort på oss där vi stod mitt i parken och höll om varandra. Ulrik viskade i mitt öra att vi skulle gå hem och hand i hand gick vi. Tårarna jag fällt för bara en halvtimme sen var som botblåsta. Ulrik var den som hittade mig och det var inte jag som kom tillbaka till honom. Men reporten. Det lilla problemet fanns kvar. Reporten som spelat in vårat samtal utanför ica. Eftersom jag inte hittade så visste jag inte vart vi var, men jag kände inte igen området alls. Men där vi gick och pratade på Kullaviks små gator ovetande om vad som fanns bakom den lilla skogen kom vi snart fram till en sjö. eller kanske havet. Vatten var det i alla fall. Solen började gå ner. Det var så fint vi vattner. Jag kollade på Ulrik och han sa ingenting, bara log. Han släppte mig hand och gick åt höger. "kom" sa han och började gå in i skogen. "vart ska vi nu då?" sa jag och skrattade. "det får du se!" Vi givk en bit in i skogen och jag förstod inte hur han visste vart han skulle eftersom allt i skogen såg exakt likadant ut. Jag var ingen skogsmulle jag inte! Helt plötsligt var vi framme på en klippa med vattnet några meter nedanför. "här kommer ingen se oss" sa ulrik och tod min hand. Vi satte oss och bara kollade ut över vattnet. Det var så undrebart fint. Här kunde jag sitta i timmar, brevid Ulrik.

Jag gick och gick, grät och grät. Jag kom fram till en ica och gick in för att köpa något att äta. Jag måste varit ute ett tag nu.. När jag gick innanför dörrarna kom jag på att jag glömt min jacka hos Ulrik. Fan också. Jag hade inga pengar i byxorna, som var Ulriks. Jag letade igenom fickorna och allt jag hittade var en liten ihopskynklad lapp. Jag vek upp den och på lappen stod den Emma i ett hjärta. Nej, det var inte sant. Jag satte mig på en bänk utanför ica och började gråta, igen. Jag kollade på lappen och såg texten rinna ut av mina tårar. Så kom en man i 40-års åldern och satte sig på bänken "hur är det?" frågade han mig. Vi pratade helt normalt, eller jag försökte mellan tårarna. När jag såg vad han höll i sin hand kände jag hur det brann till i mig. Han splade in allt vi sagt. Jag skrek åt honom. Men jag kommer inte ihåg vad, något med att han kunde dra åt helvete och sen gick jag där ifrån. Nej sprang där ifrån. Vad skulle det nu stå i tidningarna? Förbannade journalister... Jag möttes av ett par kamerablixtrar men det struntade jag i. Jag skulle bort, bort från Ulrik och bort från allt. Men hur? Jag hittade inte här? Och när jag tänkte efter hittade jag inte ens tillbaka till Ulrik.

Att han skulle säga så. Att han skulle ångra sig. Nu var jag här, vilse i Kullavik. Jag kom på något mystiskt sätt tillbaka till parken igen. Parken som nu var full med ungdomar. Jag beslutade mig för att det inte kunde  bli värre och gick fram till dom. "hej" sa jag lite osäkert och satte mig brevid dom. Ingen sa något men de såg ut som att de såg ett spöke. Var det så illa?

Jag frågade vad det var. Men ingen svarade. Det var inte heller mig dom glodde på, utan bakom mig stod han. Ulrik stod bakom mig och det var inte långt ifrån tårar. Jag ställde mig om och kramade honom. Stunden var perfekt. Men så började alla ta upp sina telefoner. Blixtrar från kameror lös upp parken, men Ulrik släppte inte taget. Han kysste mig, och jag kysste honom. Vi stod i parken och njöt. Trots den samlade skaran människor. Och trots vårat lilla "avtal"

Trots att vi blivit "påkommna" med att vi var ett par gick jag och Ulrik iväg för att köpa det som saknades till frukosten. Då såg vi tidningarna som hängde på utsidan av affären.

"Flickidolen Ulrik Munther med flickvän."

Ulrik bad mig att gå hem för att inte synas tillsammans, och han sa även att det bara skulle vara några dagar, sen skulle alla glömt det. Jag litade på Ulrik och gick snällt hem. Jag satt vi köksbordet och väntade och hade tagit fram det mesta till frukosten. När han kom såg han helt förskräckt ut. "vad är det?" sa ajg och reste mig upp för att krama om honom.

---

På kvällen träffade vi ett par kompisar till Ulrik. Jag vart ändå lite farcinerad över att ingen antydde något till att det var coolt eller nåt att vara kompis med Ulrik. Det var bara som vanliga kompisar som hängde med varandra. Men det kändes inte konstigt för mig heller längre. Och vad hade dom varit för kompisar om dom inte tog Ulrik för den han är? Vi satt i en mysig liten park i närheten av Ulriks hus och pratade, tog det lungt. Inget speciellet hände föräns...

Jag vaknade på morgonen och Ulrik satt på sängen. Vi hade varit vakna halva natten så klockan var nog mycket nu. Ulriks pappa hade åkt iväg tidigt imorse, innan vi gått och lagt oss och hans brorsor var hos hans mamma. Huset för oss själva en dag till. Vi kunde inte gå ut tillsammans. Ulrik kunde inte gå ut. Jag kom inte långt innan någon försökte slå ner mig. Vi var helt isolerade och kunde knappt dra upp rullgardinerna innan någon såg oss. Hade vi inte varit ute den där kvällen hade det inte blivit så här. Men trots det ville jag inget annat än att vara kvar här med Ulrik. Jag mötte Ulriks blick och försökte le. Han såg besviken ut. "Förlåt mig." sa jag. Svaret kom snabbt som attan "det är väl snarare jag som ska förlåta, jag skulle aldrig kommit på din födelse..." han dämpade sig. Jag kände gråten komma. Han ångrade sig. Han ångrade att han ens kom till min födelsedag. Det var snart två veckor sen och han ville inte ha mig här i hans säng. Han ville inte att jag skulle vara här. Han såg att nästan grät men trots det gjorde han inget. Varför gör han inget? Jag gick tyst upp ur sängen och klädde på mig. "Jag kommer snart" sa jag men hade just nu inte en tanke på att komma tillbaka. Jag satte slarvigt på mig mina skor och gick ut. Det stod ingen jobbig fotograf utanför dörren i alla fall. Jag gick utan att veta vart jag skulle. Jag gick och gick och jag kände inte ens att jag grät. Jag gick förbi parken vi var i i förrgår. Parken som förstöde allt.